Motorbåtar i Mölndalsån

Många har väl hört talas om kokspråmarna som gick längst Mölndalsån förr om åren, men även snabbare flytetyg har haft sin hemmahamn i dessa vatten. Här kommer lite mölndälsk båtologi

Klang & Jonsson

Onsdagen 11/4 1945 undertecknades en framställan av August Klang och Carl Jonsson, två motorbåtsägare tillika båtsportsentusiaster. Mottagaren var Drätselkammaren i Mölndals stad (Utskott av Stadsfullmäktige som skötte ekonomin): ”På uppdrag av båtägare i Mölndal få undertecknade härmed vördsamt anhålla, att för vinteruppläggning av båtar få disponera ett Mölndals stad tillhörigt område emellan Mölndalsån och Västkustbanan, vid den s.k. Madkröken (se bild) Ingenjör Alm har anvisat området såsom lämpligt för ändamålet.” Drätselkammaren biföll ansökan och området arrenderades ut till en årskostnad på 40 kronor, tio kronor billigare än det stadens utredare förslagit.  Överenskommelsen fastställdes vid ett möte 28/5 1945. Staden representerades av drätselkammarens ordförande Gösta Andersson och Kommunalborgmästare Karl Eric Bergqvist.

Mölndals Motorbåtsklubb blir till

De första åren fanns ingen fast organisation, utan det rörde sig om ett informellt samarbete mellan ca 15 båtägare. Den första upptagningsplatsen låg strax väster om Mölndals Nedre Järnvägsstation; mittemot nuvarande Mölndals stadshus. Området man arrenderade kallades för ”Varvet” och här vinterförvarade och förtöjde man båtarna.

Båtägarna kände snart ett behov av att hitta en fastare form. 2/5 1948 hölls ett möte på ”Varvet” och man beslöt där att bilda Mölndals Motorbåtsklubb. Vid mötet utsågs en arbetskommitté med uppdrag att sköta fördelningen av arbetsuppgifter och se till att området hölls snyggt. Arbetsdagar skulle vara tisdag och torsdag.

Expansion

Klubben gick in med en ansökan om att få förlänga området längs Ågatan. Den ansvarige handläggaren ville neka av estetiska skäl, men Drätselkammaren beviljade ansökan. Nu upprättades ett formellt arrendekontrakt rörande del av stadsägorna nr 956 och 4364 (se bild).

Villkoren var ganska tuffa. Hyran höjdes till 60 kronor. Klubben skulle stå för all renhållning inom området. Staden tog  inte heller ansvar för att Mölndalsån hölls farbar. Vid flytt var man skyldig att lämna området fullständigt avröjt och rengjort på egen risk och bekostnad. Slutligen kunde kontrakten sägas upp om staden behövde området till någonting annat, men detta skulle meddelas i god tid.

Nu följde en tid av aktivitet. Upptagningsplatsen flyttades nedströms mot ”Madkröken” vid Ågatan. En enkel kran införskaffades och man anlade en trailerbana av träplankor. På den kördes båtarna på en järnvagn. Man drog även fram el för belysning bland annat och en redskapsbod sattes upp.

Vidare vindlingar

På 1950-talet kopplades stadens vatten in och en brandpost sattes upp. År 1960 beslutade Mölndals stad om en breddning av Ågatan och tog en del av området i anspråk. Klubben fick då tillåtelse att fylla ut i ån för att få plats med sina båtplatser. 1961 elektrifierades kranen med en trefaskabel. Motor och övrig utrustning inköptes och installationen utfördes av yrkesläraren Ragnar Nilsson.  Den första båten att sjösattas med nybygget blev ”Källstedts nybygge” (efter Arvid Källstedt) 17/9 1961.

Oförmodad flytt

I Verksamhetsberättelsen för år 1968 kan man läsa följande: ”En mäktig granne har Varvet fått. ett bilbolag och om det börjar sakna livsrum, så kommer nog Varvet i kläm…” Detta var profetiska ord.  24/6 1970, damp den officiella uppsägningen ned från Fastighetskontoret. Klubben hade till årsskiftet på sig för avflyttning och avstädning av tomten. Staden hade dock för avsikt att finna en ersättningstomt. Klubbens blev helt tagna på sängen och den första tanke var att bestrida uppsägningen. Därefter fick man fullt upp med flyttarbete och förhandlingar med staden.

”Nya Varvet”

Lösningen blev att Mölndals Motorbåtsklubb flyttade sin verksamhet till Balltorp; stadsäga 243 vid Sisjövägen.

Det blev en svettig flytt för föreningen. ”Nya Varvet” tog dock emot sina första hyresgäster 15/10, men marken var i sådant skick att man endast fick in 29 av 60 båtar, vilket gav ett rejält inkomstbortfall. Någon kompensation för kostnaderna för flytt och iordningställande fick man inte. Nytt arrendeavtal skrevs på för den nya marken, som därefter kom att omförhandlas. Det  klubben önskade mest av allt lyckades man dock inte få igenom: Garantier för ersättningsmark vid en framtida flytt, eller åtminstone avgångsvederlag. Det är inte alltid lätt att vara en utrymmeskrävande förening i en expanderande kommun…

Verksamheten i Balltorp blev någonting annat än vid Mölndalsån. Man hade ju inte längre möjlighet att sjösätta båtarna på plats utan de fick fraktas med jeep och sedan traktor till lämplig isättningsplats; ofta Fiskebäck. Verksamheten på ”Nya Varvet” får dock anstå till en annan artikel.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

Mölndals Sportklubb eller Mölndals Sportklubb?

(I Mölndals Posten var rubriken ”Mölndals Sportklubb gånger 2?”)

Det är ju inte helt ovanligt att olika föreningar antar samma namn. Detta kan vara förvirrande för såväl arkiven som för den intresserade allmänheten. Ett sådant exempel är Mölndals Sportklubb. Två klubbar, ett namn.

Den första Mölndals Sportklubb

Den första föreningen med namnet Mölndals Sportklubb grundades 28/8 1932 på Augustas Café vid Mölndals Bro. Initiativtagarna var Nils Jansson, Matteus Olsson och Fritz Jakobsson. Det finns väldigt lite bevararat om denna förening, men jag vet att man ägnade sig åt orientering, friidrott, bandy, korgboll och handboll. Det mesta tyder på att föreningen avvecklades kring år 1956. Enligt en källa uppgick föreningen, eller åtminstone dess medlemmar, i Mölndals AIK som bildades samma år. Denna uppgift är dock obekräftad, men vi tar gärna emot mer information.

Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v.  Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen
Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v. Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen

Den andra Mölndals Sportklubb – med rötter i Ingermanland

Denna förening har en helt annorlunda bakgrund. Dess ursprung fanns i Ingermanland, numera Leningrad Oblast. Det ligger nedanför Karelska halvön i Ryssland. Området befolkades först av två finskspråkiga grupper (voter och ingrer). Ingermanland har oftast styrts från ryska statsbildningar, som i flera omgångar deporterat den finspråkiga befolkningen till andra delar av riket. 1617-1721 var Ingermanland en del av Stormaktssverige och då kompletterades den finskspråkiga befolkningen med folk från angränsande län i Finland. Dessa benämns som ingermanlandsfinnar. Ryssarna återkom dock och fortsatte processen med göra området mer ryskt. På 1930-talet deporterades 60 000 ingermanländare till Sibirien och Kazakstan. Det hela kulminerade under det s.k. ”Fortsättningskriget” mellan Finland och Ryssland 1942-43. Då tömdes Ingermanland på sin finskspråkiga befolkning. 63 000 personer togs emot av Finland. Efter krigets slut ”valde” större delen av ingermanländarna, att återvända till Sovjetunionen.8 000 stannade dock i Finland och av dessa flydde 4 500 vidare till Sverige. De som kom tillhörde gruppen ingermanlandsfinnar.

Idrott som kulturgemenskap

Så anlände man alltså till Sverige. Vissa av flyktingarna valde att flytta vidare, men de som stannade i Sverige fick inte lov att bosätta sig i någon av landets tre största städer. Värt att notera är att gruppen utgjorde en diplomatisk belastning för den svenska staten, som försökte balansera sitt humanitära ansvar mot Sovjetunionens önskemål om att få hem sina medborgare. Många hamnade industriorter i Västsverige där man fick jobb inom bland annat textilindustrin. Mölnlycke och Mölndal blev två av de orter som man kom att flytta till. I Mölnlycke anvisade Mölnlycke Väfveri AB ett antal flerfamiljhus åt sin nya personal och det var på dessa gårdsplaner som ungdomarna började spela fotboll.  I början var det spontanmatcher, men de drog till sig ingermanländare från Mölnlycke och Mölndal. Det blev ett tillfälle att umgås och att tala sitt språk. Efter några år under olika namn valde man tillslut att bilda Mölnlycke Sportklubb 2/11 1954. Föreningen bestod ursprungligen enbart av ingermanländarna (från Mölnlycke och Mölndal), men snart anslöt även några estländare. Sportklubben var, från start, lika mycket en kulturförening som en idrottsförening.  MSK var tidigt ett av naven i det ingermanländska kulturlivet i Göteborgsregionen.

Mölndal

Från 1948 började ingermanländarna i Sverige att anordna sommarfester. 1956 var man i Mölndal och då och där bildades Sveriges Ingermanländska Riksförbund. I samband med festerna anordnades även fotbollsturneringar. På bilden ser ni SMK:s lag som vann turneringen i Borås 1957. 1963 flyttade klubben till Mölndal. En bidragande orsak var att flera av ledarna bodde där, men framförallt att klubben ville ha tillgång till bättre planer. Den nya hemmaplanen blev Frejaplan. I Mölndal hade man för övrigt en god vän i form av Alf Skylberg som figurerade i min föregående artikel. Mölndals stad såg helst att man bytte namn och Mölnlycke Sportklubb antog i stället namnet Mölndals Sportklubb. Mölnlycke Väfveri AB bedrev ju verksamhet i Krokslätt och här fick MSK disponera lokalen ”Oskarborg” gratis. Här fanns man 1964-1966. Därefter flyttade klubben till ett litet pentry på Frälsegårdsgatan 7. Här kunde man med lite god vilja hålla styrelsemöte, förvara material och några priser. När nya Krokslättsvallen stod färdig 1972 började man att hyra in sig i Krokslätts FF:s nya klubbhus. Under dessa år startades även en dragkampssektion som kom att bli en framträdande del av verksamheten. Föreningen genomgick också andra förändringar. Man värvade in ingermanlänningar från varvsindustrin i Göteborg där man även hämtade skottar och irländare. Det började även dyka upp finländare och svenskar i lagen. I mitten av 1970-talet började vissa av ingermanländarna att bli oroliga för vad som skulle ske med det egna kulturlivet i Göteborgsregionen. Man valde då att bilda Göteborgstraktens ingermanländska förening 28/3 1976.

Slutet

1978 var sista året som Mölndals Sportklubb ställde upp i seriespel i eget namn. Från 1979 var man Sörgården-Mölndals SK; detta efter en sammanslagning med Sörgårdens SK. Mölndals SK:s namn fanns kvar till år 1985. Från 1986 hette föreningen Bifrost-Sörgården och namnet Mölndals Sportklubb är därmed åter ledigt. Kommer vi att få se en tredje förening med detta namn? Det står skrivet i stjärnorna…

Solängens BK – Damfotboll ur ett Mölndalsperspektiv

Mölndal, Kållered och Lindome har varit och är genuina idrottsbygder. En av dessa idrotter är fotboll. Jag tänkte i denna artikel att försöka teckna bilden av damfotbollens framväxt i Mölndal. Jag skall göra detta utan att fokusera på Jitex BK, men jag återkommer gärna till denna klubb vid ett senare tillfälle.

De första stegen – IFK Mölndal

De första stegen mot etablerandet av damfotboll togs 17/9 1933 på Pensionat Mölndalsbro. Där och då beslutade nämligen IFK Mölndal att bilda en damsektion.  Tanken var att sektionen skulle spela fotboll på sommaren och ägna sig åt gymnastik på vintern. Nu verkar det hela dock ha runnit ut i sanden och vi saknar tyvärr dokumentation om vad som hände därefter, men det visar ändå att ambitionen fanns.

Solängens BK tar upp bollen

Solängens BK grundades 18/6 1950. En av de mest divande var Alf Skylberg (1923-1904). Alf har ett personarkiv hos oss på Föreningsarkivet och var en viktig pionjär inom Mölndals och Göteborgsfotbollen. I sin kombinerade självbiografi ”Med bollen genom livet – Minnen och reflektioner av Alf Skylberg” (2000), beskriver han bakgrunden till att klubben valde att starta ett damlag säsongen 1966/67:

”På flera platser ute i distriktet i bl. a. Kungälv och ute i Gamlestaden hade man så smått börjat att intressera flickorna för bollspelet och det här fröet hade börjat att ge frukt. I  Mölndal fanns inte någon klubb, som uppmärksammat den här företeelsen.  Så inom Solängen såg vi chansen och hoppade på tåget- Det här var ju ett litet annorlunda grepp och vi insåg att det behövdes flickor i ledningen för experimentet. Det var ju helt och fullt sådant. Det har ju alltid varit så, att när det behövdes hjälp av olika slag så har Solängen alltid kunnat vända sig till familjen Erik ”Pytt”Johansson och där fanns dotter Viveca, som omedelbart ställde sig till förfogande. Vi drog igång en annonskampanj och fick en respons vi aldrig kunnat drömma om, Anmärkningsvärt var att merparten av de intresserade flickorna låg i de övre åldersgrupperna en stor del var gifta och hade familj och detta faktum var i allra högsta grad anmärkningsvärt. Det rådde en härlig entusiasm och det hela verkade synnerligen lovande.

Det fanns ju ett brett spektrum att röra sig på. När jag nu påstår att vi var först i Mölndal med damfotbollen invänder väl någon att Jitex var med. Men så var inte fallet, den klubben hade inte bildats. Den klubb som sedermera skulle ge vår stad så mycket ära och berömmelse, spelade fotboll under namnet IK Heim. Med andra ord var det handbollstjejerna i denna Göteborgsklubb som idkade fotboll. Då fanns Berit Andell och maken Stig i ledningen och som dessa var mölndalsbor kom Jitex senare att registreras som mölndalsklubb. Alltså var Solängen först och en av våra första matcher spelades just mot IK Heim på Kvarnbyvallen och våra oprövade flickor fick tömma nederlagets bittra kalk med hela 8-0. All vår början bliver svår heter det ju och det var alltför sant vid detta tillfälle. Det blev så småningom bättre och vi fick så småningom möjligheten att spela i Göteborgs-korpen och det var naturligtvis en bra skola. Visserligen bara sjumannalag, men att ha två sådana i aktion tyckte vi var ett lyckat resultat. Ett av lagen lyckades t.o.m. taga andraplatsen i serien. Det förde med sig en våldsam opposition inom korpen, som menade att vi var specialklubb som inte hade någon som helst rätt att deltaga. I viss mån hade man naturligtvis rätt, men man hade dock tillstyrkt vårt deltagande och därmed var väl saken klar, tyckte vi. Men fortsättningsvis skulle vi inte få vara med. Vi hävdade att det inte fanns några andra möjligheter till ordnat seriespel, men fan ingen förståelse för dessa synpunkter. Jag hade tagit upp problemet inom Göteborgs Fotbollförbund,

men där ställde man sig helt kallsinnig till förslaget och betraktade det hela som ett utslag av spex, med övergående natur. Den här inställningen var det nära att man kunde få ha ångrat. Damfotbollklubbarna samlades på Idrottskaféet vid Heden (1970 förf. anmärkning) och där bildades Göteborgs Damfotbollallians och jag fick förtroendet som ordförande i denna pionjärsamling. Vi såg detta som enda utväg att kunna bli etablerade och att kunna påverka förbundet.”

Fortsättningen – Seriespel

Pionjärerna stötte på många motgångar i form. Planer och domare var nästan omöjliga att få fram. Matcherna spelades nästan undantagslöst på söndagseftermiddagarna i Kungälv eller Landvetter.  Man fick igång en distriktsserie år 1970 som spelades som enkelserie. Planer fanns på Öckerö, Kungälv och Bällskärsvallen i Tuve. Lagen som deltog i serien var: IF IFO; IK Götadal, Öckerö IF, Nylöse AIS, Kongahälla Sport, IK Heim, Tuve IF, Solängens BK och mölndalsklubben BK Randi som egentligen var en handbollsklubb. Överlägsna segrare blev IK Heim (var fotbollsdamer kom att bryta sig och bilda Jitex BK 25/1 1970).

Fortsättningen – Ointresse och klubbyte

Alla i Solängen var inte lika intresserade. Det klagades på att tjejerna tog plan- och träningstider och att satsningen tog medel från den övriga verksamheten. Det slutade med att man lade ner damlaget. Spelarna flyttade då över till Krokslätts FF som startat upp ett damlag. Krokslätts FF:s damlag kan ni se på den bifogade bilden från 1969. Krokslätts FF:s damlag gick in i seriespelet år 1972.

Idrott i Mölndal när seklet var ungt, del två

I denna den andra delen av två artiklar om idrottslivet i Mölndal 1898 – 1926, blir det bandy och fotboll, men först några rader med anledning av artikeln 2022-10-27.

En olympier från Krokslätt

Telefonen ringde några dagar efter att den förra artikeln gått i tryck. I luren var person som påpekade att Mölndal faktiskt hade en brottare med internationella meriter på 1920-talet. Det var Ragnar Larsson (1901–1984). Han var uppväxt i Krokslätt och är ett exempel på  duktiga idrottare som vid denna tid sökte sig till Göteborg för att utöva sin idrott. I Ragnars fall blev det Göteborgs Atletklubb (grundad 1917). Ragnar blev uttagen till OS i Paris år 1924 där han slutade på fjärde plats.  

Bandy från England

Den moderna bandyn kom från England till Göteborg i början av 1900-talet och kallades då för ”ishockeyspelet”. Den första riktiga matchen spelades 25/1 1903 i samma stad.

De första åren hade man ingen boll utan man använde en trissa. Då Mölndal ligger nära Göteborg kunde man snart se unga män utöva denna sport. Spelplanen var Rådasjön eller Stensjön och man mötes i tillfälligt sammansatta lag som representerade olika områden. Vid denna tid var det  väldigt få som ägde en riktig klubba utan dessa hämtades från skogen. Den som faktiskt ägde en sådan åtnjöt stor respekt. Krokslätts Sportklubb (grundad år 1905) blev den första föreningen som tog upp bandyn. Det skedde år 1906. Det blev dock ingen riktig fart på det hela och det var brist på motståndarlag att möta.

Fässbergs IF

År 1916 startade Fässbergs Idrottsförening med fokus på fotboll, men man bildade även ett bandylag och det var vid denna tid, under brinnande krig, som det började hända saker.

1917 och 1918 anordnande Göteborgs Fotbollsförbund serie –och distriktsmästerskap. Fässberg deltog redan år 1917. Mästerskapet avgjordes i tre matcher och spelades på en söndag. Fässberg vann de två första matcherna, men fick se sig besegrade av ÖIS i finalen med 7–1. ÖIS:arna hade fördelen av att ha riktiga rörskridskor och två av Mölndals främsta bandyspelare i sitt lag; bröderna Zackrisson. 1918 erövrade man förstapriset i en turnering som anordnats av Göteborgs Idrottsring. Även denna gång avgjordes det i tre matcher på en söndag (detta blir en bra illustration av motsättningen mellan frikyrkorörelsen och idrottsrörelsen vid denna tid).

Åren därpå var milda, men år 1922 lyckades man ändå få till några matcher på Långvattnet och Stensjön. Man mötte bland annat Krokslätts FF fyra gånger och vann tre av dessa. Laget vid denna tid bestod bland annat av tre bröderna Georg, Yngvar och Wilhelm Winsnes, samt bröderna Harry och Bertil Flyrin. I detta sammanhang måste man även nämna bröderna Winsnes far Caspar som ordnade med häst och plog för snöröjning inför matcherna. Därefter följde ett uppehåll med spel fram till 1925/26. Om fotbollen se mera nedan.

IF Fellows

IF Fellows bildades 15/8 1924 och på programmet stod allmän idrott och bandy. I början var friidrotten lika viktig som bandyn, men sex år senare valde man att avveckla denna gren.

Efter några vintrar, se ovan, återkom kylan och till säsongen 1925/26 inbjöd Långedrags GIF till det som kom att kallas Långedragsserien. Bland lagen som deltog var RIK, ÖIS, Fässbergs IF och IF Fellows. Fellows vann serien och därmed hade de ”Vita tomtarna” hamnat på kartan och mötena mellan Fellows och Fässberg kom att bli några av årets höjdpunkter för de idrottstokiga mölndälingarna.

Krokslätts IK

Fotbollens fader i Mölndal var skotten och tryckmästaren Andrew Armstrong som anställdes vid textilfabriken i Krokslätt. Det var han som samlade ungdomar där och lärde dem den nya

sporten från väster. Fabrikens VD, Conrad Mark, hade fastnat för sporten efter en tid i England och såg en potential i sporten, även för företaget och upplät en gräsyta för spel.

Den tidigare omskrivna klubben, Krokslätts IS, blev den första föreningen som tog upp sporten år 1898. I augusti 1902 var Armstrong med och bildade Krokslätts IK. Tack vare honom hade man ett konkurrensmässigt lag redan året därpå.

Det här laget gjorde sig kända som ett väldigt fysiskt lag ”Go on Krokslätt Style”.  Företaget gav dem en plan framför gamla Folkets Hus i Krokslätt, men det var klubbens egna medlemmar som fick ställa den i ordning. Det blev bra, faktum är att denna plan var den enda i landet som motsvarade reglementet vid denna tid. Här kämpade man bland annat mot en av tidens storheter, ÖIS.

1906 flyttade Armstrong vidare till USA och många av de bästa spelarna lämnade klubben. Föreningen överlevde dock och förde en svajande tillvaro, särskilt åren 1914–1915 när verksamheten var obefintlig då spelarna var i det militära och  bomullsimporten var strypt. 1916 var man en av föreningarna som blev Fässbergs IF

Krokslätts IK. Tagen på Fyllet 1910

Idrottsklubben Thule

I Sörgården i Krokslätt fanns det också idrottstokiga ungdomar. År 1907 bildade man Idrottsklubben Thule. På programmet stod då allmän idrott, fotboll, brottning och atletik (tyngdlyftning). De två sistnämnda utövades under vintermånaderna, men när det gällde utomhusidrotten blev det snart klart att det var fotbollen man vurmade för.

1908 lät man höra tala om sig när man ställdes mot benknäckargänget Krokslätts IK som då var en av de bästa klubbarna i göteborgsområdet. Det blev förlust, men bara med 3–1.

1913 ändrade man sitt namn till Idrottsklubben Celtic och man upptogs i Svenska Fotbollförbundet. Man deltog i seriespel fram till 1915 då en stor andel av lagets spelare ryckte in i militärtjänstgöring. En rolig detalj med denna förening är vikten man lade vid styrkegrenarna och för att få spela i A-laget krävdes att spelaren kunde stöta 70 kg.

Mölndals Idrottsförening

Denna förening bildades år 1913 och man fick mark till en idrottsplats från Yngredsfors Kraft AB (grundat 1899). Man ägnade sig åt allmän idrott och fotboll, men här var den allmänna idrotten mest populär och man hade ett bra fotbollslag som spelade i Göteborgsserien från 1914. 

Denna förening kom dock under sin korta levnad att brottas med ständiga ekonomiska problem och ett särskilt hårt slag blev det när Yngredsfors valde att återta sin mark.

Krokslätts IK, IK Celtic och Mölndals IF blev därefter ett vid bildandet av Fässbergs IF 24/4 1916. Denna klubb blev senare Svenska Mästare år 1924 när man besegrade IK Sirius på deras hemmaplan i Uppsala med hela 5–0. I parentes kan nämnas att matchen spelades år 1925.  Mycket mer kan skrivas om denna förening, men jag väljer att stanna här.

Krokslätts FF

År 1916 hade ju Krokslätts IK utgjort en av föreningarna som blev Fässbergs IF, men det fanns fortfarande ett stort fotbollsintresse i Krokslätt och 11/4 1919 träffades några av krokslättspojkarna i FIF för att bilda en ny förening. Platsen var Oscars Café och namnet på klubben blev Krokslätts Fotbollsförening.

Efter två år av vänskapsmatcher fick man till slut ekonomiskt stöd från Krokslätts fabriker och man kunde året efter färdigställa Gamla Krokslättsvallen som skulle bli föreningens hem de kommande 50 åren. 

Denna klubb kom att bli en framgångsrik klubb i fotboll och rentav stående på tröskeln till Allsvenskan år 1932. Redan år 1920 lyckades dock man skrämma upp Fässbergs IF när man fick 0–0-mot denna klubb.

Förutom fotboll ägnade man sig vid denna tid åt allmän idrott, gymnastik och i mycket liten utsträckning bandy, men denna sport kom ju att förvaltas och utvecklas av IF Fellows.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Idrott i Mölndal när seklet var ungt

Mölndal har ju länge varit en idrottskommun, men hur var det när seklet var ungt? I en serie om två artiklar skall vi nu titta lite på detta under perioden 1898 – 1926. Dagens artikel behandlar varken bandy eller fotboll, dessa sporter behandlas i nästa del.

I regn och rusk

År 1898 bildades tre idrottsföreningar i dagens Mölndal. Det var Fässbergs Idrottsklubb, Krokslätts Idrottssällskap och Mölndals Idrottssällskap. Samtliga dessa hade ”allmän idrott” (friidrott) på programmet. Den moderna friidrotten hade blivit ”stekhet” i samband med att de Olympiska Spelen återupplivades i Aten år 1896.

Av dessa tre skall vi nu titta lite närmare på Fässbergs Idrottsklubb (FIK). Föreningen ägnade sig som nämnts åt allmän idrott, men den första idrotten man utövade var atletik (tyngdlyftning). Tyngdlyftning hade varit populärt under långa tider och varje kringresande cirkus med självaktning hade en ”starke man”. De första tävlingarna avhölls 27/8 samma år och på programmet stod såväl atletik som allmän idrott.  I ett referat från tävlingen kan man läsa följande:

”Fässbergs idrottsklubb, bildad i år, hade lördagen 27 aug. sina första tävlingar i fri idrott, vilka gynnades av allt annat än gott väder med regnbyar och stark storm. Särskilt löpningen försvårades mycket. På tvenne av sidorna gjorde sig den starka blåsten gällande och den tredje sidan, där motvind ej utgjorde något hinder, var en brant uppförsbacke. Bägge uthållighetslöpningarna försiggingo och under det värsta ösregnet, men icke desto mindre uppnåddes goda resultat…”

Man tävlade bland annat i höjdsprång, längdsprång och uthållighetslöpning på 10 000 meter. Den sistnämnda vanns av Mårten Åberg på tiden 41 min 33,2 sekunder. Dagens funktionärer var prisdomarna Prosten Henrik Wilhelm Lindeberg (1845–1909) och v. pastor Axel Sager (1867–1914), samt tidtagaren kandidaten Gustaf Lindeberg. Efter tävlingen företogs ”ett animerat nachspiel” med prisutdelning.

Nya krafter – Allmän idrott

Intresset för allmän idrott var stort i bygden och tävlingarna var välbesökta, men vid den här tiden hade man ingen riktig idrottsplats. Träning och tävling skedde där det fanns plats. Kanske bidrog detta till att Fässberg valde att avveckla sin verksamhet, men år 1900 bildades en annan förening med samma inriktning: Mölndals Atlet – och Idrottssällskap (MAIS). Man hade under några år samma utmaning som FIK, det vill säga avsaknad av en tränings- och tävlingsanläggning. Från 1904 fick man dock tillgång till den så kallade ”Lastplatsen”. Denna iordningställdes av föreningens medlemmar och samma år höll man sin första tävling i form av en 10-kamp. Mest framgångsrik var fässbergspojken Johannes Nunstedt (1878–1944) senare mer känd som handlare. 1905 hölls en ny tiokamp även deå med Nunstedt som triumfator. I samband med detta anordnades även löpning från Kållered. Föreningen somnade dock av och in på banan kom Mölndals Idrottsklubb år 1907.  Samtida källor beskrivs en stor entusiasm för idrotten, men det som saknades var uthålligheten och man fick inte heller fram några riktiga ”stjärnor”. De bästa mölndalspojkarna sökte sig dessutom till Göteborg och en orsak var återigen bristen på bra tävlings – och träningsanläggningar.

Håll er på mattan! – Brottning

Många av föreningarna som bildades under denna period ägnade sig åt brottning, men på 1920-talet tog det fart på allvar med Krokslätts Brottarklubb (1923) och Mölndals Brottarklubb (1925). I Krokslätt hade man börjat med sporten under 1920-talet och efter att Brottningsklubben bildats 9/10 1923 fick man sitt hem i Gamla Folkets Hus. Krokslätt var dock en fattig arbetarstadsdel och man fick nyttja de resurser man hade. Ett exempel är brottarmattan som syddes upp av klubbens egna medlemmar. 4/12 1925 hade man äntligen fått en värdig lokal motståndare i Mölndals Brottarklubb då de båda gjorde upp med Krokslätt som vinnare. Den blivande Mölndals Brottarklubb hade också rötterna i 1920-talet. I början höll man bland annat till  i den s.k. ”Forshallen” i Götaforsliden. Se bild. 

Några andra idrotter

Föreningar med gymnastik på programmet var vid denna tid var Fässbergs Gymnastikförening (1912), Sörgårdens Gymnastikförening (1915), Mölndals Gymnastik – och Idrottssällskap (1919) och Krokslätts Gymnastikförening (ca 1924). När det gäller rodd så finns och fanns det flera lämpliga sjöar att utöva sporten och från samtida källor omnämns en roddförening, men jag har inget namn på denna och tror inte att den har lämnat något arkiv efter sig. Numera huserar u kommunen en av Sveriges bästa roddklubbar i Mölndals Roddklubb, men de bildades först år 1946. Det spelades tennis eller lawntennis  från år 1897. Enligt samtida källor fanns bland annat en sammanslutning som var verksamma 1897–1899. Den mest kända klubben var senare Tennisklubben Driver (1910) som höll till i Krokslätt och Tennisklubben Ready (1924)

Boxades gjorde man från 1898 hos Krokslätts Idrottssällskap. Matcherna på den tiden var inga snälla historier och vanns oftast på knockout. 1922 bildade Mölndals Gymnastik- och Idrottssällskap en boxningssektion. Den hade som mest 40 aktiva boxare och samma år som man bildades, 1922, hölls en uppvisningsmatch mot ÖIS och senare på hösten mot deltagare från ÖIS och Redbergslids Boxningsklubb. Tyvärr hade man en svag ekonomi och sektionen fick läggas ned. Vi slutar där vi började nämligen med atletik eller tyngdlyftning om ni så vill. Precis som när det gäller brottning så var tyngdlyftning något som utövades i flera föreningar. Fässbergs IK, Krokslätts IS, Mölndals Atlet- och Idrottssällskap, IK Thule (1907, senare IK Celtic), Krokslätts IK (1902) bland annat. I Thules första lag var kravet att utövarna skulle klara att lyfta 70 kg.

I nästa artikel kommer jag att titta lite på fotboll och bandy från denna tid, på återläsande.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

B.K. Randi Mölndals första allsvenska idrottsklubb?

1964 startades en ny handbollsklubb. Den lockades 67 medlemmar under sitt första verksamhetsår, varav 60 var ungdomar. Jag har nu grävt i deras arkiv och tror att den kan ha varit Mölndals första idrottsklubb att spela i en Allsvenska. Är det riktigt?   

Eldsjälar

Initiativtagare var Siv och Lars Berghede från Göteborgs kvinnliga idrottsklubb (GKIK). De hade redan innan starten samlat handbollsintresserade flickor för träning i Sörgårdshallen i Krokslätt.

Mona Bengtsson, Doris Fengroth, Lena Smith och Brita Tjärnberg dök upp hemma hos familjen Berghede, på Storgatan 33 i Mölndal, den 10/3. Man tog där beslutet att bilda Bollklubben Randi. Denna förening skulle vara öppen endast för damer och namnet tog man från deras röd-vitrandiga dräkt (randig).

Svartvit lagbild – Stående från vänster: Lillemor Svensson, Ingrid Jonsson, Gull-Britt Jansson, Gull Falk, Anna-Mona Remstedt, Gullevi Brålander, Lars Berghede. Sittande från vänster: Lena Smith, Gun Steffner, Siv Berghede, Gunhild Lindman eller Carlsson. Fotograf okänd. Årtal 1967. Om någon kan bekräfta Gunhilds efternamn (sittande, längst till höger) kan ni väl mejla foreningsarkivet@molndal.se eller ringa på 031-27 25 59.

Tidig succé

Första säsongen vann A-laget 6 av 7 seriematcher och slutade på andra plats i sin serie. 30 av de 77 målen gjordes av Mona Bengtsson. Siv Berghede var målvakt.

1965 var Randi Göteborgsområdets största damhandbollsklubb. A-laget vann i klass 2 både inomhus och utomhus och blev därmed, enligt tidningsrapporter, den första klubb i Mölndal i någon idrott att kvalificera sig till Allsvenskan. För att fira detta fick A-laget en enveckorsresa till Mallorca. Det var för övrigt samma år som Mölndals bordtennisdamer kvalificerade sig för Allsvenskan.

För att vara lite petig så spelade man i damallsvenskan väst eller västra avdelningen av damallsvenskan och det fanns tre serier. De bästa i respektive serie samt segraren i ett kval för norrlandsklubbarna gjorde därefter upp om SM-bucklan.  Det där har ändrats lite över tid. Detta var innehandboll. Nu spelar man i en sammanhållen serie och Allsvenskan är en division under Svensk Handbollselit.

Tog hem guld

I klass 1 för utehandboll kom A-laget på andra plats varje år fram till sommar 1969 när man äntligen vann. Samma år fick Anneli Olsson, en av BK Randis spelare samt längdhoppare för Mölndals AIK, Mölndals-Postens guldmedalj för bästa idrottsprestation i Mölndal efter att som 18-åring tagit en landslagsplats i båda idrotterna.

A-laget var mindre framgångsrikt i innehandboll trots att de låg i allsvenskan fram till 1972, men laget slutade på andra plats år 1967 och på tredje plats flera gången.

lagbild i färg – Stående från vänster: Lars Berghede, Marianne Johannesson, Birgitta Lundgren, Gull Falk, Mona Nilsson, Gull-Britt Jansson, Anna-Mona Remstedt, Ingrid Jonsson. Sittande från vänster: Anita Andersson, Gun Steffner, Lillemor Svensson, Siv Berghede. Fotograf okänd. Årtal okänt.

Sätter Mölndal på kartan

Idrottshuset i Mölndal (numera Aktiviteten) invigdes år 1965. Första hyresgästen flyttade in 11/9 och dagen därpå deltog 18 lag ur Sveriges damhandbollselit i turneringen Randi-cupen. Första året lyckades BK Randi själv inte kvalificera sig till finalen, men laget vann cupen det tredje året.

I samma idrottshall anordnade, BK Randi, Mölndals första landskamp i damhandboll (en match mellan Sverige och Danmark) den 28/1 1966. Därefter arrangerade klubben den dittills största internationella damhandbollsturneringen i Sverige, med lag från Danmark, Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien som tävlade i Mölndal under påskhelgen 1967.

Djupa rötter i samhället

Föreningens interna korrespondens som ligger i arkivet tyder på att det var hårt arbete och blev för några nästan ett sätt att leva. Det talas om fem ”krigsår” när de kämpade för Randis färger och för att ett nytt och ungt lag skulle vinna framgång.  

Förutom handboll ordnade supporterföreningen bingo på söndagarna i Folkets hus och klubben anordnade fester. Dessutom lånade man ut cyklar till medlemmarna för att förbättra konditionen samt skickade medlemmar på Göteborgs handbollförbunds kurs och lägerverksamhet.

1971 hade föreningen 129 medlemmar, varav 105 var ungdomar. Dessa var fördelade på sju lag.

Familjen Berghedes inflytande

Lars Berghede var revisor i Göteborgs handbollsförbund och via sitt kontaktnät var han viktig för föreningens höga profil. Han var också klubbens tränare samt lånade ut pengar till föreningen. Dessa medel blev grundplåten till föreningens tidiga succé och tillväxt.

Siv var ordföranden från början till slutet och hennes djupa engagemang är tydlig i årsmötesprotokollet 1965, §17, ett långt stycke som beskriver några av hennes påpekanden när hon begärde ordet. Bland annat bör spelare inte äta senare än 3 timmar före match och skulle meddela sin lagledare om man skulle utebli, de fick inte tugga tuggummi under spel eller träning eller röka i klubbdräkten. De skulle sköta sina klubbdräkter och hålla dem rena och prydliga. Till sist ”uppmanade Siv medlemmarna att verka till ett gott kamratskap och vinnlägga sig om ett trevligt uppträdande i största allmänhet.”

Avslutar med sammanslagning

1972 kom en förfrågan från två andra klubbar, TEPE-Mölndal och Mölndals HK att gå samman för att bilda en större förening för både kvinnor och män. En av fördelarna som diskuterades var att ett högre medlemsantal skulle öka bidragsnivån från Fritidsnämnden som i sin tur skulle möjliggöra heltidsanställning av en tränare och en administratör.

Sammanslagningen genomfördes och Mölndals Handbollsförening bildades samma år. Den är fortfarande aktiv och tränar i Aktiviteten.

Har ni mer information?

Hade dåtidens tidningspress rätt i att BK Randi och Mölndals bordtennisklubbs damer var de första mölndalsklubbarna att nå allsvenskan? Har du kompletterande information eller bilder från BK Randis verksamhet som kan delas med arkivet? Dela det gärna med oss: foreningsarkivet@molndal.se.

Arif Naqvi, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

Gymnastikföreningen Zephyr grundades 1930 – tackade nej till OS i Berlin

Länge fick bara kvinnor vara med. Och deras vighet kunde ha tagit dem ända till OS i Berlin. Det här är historien om den anrika Mölndalsföreningen Zephyr.

Karl Bjernestad

Hösten 1929 hölls en gymnastikuppvisning i Centralskolan (den som nu heter Kvarnbyskolan). De som visade upp sig gick under namnet ”Pojkavdelningen”. Denna grupp utgjordes av elever till gymnastikläraren Wilhard Stockelid. Några jämnåriga flickor på skolan frågade Stockelid om han ville bilda en gymnastikförening för dem – och det ville han.

1930 bildades en flickavdelning, men detta var ännu inte en förening. Nästa steg togs med hjälp av Stockelid, när det visade sig att flickorna ville fortsätta.

Efter oändliga funderingar och många förslag på föreningsnamn stannade man för magisterns föreslag: Zephyr – en västanfläkt. 1932 tillsattes en interimsstyrelse och samma år bildades föreningen officiellt.

Fick en inbjudan till OS i Berlin

Första uppvisningen hölls i Centralskolan i april 1933, föreningen deltog vid Kvarnbyvallens invigning 15 juli 1934 och senare vid Gunnebo slott och i Folkets Park. Man hade en uppskattad uppvisning på Kvarnbygårdens gräsmatta.

Zephyr var från början en förening exklusivt för tjejer. Någon gång blev dock ”karltorkan” (som man uttryckte det) särskilt svår. Vid sådana tillfällen bjöd föreningen in gästande manliga avdelningar att delta på uppvisningarna.

Zephyr fick även en inbjudan att delta på olympiaden i Berlin 1936, ett OS som på många sätt blev en propagandauppvisning från Adolf Hitlers nazistregim. Den inbjudan valde dock föreningen att lägga åt sidan på grund av världsläget.

Orientering och handboll

Föreningen sysslade också sporadiskt med orientering. Inger Winsnes var mest framstående och vann guld i Distriktsmästerskapen. Hon tävlade också för Mölndals Gymnastik- och idrottssällskap.

Åren 1941–1943 deltog föreningen med växlande lycka även i handbollsserien.

Friidrott och skidåkning har också stått på föreningens program. Föreningen anordnade skidutflykter till Hindås. Mölndalsmästerskap och bästa resultat vid tävlingar i friidrott och skidor har erövrats av bland annat Astrid Gross, Brita Hermansson, Brita Strömwall och Sylvia Winsnes.

Startade ungdomsverksamhet

Föreningen startade med barn- och ungdomsverksamhet 1951, vilket var mycket uppskattat.

På danskt initiativ inleddes ett samarbete med Nörresund kvinde gymnastikförening. Detta utbyte utmynnade i gemensamma uppvisningar i truppgymnastik. 1956 bjöds Zephyr in till Nörresundsbys 25-års jubileum. Resan gick med fartyget M/S Prinsessan Margaretha. Samkväm, uppvisning och besök på författaren Thomas Olesen Lökkens födelsegård stod på programmet. Detta samarbete varade 1953–1958.

Männen släpptes in

1988 beslöt föreningen att även män skulle få möjlighet att delta i gymnastiken, men de kunde inte väljas in i styrelsen.

Två exempel på eldsjälar i föreningen är Majken Andersson och Birgit Johansson som blev medlemmar 1933 respektive 1934

Bland gymnastikinstruktörer under åren finner vi: Wilhard Stockelid, Ingrid Sjögren, Dagny Jonasson, Ruth Svedberg, Margaretha Carlsson, Anne-Marie Esberg och Gertrud Carlsson.

Nu, mer än 90 år efter bildandet, lever Zephyr lever fortfarande kvar. Enligt kommunens föreningsregister erbjuder man sina medlemmar motionsgympa två gånger i veckan i Aktiviteten.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Mölndals-Posten 11:05 – 24 apr, 2022 Länk till artikeln

Karl Bjernestad

Utställning och bildspel om Partille IF

Föreningsarkivet publicerar idag ett bildspel och en utställning på Digitalt Museum om Partille Idrottsförening. Länk till utställningen.
Föreningen som bildades på 1920-talet har haft en mycket omfattande verksamhet och har under åren exempelvis haft sektioner i följande idrotter:
Fotboll, handboll, friidrott, tennis, bordtennis, skidor, vinteridrott.
Bildspelet finns nedan och på denna länk.

Svar på Mölndals Handbollsklubb efterlystbild i Mölndals Posten

Den 29:e oktober publicerade Mölndals-Posten två fotografier från Mölndals Handbollsklubb. Här kommer en sammanfattning av den information som vi har fått från vår kunniga informanter vilken också har publicerats i Mölndals-Posten.

 Mölndals handbollsklubb, Percy Svantesson. Utespelare, men på denna bild i civila kläder. Ingvar ”Kleva” Rydenfors Vänsterskytt. Senare berömd optiker i Mölndal. Ture Davidsson. Spelade i försvaret. Bengt ”Bassen” Andreasson (1926-2005). Känd för sina hårda skott. Åke Romlin. Ytter. Gunnar Persson Roy Nilsson. Lagledare för handbollslagen, men även för korgbollssatsningen på 1950-talet. Henry Johansson. Domare från Göteborg. Spelade inte i laget, men var en lojal supporter. Blev senare tränare i laget. Stig Lidhag Bengt Simson. Försvar. Bror med nr 12. Ture Johansson. Målvakt. Fadern hade åkeri i Krokslätt. Arne Simson. Försvar. Mångårig ordförande i föreningen. Far till journalisten Thomas Simson. Göte Tranberg.

Fotografiet är troligen taget i samband med det att Mölndals Handbollsklubb vann sin serie 1948. Vilket då innebär att det rör sig om säsongen 1947/1948. På bilden ser vi följande personer:

  1. Percy Svantesson. Utespelare, men på denna bild i civila kläder.
  2. Ingvar ”Kleva” Rydenfors Vänsterskytt. Senare berömd optiker i Mölndal.
  3. Ture Davidsson. Spelade i försvaret.
  4. Bengt ”Bassen” Andreasson (1926-2005). Känd för sina hårda skott.
  5. Åke Romlin. Ytter.
  6. Gunnar Persson
  7. Roy Nilsson. Lagledare för handbollslagen, men även för korgbollssatsningen på 1950-talet.
  8. Henry Johansson. Domare från Göteborg. Spelade inte i laget, men var en lojal supporter. Blev senare tränare i laget.
  9. Stig Lidhag
  10. Bengt Simson. Försvar. Bror med nr 12.
  11. Ture Johansson. Målvakt. Fadern hade åkeri i Krokslätt.
  12. Arne Simson. Försvar. Mångårig ordförande i föreningen. Far till journalisten Thomas Simson.
  13. Göte Tranberg.

Göte Tranberg gav mig en liten tidsbild från dessa år. Klubben hade ingen egen träningsanläggning så de fick åka in till Svenska Mässan i Göteborg. Eftersom de var en mölndalsklubb fick de den sämsta tiden, det vill säga 23-24. För att ta sig till träningen fick de ta spårvagnen till Getebergsäng. Därifrån fick de promenera till Korsvägen. Efter träningarna blev det sedan bråttom att hinna med sista vagnen hem- Alternativet var en promenad i rådande väderlek.

Informanter: Anders Andreasson (son till nr 4), Eddie Odmyr, Thore Kristoffersson, Sven-Åke Larsson, Göte Tranberg, Tore Enemyr, Owe Brockmar och Annika Rydenfors-Savklint (dotter till nr 2)

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Den första moderna fotbollen 1863

Den första moderna fotbollen 1863

Fotboll är en sport med mycket gamla anor. Det finns belägg för att en ”bollsport” som spelades i början av tusentalet som bland annat kallas Folkfotboll. Denna spelades mellan konkurrerande byar med ett obegränsat antal spelare och lag. Målet var att med alla möjliga medel föra en uppblåst grisblåsa till en utvald position i utkanten av byn. Det var en mycket våldsam sport och var därför i perioder förbjuden. Det enda som inte var tillåtet var mord och dråp.

I början av 1800-talet spelades en variant av fotboll på universiteten i England och varje universitet spelade efter sina egna regler. Ett första steg till att få till stånd generella regler togs när Camebridgereglerna skrevs ner 1848, även fast de inte fick någon spridning utanför Camebridge university. Den första fotbollsklubben som grundades 1857 var Sheffield F.C. men de spelade enligt Sheffieldreglerna.

1863 Laws of the Game (association football)

På ett möte på Freemasons’ Tavern i London den 26 oktober 1863 träffades 11 fotbollsklubbar från London. På mötet dikterades de första generella reglerna för fotboll upp och dessa baserades på Cambridgereglerna. Blackheath, en av klubbarna som var representerade på mötet vägrade dock att acceptera att sparkar under knähöjd blev förbjudna och startade senare Rugby union. Detta markerade skilsmässan mellan Football Football Associations fotboll och rugbyn.

Den sport som reglerades av detta dokument var dock fortfarande mycket annorlunda mot vad vi idag kallar fotboll. Planens storlek kunde vara upp till tvåhundra gånger hundra yards. Målet var mellan två stolpar utan ribba som stod åtta yard ifrån varandra utan ribba. Mål blev det om bollen sparkades mellan stolparna oavsett höjd på skottet. Under denna första period fanns det då heller ingen målvakt. Den första definitionen av offside var i likhet med den moderna rugbyn att bollen inte fick spelas framåt i planen.

laws of the game, fotboll, 1863, FA, den första moderna fotbollen
Originalhandskriften av de första moderna reglerna för fotboll skrivna 1863

Reglerna uppdaterades dock ganska snabbt

* 1866 blev det tillåtet av spela bollen framåt så länge det fanns tre motståndarspelare mellan mottagaren och målet.

* 1871 introducerades målvakten.

* 1891 introducerades straffsparken

* 1970 introducerades gula och röda kort.

Variationer mellan reglerna som användes England, Skottland, Wales gjorde att International Football Association Board bildades för att kontrollera regelsystemet.

Jag avslutar med en ställa följande åter- och framåtblickande frågor: Vilka regeländringar skapade den moderna fotbollen som vi känner den idag, hur kommer fotbollen se ut om ytterligare 150 år och vad kommer de att tänka på när de ser tillbaka på vår moderna fotboll?