Lindome majblommekommitté

Nu när skolbarnen säljer majblommor, kan det kanske vara bra med en liten påminnelse om vad det hela går ut på…

En svensk uppfinning

Initiativet till förstamajblomman togs i Göteborg av Onsalafödda Beda Hallberg år 1907. Hallbergs koncept var att sälja konstgjorda blåsippor för att samla in pengar för att bekämpa dåtidens folksjukdom: tuberkulos. Blommans första namn var ”Blå blomman”, men redan år 1908 ändrades det till ”Förstamajblomman för att bli ”Majblomman” år 1999. Pengarna skulle användas specifikt till förebyggande åtgärder bland barn och ungdom.

Majblomman räknas faktiskt som världens äldsta välgörenhetsblomma, och idén har spridit från Göteborg runt världen. Det tog inte långt för idén att nå till Lindome.

Förstamajblommekommittén i Lindome bildades år 1911 och bestod då av 8 ledamöter. Första ordföranden var Ida Landén och hon kom sedan att behålla sin roll i kommittén fram till 1938 när hon efterträddes av dottern Helga Landén.

Ny fokus

Fram till 1949 gjordes alla majblommorna för hand, men mycket ändrade under 1950-talet. Tuberkulos började försvinna som folksjukdom i många länder och där slutade man att sälja blomman. I Sverige beslöt kommittéerna att ändra sina stadgar för att kunna stötta barn med särskilda fysiska eller psykiska behov.

Nu är största fokuset på att hjälpa barn som lever i ekonomisk utsatthet. I Lindomes protokoll kan man läsa om vilka frågor kommittén prioriterade för barn i sitt område.

I föreningens arkiv finns det en hel del tackkort från barn och deras föräldrar för utflykter och stöd som Lindomes majblommekommitté möjliggjorde, till exempel med stöd till Barnkliniken i Mölndal och Gåreviks barnkoloni på Norra Orust.

Innovationer

I arkivet finns det ett exempel av Tora Hjärnes majstänger.
Bilden tagits av Arif Naqvi, 2021.

1981 kom kommitténs eldsjäl, Tora Hjärne, på idén att klä små trästänger med grön filt och färgrika Förstamajblommor från tidigare år. Det utformades som små majstänger och blev en stor succé och föreningen sålde därefter omkring 1500 stänger varje år. Riksorganisationen blev så imponerade så att man bad Lindome att presentera sitt koncept för andra lokalkommittéer.

Förutom försäljning av blommor och majstänger, fick Lokalkommittén intäkter från försålda kransar, buketter, bordlöpare, kort, vindlekor, grammofonskivor, lotterier med mera. Majblommor hade blivit till ett samlarobjekt.

En succé i Lindome

Det gick lite trögt med försäljning av blommor i början. År 1928 tjänade man 109 kronor netto (ca 3 150 kr i dagens värde), 1 005 kronor i 1958 (ca 12 800 kr idag), 30 304 kronor i 1988 (ca 58 130 kr idag). 2018 hade intäkterna från blommor stigit till över 200 000 kronor.

När föreningen blev 70 år gammal var det redan en tradition att ställa ut i SE Bankens lokaler i Lindome. Då demonstrerades av majstänger, tändsticksaskar, tavlor och ljusmanschetter prydda med majblommor, affischer och årets blomma.

1982 anordnades en minnesutställning om Beda Hallberg i Kungsbacka. Bland det utställda föremålen ingick medlemmens Hilda Zackrissons samling (nästan komplett) av majblommor. Denna hade hon skänkt till Brogårdens Äldreboende några år tidigare och kan fortfarande beskådas i den stora salen vid entrén.   

Senaste historia och framtiden

Det har funnits uppmaningar genom åren. Under 1990-talet då lärarna inte upplevde sig ha tid för att kunna hantera merarbetet som elevernas medverkande i försäljningen innebar.

Mer positivt var när Mölndal fick äran att tillverka majblomman för år 1997. Detta gjordes hos Perga AB. Nu har tillverkningen flyttat utomlands och Perga AB finns inte längre i Mölndal.

I år kan man för första gången köpa både digitala och fysiska majblommor från och med den 15:e april. Lindome majblommekommitté är nu 113 år gammal och är fortfarande aktiv.

Lindome majblommekommitté är den enda majblommekommitté som finns kvar i Mölndal, men det verkar som Hällesåker också hade en majblommekommitté från 1911 fram till kanske mitten av 1980-talet. Föreningsarkivet skulle vilja gärna samla in och bevara deras arkivmaterial innan det försvinner. Vet du vem skulle kunna ha bevarat Hällesåker majblommekommittés dokument kvar (protokoll, korrespondens, bilder, verksamhetsberättelser m.m.)?

Kontakta då Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland: foreningsarkivet@molndal.se eller 031 27 25 59.

Pumpar och åter pumpar

Så här år drömmer sig väl många mölndälingar iväg till Tomtens verkstad, men vem behöver Nordpolen när vi har Krokslätt?!

AB Pumpindustri

År 1918 startade handelshuset Ekman & C:o tillverkning av pumpar vid grundandet av företaget AB Pumpindustri. Det första året fanns man i en källare på Kungsholmen, men redan 1919 0kom man till Krokslätt i Mölndal. Efter en ganska trög start fick företaget ordentlig luft under vingarna i slutet av 1930-talet.  Företaget kom därefter att förse en mängd olika verksamheter med såväl hand- som motorpumpar. Bland kunderna fanns såväl SOAB som otaliga brandkårer.  Företaget ändrade namn till Scanpump AB hösten 1979. Därefter blev man en del av ABS Pump i början av 2000-talet. I samband med detta flyttades själva produktionen till Vadstena. Vid tiden för bilden, var man dock fortfarande AB Pumpindustri (API) och det ni ser är Gamla Verkstaden i september 1946. Den fanns i den gamla fabriken som sedan kom att kompletteras med en ny fabrik som stod färdig år 1949. Känner ni igen någon i arbetsstyrkan så tar vi gärna emot den informationen.

Ni når oss då på foreningsarkivet(a)molndal.se eller tf. 031-27 25 59.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Mölndals Sportklubb eller Mölndals Sportklubb?

(I Mölndals Posten var rubriken ”Mölndals Sportklubb gånger 2?”)

Det är ju inte helt ovanligt att olika föreningar antar samma namn. Detta kan vara förvirrande för såväl arkiven som för den intresserade allmänheten. Ett sådant exempel är Mölndals Sportklubb. Två klubbar, ett namn.

Den första Mölndals Sportklubb

Den första föreningen med namnet Mölndals Sportklubb grundades 28/8 1932 på Augustas Café vid Mölndals Bro. Initiativtagarna var Nils Jansson, Matteus Olsson och Fritz Jakobsson. Det finns väldigt lite bevararat om denna förening, men jag vet att man ägnade sig åt orientering, friidrott, bandy, korgboll och handboll. Det mesta tyder på att föreningen avvecklades kring år 1956. Enligt en källa uppgick föreningen, eller åtminstone dess medlemmar, i Mölndals AIK som bildades samma år. Denna uppgift är dock obekräftad, men vi tar gärna emot mer information.

Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v.  Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen
Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v. Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen

Den andra Mölndals Sportklubb – med rötter i Ingermanland

Denna förening har en helt annorlunda bakgrund. Dess ursprung fanns i Ingermanland, numera Leningrad Oblast. Det ligger nedanför Karelska halvön i Ryssland. Området befolkades först av två finskspråkiga grupper (voter och ingrer). Ingermanland har oftast styrts från ryska statsbildningar, som i flera omgångar deporterat den finspråkiga befolkningen till andra delar av riket. 1617-1721 var Ingermanland en del av Stormaktssverige och då kompletterades den finskspråkiga befolkningen med folk från angränsande län i Finland. Dessa benämns som ingermanlandsfinnar. Ryssarna återkom dock och fortsatte processen med göra området mer ryskt. På 1930-talet deporterades 60 000 ingermanländare till Sibirien och Kazakstan. Det hela kulminerade under det s.k. ”Fortsättningskriget” mellan Finland och Ryssland 1942-43. Då tömdes Ingermanland på sin finskspråkiga befolkning. 63 000 personer togs emot av Finland. Efter krigets slut ”valde” större delen av ingermanländarna, att återvända till Sovjetunionen.8 000 stannade dock i Finland och av dessa flydde 4 500 vidare till Sverige. De som kom tillhörde gruppen ingermanlandsfinnar.

Idrott som kulturgemenskap

Så anlände man alltså till Sverige. Vissa av flyktingarna valde att flytta vidare, men de som stannade i Sverige fick inte lov att bosätta sig i någon av landets tre största städer. Värt att notera är att gruppen utgjorde en diplomatisk belastning för den svenska staten, som försökte balansera sitt humanitära ansvar mot Sovjetunionens önskemål om att få hem sina medborgare. Många hamnade industriorter i Västsverige där man fick jobb inom bland annat textilindustrin. Mölnlycke och Mölndal blev två av de orter som man kom att flytta till. I Mölnlycke anvisade Mölnlycke Väfveri AB ett antal flerfamiljhus åt sin nya personal och det var på dessa gårdsplaner som ungdomarna började spela fotboll.  I början var det spontanmatcher, men de drog till sig ingermanländare från Mölnlycke och Mölndal. Det blev ett tillfälle att umgås och att tala sitt språk. Efter några år under olika namn valde man tillslut att bilda Mölnlycke Sportklubb 2/11 1954. Föreningen bestod ursprungligen enbart av ingermanländarna (från Mölnlycke och Mölndal), men snart anslöt även några estländare. Sportklubben var, från start, lika mycket en kulturförening som en idrottsförening.  MSK var tidigt ett av naven i det ingermanländska kulturlivet i Göteborgsregionen.

Mölndal

Från 1948 började ingermanländarna i Sverige att anordna sommarfester. 1956 var man i Mölndal och då och där bildades Sveriges Ingermanländska Riksförbund. I samband med festerna anordnades även fotbollsturneringar. På bilden ser ni SMK:s lag som vann turneringen i Borås 1957. 1963 flyttade klubben till Mölndal. En bidragande orsak var att flera av ledarna bodde där, men framförallt att klubben ville ha tillgång till bättre planer. Den nya hemmaplanen blev Frejaplan. I Mölndal hade man för övrigt en god vän i form av Alf Skylberg som figurerade i min föregående artikel. Mölndals stad såg helst att man bytte namn och Mölnlycke Sportklubb antog i stället namnet Mölndals Sportklubb. Mölnlycke Väfveri AB bedrev ju verksamhet i Krokslätt och här fick MSK disponera lokalen ”Oskarborg” gratis. Här fanns man 1964-1966. Därefter flyttade klubben till ett litet pentry på Frälsegårdsgatan 7. Här kunde man med lite god vilja hålla styrelsemöte, förvara material och några priser. När nya Krokslättsvallen stod färdig 1972 började man att hyra in sig i Krokslätts FF:s nya klubbhus. Under dessa år startades även en dragkampssektion som kom att bli en framträdande del av verksamheten. Föreningen genomgick också andra förändringar. Man värvade in ingermanlänningar från varvsindustrin i Göteborg där man även hämtade skottar och irländare. Det började även dyka upp finländare och svenskar i lagen. I mitten av 1970-talet började vissa av ingermanländarna att bli oroliga för vad som skulle ske med det egna kulturlivet i Göteborgsregionen. Man valde då att bilda Göteborgstraktens ingermanländska förening 28/3 1976.

Slutet

1978 var sista året som Mölndals Sportklubb ställde upp i seriespel i eget namn. Från 1979 var man Sörgården-Mölndals SK; detta efter en sammanslagning med Sörgårdens SK. Mölndals SK:s namn fanns kvar till år 1985. Från 1986 hette föreningen Bifrost-Sörgården och namnet Mölndals Sportklubb är därmed åter ledigt. Kommer vi att få se en tredje förening med detta namn? Det står skrivet i stjärnorna…

Facklig verksamhet i Mölndals stad 1923-1943

När Mölndal blev stad år 1922, gjordes en satsning på gatuupprusning. Detta arbete skulle utföras av arbetare i stadens tjänst. En arbetarlön låg vid denna tid på 1 krona i timmen. Försöket till organisering i form av en Lokal Samorganisation (en syndikalistisk fackklubb) år 1923 misslyckades. Nästa år gick det bättre och Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 bildades 27 februari 1924. Man var då tolv medlemmar med Algot Lund som ordförande. Hur lyckades denna förening överleva?

Under de första 20 åren var Josef Björklund och Harry Karlsson de drivande i styrelsen. Timlönen steg till 1,12 kronor under första året. Den mest brinnande frågan var dock arbetslösheten. I början av 1925 var 17 av de 33 medlemmarna arbetslösa. Organisationen växte ändå. De första kvinnorna tillkom år 1927 i samband med organiseringen av städerskorna vid folkskolan och kommunalhuset. 1929 tog föreningen ett steg utanför Mölndal, då man knöt till sig personal vid skol- och vårdhemmet Stretered. 

Vid slutet av 1920-talet hade föreningen 45 medlemmar och för första gången vid ett årsskifte inga arbetslösa medlemmar. Under 1930 anslöt sig stadens renhållningspersonal till föreningen och det var nästan ständig förhandling kring avtal för någon av grupperna.

Blockad och strid

Ett återkommande problem var den ojämna tillgången på arbete, vilket gjorde att en del kommunalarbetare blev uppsagda vid julhelgen. Det blev också konflikter när staden anlitade entreprenörer för uppgifter som kunde ha utförts av kommunalarbetare. När detta hände utan föreningens medgivande kunde den anordna en blockad. Relationen med andra fackförbund kunde också vara komplicerad. Vid ett tillfälle hände det att Svenska Byggnadsträarbetareförbundet betraktade kommunalarbetarna som blockadbrytare, när dessa utförde byggarbete för lägre timlön än träarbetarnas avtal tillät. Sammanfattningsvis hade föreningen färre konflikter än många andra fackföreningar, vars verksamhet präglades av föreningsrättsstrider, lönekonflikter och strejker. Lönestrid ansågs onödig, då staden godkände att kommunalarbetarna var likställda med sina kollegor i Göteborg.

Solidaritet och uppfostran

Föreningen hade andan av att sprida solidaritet i samhället. Den tecknade andelar hos Folkets hus regelbundet och gjorde insamlingar för strejkande hos andra fackföreningar och för nödhjälp till Spanien, Finland och Norge. Ibland innebar solidariteten att föreningen iklädde sig en disciplinerande roll mot sina medlemmar. Vid ett möte rapporterades det om missämja mellan medlemmarna och att Algot Lund ”hade uppträtt på ett sådant sätt att styrelsen fann det lämpligt inkalla honom till styrelsens möte där han ångrade sitt beteende och bad om ursäkt.” Senare stöttade dock föreningen herr Lund i att kunna erhålla fri medicin mot sin diabetes (som år 1931 var konjak). Dock hade medicinalstyrelsen uttalat att den ej betraktade sprit som medicin. Styrelsen fick då uppdrag att skaffa ett intyg från behandlande läkare. Denna strid kom man dock att förlora.

I november 1943 anslöt sig Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 till Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Mölndal. Det har hänt mycket sedan dess och föreningen lever i dag vidare som Mölndalsektionen av Kommunal Väst. Kommunal organiserar i dagsläget över en halv miljon medlemmar i landet.

Text av Arif Naqvi, publicerades i Mölndals-Posten 2020-05-28.

Bild från arkivet för Svenska Kommunalarbetareförbundet Avdelning 97 i Mölndal. Känner du igen någon?  Maila gärna information till foreningsarkivet@molndal.se, annars får ni ringa vårt kontor på 031- 27 25 59.

Efterlystsbild

Herrarna i fråga var brandmän och tillhörde Svenska Kommunalarbetareförbundet Avd, 179 Mölndal. Vi vet att bilden är tagen innan 1942, med största sannolikhet på 1930-talet.

Två stycken av personerna har blivit identifierade. Nr 2 är Knut Berntsson (1893-1971). Knut var född i Mölndal och förblev hembygden trogen. Han arbetade som chaufför inom Mölndals stad och var gift med Hilda Berntsson (1893-1954). Ett av barnen var Per Olof (1928-2017) vars dotter Eva kontaktade oss. Detta har även bekräftats av dotterdottern Leona Blackedal. Näste person är nr 7. Det är Wiggo Andersson (1906-1988).  Wiggo växte upp på Rygatan, som yngre bror till riksdagsmannen Gösta Andersson, porträtterades i Mölndals-Posten 4/6. I sin syskonskaran ingick även brodern Åke Andersson (f. 1908) som livnärde sig som murare. Han var en duktig brottare och spelade fotboll i Fässbergs IF.

1942 lämnade han Mölndal tillsammans med hustru Cecilia och dottern Ulla. Flyttlasset bar till Västerås där han fick tjänst som brandmästare på Centrala Verkstaden Västerås (CVV).  Här föddes dotter Ingmarie. Där arbetade man med att reparera flygplan och radioutrusning åt Flygvapnet.  1944 flyttade den växande familjen vidare till Trollhättan där han fick brandmästartjänsten vid Svenska Flygmotor (senare Volvo Aero). Där blev han kvar till pensionen.  Här föddes yngsta dottern Lisbeth. Wiggo var en övertygad socialdemokrat precis som sin äldre bror och dotter Lisbeth minns när hon följde med honom på första maj. Wiggo var även aktiv i den lokala politiken.

Stort tack till informanterna som var Eva Berntsson, Lona Blackedal, Lisbeth Eriksson, Ingmarie Bäckström, samt Gunilla Andersson (dotter till Gösta Andersson) 

Om någon kommer på något mer så är det bara att höra av sig. 

Jonas Andersson

SOAB – Berättelsen om MAF – eller den gröna byggnaden

I Mölndals-Posten 2022-06-09 berättade jag om den dynamiska direktören Hilding Helmersson som ledde SOAB i Mölndal under åren 1939 – 1959. Jag tänkte nu berätta en spännande historia från den tiden, en historia som få utanför företaget har hört talas om.

PAS

På 1940-talet verkade en mycket begåvad forskare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset vid namn Jörgen Lehman (1898–1989). Han forskade bland på att ta fram läkemedel mot två av tidens  folksjukdomar, nämligen trombos (blodpropp) och tuberkulos. Han lyckades bidra till att få fram effektiva läkemedel mot båda sjukdomarna, men vi skall här koncentrera oss på PAS som var ett läkemedel mot tuberkulos.

PAS var en förkortning för para-amino-salicylsyra och var ett läkemedel som han arbetade fram tillsammans med läkedelsföretaget AB Ferrosan. Det läkemedlet gjorde, lite förenklat, var att det hämmade den bakterien bakom sjukdomen. Samarbetet mellan Lehman och AB Ferrosan inleddes år 1943 och efter några år av lyckade resultat var man mogna för att växla upp till industriell tillverkning.

Ett problem var att läkemedlet var väldigt dyrt att framställa. Kostnaden för ett kg låg på 100 – 125 kronor och då det krävdes stora doser, blev det mycket kostsamt. Vid 40-talets slut hade allmänheten börjat få upp ögonen för läkemedlets potential och det skrevs upprörda artiklar och det lades en interpellation i Riksdagen rörande det höga priset. Hur skulle man gå vidare?

Vi hör av oss till Hilding

Under resans gång hade AB Ferrosan vänt sig SOAB och dess VD Helmersson, då de visste att man tillverkade en av komponenterna till PAS (FSA som nämndes i föregående artikel). Helmersson hade tackar ja omedelbart och så här skriver han själv:

”Det var lättvibrerbara strängar som man berörde, då de vände sig till mig. Min far dog nämligen i tuberkulos efter 6 års sjukdom 1903 och min brorsdotter hade avlidit i tuberkulös hjärnhinneinflammation … Vid vår första skärmbildsundersökning visade det sig att en ung laborant, som blivit intagen vid Chalmers Tekniska Högskola, led av ”galopperande lungsot” och dog inom ett halvt år, trots sanatorievård”

I augusti 1948 vände man sig till Helmersson igen. Teamet hade upptäck att man kunde använda meta aminofenol (MAF) i stället och att detta kunde göra läkemedlet betydligt billigare. Skulle SOAB kunna klara av att tillverka detta i större kvantiteter? Helmersson tog med sig frågan till sitt team på SOAB och i oktober 1948 kunde man lämna en offert. Den 5 november lade AB Ferrosan en order på 40 ton MAF.

Rivstart

Det var ju en sak att tacka ja, men nu återstod ju resten. Laboratoriearbetet accelererades och parallellt med detta började man att rita på en anläggning, för nej någon sådan hade man ännu inte.

Ritningsarbetet för anläggning påbörjades i februari 1949, men redan under senhösten 1948 hade man, utan att söka tillstånd, uppfört en sockel och en stödmur för den nya byggnaden, byggnad 46, eller MAF som den fick heta till vardags. Så snart tjälen gick ur jorden började man gjuta fundament för balkkonstruktionerna och maskiner.

Under april – juni uppfördes byggnadens skelett och i dessa monterades maskinerna upp.  En besökande direktör fällde följande kommentar: ”Hålla Ni på med rivningsarbete? och det tedde sig nog märkligt att uppföra en byggnad inifrån och utåt.

Leverans och en liten detalj

Den 9/9 1949 kunde man göra sin första leverans och man hade därmed genomfört forskning, planering och montering på ett år! Helmersson blev inbjuden till statssekreterare Folke Thunborg (1909–1957) på Inrikesdepartementet där han fick redogöra för sitt arbete och förklarade att så snart AB Ferrosan fick produkten skulle priset på PAS att kunna sänkas drastiskt.

Det återstod dock en stor detalj. SOAB hade nu lagt in en ansökan om bygglov, men man hade fortfarande inte fått detta. Tiden gick och en höstdag telegraferade Helmersson till inrikesminister, Eije Mossberg (1908–1997). Budskapet var tydligt. Om SOAB inte fick sitt tillstånd skulle man bli tvungen att avbryta all tillverkning vid första risk för frost. Tre timmar senare kom ett telegram från Arbetsmarknadsstyrelsen som lämnade sitt godkännande. Under november-december var alla vägarna uppförda och taket var lagt.

Till slut

I början av 1950-talet hade det kommit in ytterligare två läkemedel på marknaden och efterfrågan på MAF avtog något. Dessutom började SOAB även känna av konkurrensen från bland annat Italien. SOAB använde järnskrot vid nitreringen (en kemisk reaktion) och man var rädda att detta skulle skada gummimattan i reaktionskärlet. Därför köpte man järnsvamp från Höganäs AB, men företaget gick inte med på att reducera priset på svampen när man befann sig i ett kritiskt läge. Detta var en av  orsakerna till att man lade ned tillverkningen av MAF och tillverkningen av PAS flyttade över från Sverige till Danmark.

I mars 1952 upprättade man bokslut över verksamheten. Produktionen (1949–1951) gav en nettovinst på 267 217,97 kronor och anläggningskostnaderna för samma tid, 695 056,55 kronor var vid denna tidpunkt bortamorterat till sista öret. Det viktigaste var ju naturligtvis alla människor som blivit hjälpta av PAS.

Byggnaden fanns dock kvar och den användes till lager, laboratorier och verkstäder. 1977/78 kläddes den i grön plåt (mindre uppskattat av många anställda). Idag är den ju, som resten av fabriken norr om Kvarnbygatan, riven, men det är en annan historia. Läsarna får glädja sig åt att det finns bevarat arkivmaterial som berättar denna historia, för utan källor, blir vår historieskrivning till en visklek …. 

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Föreningen Mölndals Kvarnby

Föreningen Mölndals Kvarnby är fortsättningen på Bystämman i Mölndals Kvarnby. Bystämman hanterade på sin tid alla gemensamma angelägenheter i Kvarnbyn och fallrättigheterna i Kvarnfallet (sammanlagt 32 kvarnfall). Dessa fallrättigheter har sedan omvandlats till andelar. Under modern tid har huvuddelen av rättigheterna ägts av SOAB och AB Papyrus. Nu är det Mölndals stad som äger i princip alla andelar, men den föreningen kommer att fortsätta drivas i ideell form. Föreningens ordförande kallas fortfarande för Byålderman. Föreningen deponerar sitt arkiv hos oss i vår Arkivdepå 2 inne på Forsåkersområdet (Papyrus). Materialet sträcker sig från 1624 fram till nutid.

Arkivet har fram tills nu varit oförtecknat, men nu har Mölndals stad projektanställt en arkivarie, Johanna, som skall se till att arkivet blir förtecknat och tillgängliggjort. Projektet är tänkt att vara avslutat till början av sommaren.

Idag kom personal från Mölndals stadsarkiv och Charlotta och hämtade arkivmaterialet från Föreningsarkivets depå. Det blev sammanlagt 16 fulla flyttkartonger. De fick bistånd i arbetet av arkivchef Jonas Andersson och två av våra ideella medhjälpare, Leif Carlsson och Frode Lyngsaa. Här nedan följer lite bilder från dagens insats.

M v h

Jonas Andersson, Arkivchef Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

Johanna m
Johanna med flyttkartonger.
Foto: Jonas Andersson
Packande av arkivalier.
Arbetslaget i full fart. Arkivalierna packas i numrerade kartonger.
Foto: Jonas Andersson
Tredje och sista lasset. Foto: Jonas Andersson

Föreningsarkivet hör av sig

Hej!

Nu stundar helgen och vi tänkte passa på att uppdatera den intresserade allmänheten om vad som sker hos oss just nu.

Mina kollegor Kalle och Arif är sysselsatta med förteckningsarbete. Arif arbetar med arkivet från Bostadsrättsföreningen Görjekullen från Mölndal. Kalle håller på med att inventera arkivmaterial från Jonsereds Musikkår. Musikkåren har funnits åtminstone sedan 1860-talet och materialet består av musikarrangemang från 1800-talet och framåt. Här nedan kan ni se exempel hur detta material kan se ut.

Karl Bjernestad inventerar arkiv. Foto: Jonas Andersson
Karl Bjernestad inventerar arkiv. Foto: Jonas Andersson

 

Noter från Jonsereds Musikkår. Foto: Jonas Andersson.
Noter från Jonsereds Musikkår. Foto: Jonas Andersson.

Under september kommer vi att medverka i två evenemang. Fredagen 2/9 anordnas Kulturnatt i Kvarnbyn och Föreningsarkivet kommer att bidra med ett bildspel med titeln ”…Ur samlingarna…” som håller på att produceras just nu. Söndagen 11/9 firas Kulturavsdagen och Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland anordnar tillsammans med Mölndals stadsmuseum en temadag om frikyrkorörelsen och dess betydelse.

När det gäller vår Youtubekanal kan jag slutligen meddela att vi har lagt upp ett nytt bildspel. Det heter Översvämningen och dokumenterar översvämningen vid luciatiden 2006.

Vi tillönskar er alla en trevlig helg!

/Jonas

Jan Jörnmark på Papyrusområdet

Jan Jörnmark på papyrusområdet

Författaren Jan Jörnmark har skrivit boken Övergivna platser samt medverkat i dokumentären Glömda platser i SVT hösten 2010. Han har gjort en film på Papyrusområdet om Papyrus pappersfabrik i Mölndal . Här är länken till filmen.

Jan Jörnmark är aktuell med en ny bok som heter Avgrunden Hur sätter kapitalismen spår i geografin.  I boken följer Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff  i kapitalets fotspår och dess verkningar. Genom USA, Östasien och Kroatien, via IT-branschens och bostadssektorns bubblor, spåras globaliseringens rötter: arbetskraften och kapitalet. Boken Avgrunden är en undersökning i efterdyningarna av kollaps, skenande statsskulder och ödeplatser.

Jan Jörnmark på Papyrusområdet
Jan Jörnmark

VIDEO: Torgil Störner och Peter Hellqvist

FOTOGRAFIER: Jan Jörnmark, ur boken ”Avgrunden”

FOTOGRAFIER AV GAMLA PAPYRYS: Mölndals stadsmuseum och Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

MUSIK: Björn Olsson

Partille IF utställningen ”Det här är vi”

I tre veckor i september hade Föreningsarkivet Sydvästra Götaland i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan i Partille en utställning i Partille Kulturum om Partille IF (PIF). Föreningsarkivet har utgått ifrån materialet som PIF har lämnat in till oss. Utställningen hade öppnade måndagen den 19 september och pågår i tre veckor.

Partille IF är en intressant förening eftersom de har varit aktiva inom så många idrottsgrenar. Den första idrotten som föreningen sysslade med var fotboll. 1936 bildas handbollssektionen, 1940 bildas en bandy- samt en skidsektion. Bandy spelades i föreningens regi fram till 1970 då sektionen istället gick över till landhockey och bildade Partille SC. Under åren tillkom även friidrott, bordtennis, tennis, bangolf, ishockey på programmet och 1948 bildas en damsektion i föreningen. Damsektionens representationslag har spelat i allsvenskan i både handboll såväl fotboll. På 90-talet anslöt sig Partille IBF till Partille IF men bara fyra år senare bestämde sig innebandyn för att återigen bli en fristående förening. Numera är det bara handbolls- samt fotbollssektionen som är aktiva sektioner.

[nggallery id=1]

Kim Källström

Den mest kände idrottare som Partille IF fostrat torde vara Kim Källström. Kim Källström började i PIF:s P 82 lag. Kims pappa Mikael Källström spelade allsvensk fotboll och i BK Häcken. Joop Le Comte berättar att det tidigt syntes att Kim hade sinne för spelet. Han ville enligt Joop alltid fram till bollen. Kim och hans lag PIF P 82 hade stora framgångar och han var en av de bästa i laget. Hösten 1996 gick han över till BK Häcken. Även i BK Häcken hade Kim stora framgångar bl. a. vann hans lag Gothia Cup. Kim blev uttagen till U 21 landslaget som 17 åring. Han var med i allsvenskan med Häcken år 2000. Den 1 feb 2000 gjorde Kim landslagsdebut. På fotbollsgalan år 2000 blev han utnämnd till årets nykomling. Kim gick senare över till Djurgården. I december 2003 blev han värvad till klubben Rennais i Frankrike. Kim blev i juni 2006 proffs i klubben Olympique Lyonnais alltså ytterligare en Fransk klubb.