föreningsarkivet

Gymnastikföreningen Zephyr grundades 1930 – tackade nej till Hitlers OS i Berlin 1936

av

Hösten 1929 hölls en gymnastikuppvisning i Centralskolan (Kvarnbyskolan i Mölndal). De som visade upp sig gick under namnet ”Pojkavdelningen”. Denna grupp utgjordes av elever till gymnastikläraren Wilhard Stockelid. Några jämnåriga flickor på skolan frågade Stockelid om han ville bilda en gymnastikförening för dem, det ville han. 1930 bildades en flickavdelning, men detta var ännu inte en förening. Nästa steg togs med hjälp av Stockelid, när det visade sig att flickorna ville fortsätta.   Efter oändliga funderingar och många förslag på föreningsnamn stannade man för magisterns föreslag: Zephyr – en västanfläkt.

Armarna uppåt sträck. Zephyr i sitt esse i Kvarnbygården tidigt 1930-tal
Armarna uppåt sträck. Zephyr i sitt esse i Kvarnbygården tidigt 1930-tal

1932 tillsattes en interimsstyrelse och samma år bildades föreningen officiellt. Första uppvisningen hölls i Centralskolan 1933-04-08, föreningen deltog vid Kvarnbyvallens invigning 15/7 1934 och senare vid Gunnebo slott och i Folkets Park. Man hade en uppskattad uppvisning på Kvarnbygårdens gräsmatta. Zephyr var från början en förening exklusivt för tjejer. Någon gång blev dock ”karltorkan” (som man uttryckte det) särskilt svår. Vid sådana tillfällen bjöd föreningen in gästande manliga avdelningar att deltaga på uppvisningarna. Zephyr fick även en inbjudan att delta på olympiaden i Berlin 1936 men den inbjudan lades åt sidan på grund av världsläget. Föreningen sysslade också sporadiskt med orientering. Inger Winsnes var mest framstående och vann guld i Distriktsmästerskapen. Hon tävlade också för Mölndals Gymnastik och idrottssällskap. Åren 1941–1943 deltog förening med växlande lycka även i handbollsserien.

Friidrott och skidåkning har också stått på föreningens program. Föreningen anordnade skidutflykter till Hindås. Mölndalsmästerskap och bästa resultat vid tävlingar i friidrott och skidor har erövrats av bland annat Astrid Gross, Brita Hermansson, Brita Strömwall och Sylvis Winsnes. Föreningen startade med barn- och ungdomsverksamhet 1951, vilket var mycket uppskattat.

Tidig gruppbild, utomhus
Tidig gruppbild, utomhus

På danskt initiativ inleddes ett samarbete med Nörresund kvinde gymnastikförening. Detta utbyte utmynnade i gemensamma uppvisningar i truppgymnastik. 1956 bjöds Zephyr in till Nörresundsbys 25-års jubileum. Resan gick med fartyget M/S Prinsessan Margaretha. Samkväm, uppvisning och besök på författaren Thomas Olesen Lökkens födelsegård stod på programmet. Detta samarbete varade 1953–1958.

1988 beslöt föreningen att även män skulle få möjlighet att delta i gymnastiken, men de kunde inte väljas in i styrelsen.

Tjejgympa, källaren Aktiviteten?
Tjejgympa, källaren Aktiviteten?

Två exempel på eldsjälar i föreningen är Majken Andersson och Birgit Johansson som blev medlemmar 1933/1934 Bland gymnastikinstruktörer under åren finner vi: Wilhard Stockelid, Ingrid Sjögren, Dagny Jonasson, Ruth Svedberg, Margaretha Carlsson, Anne-Marie Esberg och Gertrud Carlsson.

Föreningen såg som sin uppgift att enbart ägna sig åt motionsgymnastik på Aktiviteten, numera för både damer och herrar, men det är en annan historia.

Karl Bjernestad, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

Slottets hattparad var Lars och Margits förtjänst Hattsällskapet Huvudsaken

av
Hattvisning hos Ingeborg och Nils Andersson. Okänd fotograf.
Hattvisning hos Ingeborg och Nils Andersson. Okänd fotograf.

I Mölndals-Posten för några veckor sedan kunde du läsa Linda Frendbergs artikel om Margit Wannerbergs fina klädskatt som skänktes till Mölndals stadsmuseum. Artikeln beskriver hennes stora passion för kläder och mode. Vad gör man om man har passion för något som du skulle vilja dela med andra? Innan Instagram och andra sociala medier fanns det inget annat att göra än att starta en förening. Så då bildade hon en förening med en specifikt inriktning: hattar. 21 december 1983 firade Margit sin 60-årsdag på en damlunch med hatt. Det var mer än en fest: 89 ”eleganta damer” och 13 ”stolta herrar” paraderade med hattar från 1780 och framåt till pianoackompanjemang för varje tidsålder. Något Margit sade att hon hade drömt om redan som 16-åring. När hennes man Lars Wannerberg firade sin 65-årsdag 10 juni 1988 togs stadgarna för Hattsällskapet Huvudsaken med högtidligt buller och bång i Ordenshuset Vänskapsbröderna i Göteborg. När föreningen bildades bestod den av ett hundratal grundmedlemmar. Målet var att lära sig allt om hattkulturhistoria och modism.

Ibland sjöng gruppen visor. Okänt hattevenemang, även fotografen och personerna på bilden är okända för Föreningsarkivet. Den som vet något får gärna mejla foreningsarkivet@ molndal.se.
Ibland sjöng gruppen visor. Okänt hattevenemang, även fotografen och personerna på bilden är okända för Föreningsarkivet. Den som vet något får gärna mejla foreningsarkivet@
molndal.se.

Margit och Lars var initiativtagare och eldsjälar och de deltog stolt i ett flertal parader och fester, bland annat på Gunnebo slott, Åsarp och Ålleberg i Falköping, Nääs slott, Skene, Ulricehamn, Råda Säteri och Borås. I början var det hattparader endast för medlemmar, på gardenpartys och i Råda församlingshem. Övriga hattaktiviteter inkluderade samspråk om
aktiviteter, studiecirklar, förslagsverksamhet rörande nya hattmodeller, visor och litteratur. Föreningens första offentliga hattparad ägde rum på Gunnebo Slott 3 juni 1990. Föreningen hade då cirka 200 medlemmar över hela Sverige; både män och kvinnor. Margit bar på sig sin gudmorshatten och Lars en poliskask. Herrklassens vinnare var dock Hubert Benzel från
Kållered med sin grå kubb, och kvinnliga vinnaren var Pixbofödda Suzan Tural med ett svart fågelbo. Föreningens utveckling avspeglades vid nästa årets evenemang på Gunnebo
där det fanns priser för både elegantaste hattarna och de tokigaste. Däremot några år senare sa Margit Wannerberg: ”Tokhattar är bannlysta. Bort med äggkartonger, serpentiner och bingolotter på huvudet. Det ska vara stil över hatten.” Roligaste hatt-kategorin togs bort1994.

Första offentliga evenemanget på Gunnebo Slott 1990-06-03. Till vänster: Lars och Margit Wannerberg. Också i bilden: kommunalrådet Thor Mattisson i halmhatt som satt i juryn som utsåg bästa hattarna i paraden.
Första offentliga evenemanget på Gunnebo Slott 1990-06-03. Till vänster: Lars och Margit Wannerberg. Också i bilden: kommunalrådet Thor Mattisson i halmhatt som satt i juryn som utsåg bästa hattarna i paraden.

Föreningen försökte hålla hattkulturen vid liv även genom att samla medel genom hattklädauktioner för att hjälpa unga hattmakare med utbildning. Men mode är föränderligt och tyvärr, trots att det verkar så kul att delta i hattparader enligt bilderna, var det svårt att nyrekrytera folk till föreningen. Den lades ned på grund av hög medelålder vid sekelskiftet
år 2000. Man kan ju hoppas att andra föreningar för vidare Hattsällskapet Huvudsakens allmänna ändamål: ”Verka för att inbördes beundran utvecklas maximalt. Stödja varandra i allehanda situationer. Att på djupaste allvar alltid vara glad.”

Arif Naqvi
Föreningsarkivet
i Sydvästra Götaland

Vita Bandet i Mölndal

av

Det var 1921 när kvinnor fick rösträtt i Sverige, men i arkivet ser man att det fanns redan internationella kvinnoorganisationer som agiterade för sociala förändringar och skapade lokalgrupper, även här i Mölndal.

Fred, nykterhet och jämlikhet

Vita Bandet är en svensk kvinnoförening som har arbetat aktivt för fred, nykterhet och varit starkt engagerad i kampen för kvinnlig rösträtt. Den bildades av Emilie Rathou, en pionjär inom den kvinnliga rösträttsrörelsen och blev Sveriges största kvinnoorganisation i början av 1900-talet. Föreningen är en del av en internationell rörelse från USA, The World Woman’s Christian Temperance Union (WWCTU), vars medlemmar måste avstå från all alkohol. Medlemmar brukar be varje dag vid middagstid och deras emblem är ett vitt band som bärs över hjärtat.

Mölndalavdelningens början

Göteborgsavdelning grundades1898 och denna gav i sin tur stöd till bildandet av avdelningen i Mölndal. Detta skedde 1906 vid ett möte i Eneborg på Kvarnbygatan i Mölndal. Mötets sekreteraren Matilda Johanson valdes enhälligt till föreningens ordförande (och hon behöll befattningen tills hon flyttade till Borås 1940). Totalt var det 23 medlemmar som avlade nykterhetslöftet och blev grundmedlemmar. Tre av dem fick lämna redan vid första årsmötet på grund av utebliven betalning av medlemsavgiften (50 öre) och ytterligare en på grund av brutet nykterhetslöfte.  

Bild från Vita Bandet Mölndals arkiv, 11 november 1954. Medaljörer: Bak f.v.: Hildur Wallén, Anna Svensson, Ida Bergström, Irma Freij. Fram f.v.: Emilia Åhvall, Hedvig Timell, Anna Björklund, Alma Jonsson, Rosa Lager. Fotograf: Bo Andersson, Östargatan 45 Mölndal.

Föreningen oroades av olagligheter kopplade till försäljning av öl i Mölndals samlingshus (gamla stadshuset vid Gamla Torget i Mölndal), samt utredde om män drack öl under arbetsraster. Vita bandet var även stark kopplad till kampen för kvinnors rösträtt. Dock verkade mölndalsavdelningen mest engagerade i andra kvinnofrågor.

En sådan sak var finansiering av en barnkrubba, där kvinnor med anställning och husmödrar kunde få några timmar utan småbarn för att tvätta, baka eller handla. Det vanliga var annars att äldre barn fick hoppa över skolan för att passa syskon. En syförening skapades, dels för att skapa föremål att sälja dels för att integrera nya medlemmar i gruppgemenskapen.

Februari 1960 samkväm i Folkets Hus utdelning av hedersmärken
Bild från Vita Bandet Mölndals arkiv, februari 1960 samkväm i Folkets Hus, utdelning av hedersmärken.

100 år sedan

1921 var antalet medlemmar runt 20. Föreningen höll en rad föredrag av Fru Silverbrand över ämnet ”i krigets spår” (angående första världskriget) och ordnade en 8-veckors sömnadskurs, Det som väckte mest engagemang var dock ordnande av fester där pengar samlades från inträdesavgift, kollekt och auktioner av handarbete.

Pengar samlades till förmån på nödlidande i samhället (ett förslag som kom från Fru Wallén, en av kvinnorna i bilden) samt i krigsdrabbade länder. Man sände även pengar till andra Vita Bandsavdelningar i behöv av hjälp, till de hungrande i Ryssland (efter en vädjan från centralstyrelsen) och för en skolflicka som behövde resa ut på landet.

Vita Bandet fick tillhöra Fässbergs Fritidskommitté och de ordnade semester för barn. Två sommarbarn fick stanna på landet, ett med förbehåll att bonden måste förse kläder åt honom samt 25 kr. Julen 1921 delades 19 julkort ut till behövande familjer som berättigade innehavaren att handla matvaror till ett belopp av 15 kronor.

Jag överraskades över hur lite det står i protokoll om agitation för nykterhet, även inför folkomröstningen 1922. I handlingarna nämns en livlig diskussion om huruvida läkare skulle få använda sprit för medicinskt bruk och om avdelningens önskan att folk skulle rösta för allmänt rusdrycksförbud, men fokus verkar ha legat på att ordna fester och att dela ut pengar till de behövande.

Efter folkomröstningen

Trots att nykterhetsrörelsen inte fick igenom rusdrycksförbudet i folkomröstningen (48,8% för och 50,8 % mot), gladde man sig över 50% i Mölndal. Vita Bandet kämpade på.

Förutom barnkrubban startade föreningen en läsestuga, kurser i barnvård och matlagning. Man drev frågor som påskyndade arbetet med att bygga badhus och att anställa diakonissa. Vid jultid utdelades mat och bränsle.

Bilden är tagen 1954 vid ett möte där föreningens pionjärer erinrades och elva medlemmar fick silvermedaljer som erkännande av sitt engagemang över mer än 25 år. Anna Björklund hade varit medlem sedan 1914 och fick en guldmedalj.

Mölndalsavdelningen lades ner 1995. De hade då endast 10 medlemmar och hade inte hållit några formella möten utöver årsmötet sedan 1990. De flesta kvarvarande medlemmarna gick över till Göteborgsavdelningen som sedan lades ner 2009. En aktiv avdelning av Vita Bandet fanns fortfarande kvar i Malmö när artikeln skrev 2021, men nu verkar det ha försvunnit.

Arif Naqvi, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

Sveriges första världsmästare i bordtennis spelade för Mölndal

av

2021 blev året då dubbelparet Mattias Falck och Kristian Karlsson blev världsmästare och tog hem Sveriges första VM-guld på 30 år. Ett drygt halvsekel tidigare blev Hans Alsér och Kjell “hammaren” Johansson Sveriges första världsmästare i bordtennis. Båda spelade en period under sin karriär för Mölndals Bordtennisklubb och var med om att göra föreningen till en stormakt i svensk bordtennis.

Kjell Johansson slog igenom i mitten av 60-talet och blev en av svensk pingis största stjärnor. Hans fruktade forehand-slag låg bakom smeknamnet hammaren.

Kjell Johanssons stora genombrottsår var 1964 på mästerskapsnivå. Han blev europamästare i singel, Sverige blev europamästare i lag och Kjell tog dessutom silver tillsammans med Hans Alsér. Det var framgångar som gav honom Svenska Dagbladets bragdguld. 1967 vann dubbelparet Kjell Johansson och Hans Alsér Sveriges första VM-guld i bordtennis. Platsen var Hovet i Stockholm.

När ”Hammaren” var på sin karriärs höjdpunkt 1973 var han rankad som nummer ett i världen. I finalen på VM var han bara några bollar från att ta hem guldet men två kantbollar i rad avslutade femte och avgörande set i finalen mot kinesen Xi Enting gjorde att kinesen tog hem guldet.

”Hammaren” kunde ha blivit vår förste individuelle världsmästare. Jag har ofta suttit och hört honom berätta om de där fem, sex sista bollarna. Han visste exakt hur de spelades, berättar Svenska bordtennisförbundets mångårige ordförande Walter Rönmark. Kjell Johansson blev världsmästare i dubbel tre gånger, två gånger med Hans Alsér och en gång med Stellan Bengtsson.

Mölndals Bordtennisklubb firar Elitserievinst och SM guld, fyra spelare och ledare längsta till höger Kjell "hammaren" Johansson
Mölndals Bordtennisklubb firar Elitserievinst och SM guld, fyra spelare och ledare längsta till höger Kjell ”hammaren” Johansson

1974 blev Mölndals Bordtennisklubbs herrar svenska mästare när de vann Elitserien för första gången mycket på grund av deras stora stjärnor Hans Alsér och Kjell Johansson. Mölndals Bordtennisklubb har även vunnit Elitserien för damer vid två tillfällen (1989, 1990) och vid tre tillfällen (1974, 1975 och 1977) för herrarna.

Hans Alsér växte upp i Borås och spelade förutom bordtennis även fotboll för Norrby.

Hans betydelse för svensk pingis är svår att överskatta. En föregångare både gällande spelstil, som var allround och den fysiska träningen.

Kjell och Hasse var med och skapade en riktig hype kring bordtennisen i Sverige. Överallt spelades det plötsligt bordtennis. I föreningslokaler, fritidsgårdar, pingisklubbar och gillestugor. De fick båda kontrakt av Stiga för att göra sina egna bordtennisracket som sålde som smör. Det påstods att Alsérs racket hade bäst grepp vilket gjorde att det i folkmun kallades för Alsérgreppet.  Detta bidrog till att de båda kunde livnära sig på pingisen och blev Sverige första heltidsproffs. De inspirerade även den kommande generation av svenska bordtennisstjärnor som Stellan Bengtsson, Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson.

Tyvärr så fick historien om Hans Alsér ett tragiskt slut. Den femtonde januari 1977 åtta dagar före hans 35-årsdag, var Hasse Alsér på väg till ett förbundsmöte i Stockholm. Planet kraschade strax före landningen på Bromma på grund av nedisning av flygplanets styrmekanism. Bland de 22 som omkom i olyckan fanns Hasse Alsér.

Fler meriterade pingislirare som spelat för Mölndals Bordtennisklubb är världs- och europamästarinnan Marie Svensson, OS-bronsmedaljörer Erik Lindh, landslagsspelarna Anita Jonsson, Menni Weizades, Åke Grönlund, Åke Liljegren och Mikael Svensson.

Sonny Karlsson är den senaste svenska idrottare som spelat på elitnivå i två olika idrottsgrenar, elitserien i bordtennis med Mölndal (en match mot BTK Rekord, Helsingborg) och några fler matcher i Allsvenskan fotboll med BK Häcken.

När föreningen fyllde 50 år 1994 arrangerade klubben ICT International Challenge Trophy i Mölndals Idrottshus. Spelade gjorde bland annat olympiska mästaren Jan-Ove Waldner, världsmästarna Jean Phillippe Gatien (Frankrike) och Jörgen Persson (Sverige) samt europamästaren från Belgien Jean-Michelle Saive. Turneringen spelades inför publikrekord 1 234 åskådare i Mölndals Idrottshus och 225 miljoner TV-tittare. Jörgen Persson vann turneringen.

Meriter

Kjell Johansson, Världsmästerskap

  • Brons               Prag 1963    Herrlag
  • Guld                 Stockholm 1967                   Herrdubbel
  • Brons               Stockholm 1967                   Herrlag
  • Guld                 München 1969                     Herrdubbel
  • Silver               Sarajevo 1973                       Herrsingel
  • Guld                 Sarajevo 1973                      Herrdubbel
  • Guld                 Sarajevo 1973                      Herrlag
  • Brons               Calcutta 1975                       Herrlag
  • Brons               Birmingham 1977                Herrdubbel
  • Brons               Birmingham 1977                Herrlag

Hans Alsér: Världsmästerskap

  • Guld                 Stockholm 1967                    Herrdubbel
  • Guld                 München 1969               Herrdubbel
  • Brons               Dortmund 1959                     Herrdubbel
  • Brons               Prag 1963     Herrlag
  • Brons               Stockholm 1967                    Herrlag

Theodor Nilsson – en man för sin tid Bagaren som blev en av stadens mäktigaste

av

2021 när denna artikel skrevs för Mölndals-Posten, firades 100årsminnet av införandet av lika och allmän rösträtt. En mölndalsbo som levde och verkade vid denna tid var handlaren och politikern Theodor Nilsson vars personarkiv vi fick ta emot samma året.

Det började i Göteborg

Johan Adolf *Theodor Nilsson föddes 1872 25/11 i Landala som son till vattenledningsarbetaren Nils Andersson (1837–1907) och hans hustru Anna Maria Olsson (1839–1907). Hans första arbete var som skjutsgosse som fjortonåring. Han hade dock håg för bakning och började som lärling inom detta yrke. Detta tog honom även till Mölndal år 1892 där han arbetade på ett bageri.

1897 gifte han sig med Wiktoria Fredrika Eriksson (1873–1954) och tillsammans fick de sonen Wilhard Stockelid (1901–1978) som sedermera kom att bli en profil i Mölndal, både i rollen som folkskollärare, men även med sitt stora föreningsengagemang. I familjen ingick även fosterdottern Kerstin (1907–1997).

Vägen till Mölndal – Handlaren

1902 fick han ut sitt gesällbrev och öppnade bageri i Krokslätt, men vid denna tid utgjorde USA en lockelse och år 1904 for han över. Hemlängtan blev dock för stor och år 1905 var han tillbaka i Sverige och slog sig ned i Skene där han öppnade en speceriaffär. Härifrån gick sedan flyttlasset till Mölndal år 1909 där han öppnade en speceriaffär uppe på Ryet. 1912 öppnade han även en begravningsbyrå. Senare flyttade han ned sig själv och sin verksamhet till Mölndals Bro.

Fackligt och politiskt engagemang

Han märkte tidigt att arbetet var slitsamt med långa arbetsdagar och dålig lön. Tillsammans med några kamrater bildade han år 1895 Bageriarbetarnas Fackförening i Göteborg. Året därpå hölls en konferens i Göteborg där deras förening var en av tio som bildade Svenska bageriarbetareförbundet.

Theodor Nilson är mannen i mitten och förevisar det nu färdigställda lasarettet för sina kollegor i landstinget. Han hälsar dem samtidigt välkomna till Mölndal som precis blivit stad. Året är 1922. Fotografen är okänd

Theodor Nilson är mannen i mitten och förevisar det nu färdigställda lasarettet för sina kollegor i landstinget. Han hälsar dem samtidigt välkomna till Mölndal som precis blivit stad. Året är 1922.
Fotografen är okänd.

1909 inträffade Storstrejken och denna hade slått hårt mot den unga arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen. I Mölndal fanns vid denna tid ingen arbetarekommun utan de drivande var Mölndals Socialdemokratiska Ungdomsklubb, som även varit med och dragit i gång många av de tidigaste fackklubbarna. 16/1 1910 hölls det dock ett möte, i dåvarande Folkets Hus på Trädgårdsgatan, där man beslutade att bilda en Mölndals Socialdemokratiska Arbetarekommun. Theodor valdes in som sekreterare i styrelsen och han inledde det första protokollet så här:  ”Leve solidariteten och kamratandan!”

Olika rösträtter

Vid denna tid var kommunen Fässbergs Landskommun och denna leddes av Kommunalnämnden (som motsvarar Kommunstyrelsen idag).  Denna styrdes av de konservativa. Det var ännu frivilligt att ha ett fullmäktige, men de borgerliga partierna föreslog att ett sådant skulle instiftas. Det ville inte Socialdemokraterna, men varför då? Jo vid den här tiden hade man antal röster i förhållande till sin beskattade inkomst och det gällde både personer och företag. Den övre gränsen var satt till 5 000 röster.

Konsekvenserna av detta system kan illustreras med följande episod. Vid ett tillfälle ville man välja en ny pastorsadjunkt. Arbetarna ansåg att  det var nog med de präster man hade. När det hela skulle behandlas vid Kommunalstämman slöt man därför upp mangrant (ungefär sextio representanter). Förespråkarna var dåligt representerade, men av dem som yttrade sig var Conrad Mark. Han var direktör och styrelseledamot i Claes Johansson & Co:s Väferi AB i Krokslätt. Mark meddelade kort att han skulle återkomma om det blev votering. Det blev votering och de 60 från arbetarsidan avlade ungefär 100 röster. Då gick Mark upp och lämnade 5000 röster för sig och 5000 för sitt företag. Senare under året avskaffades denna ordning och skalan ändrades till 40 röster.

Landstingsman och kommunpolitiker …

Theodor måste ha gjort ett starkt intryck och 1910 lyckades Mölndals Arbetarekommun efter ett hårt slit att få Theodor in i Landstinget. Detta var första gången en socialdemokrat fick sitta där. Två år senare blev han även vice Ordförande och därefter även Ordförande.

I Fässberg inrättades Mölndal som ett municipalsamhälle inom landskommunen år 1911. Det fanns därmed även en Municipalnämnd och en Kommunalnämnd inom landskommunen(senare fick båda institutionerna varsitt fullmäktige). Theodor blev ordförande för det nyinrättade Kommunfullmäktige 1918 fram till år 1922 när Mölndal fick stadsrättigheter och Nilsson blev ordförande även för Stadsfullmäktige 1922–1926. Inom det kommunala och landstingskommunala kom han sedan att ha flera uppdrag, här i urval:  Ordförande för Barnavårdsnämnden, styrelseledamot för Mölndals Epidemisjukhus, ledamot och vice Ordförande för Drätselkammaren (motsvarande Kommunstyrelsen), Ordförande i Mölndals stads arbetslöshetskommitté, vice Ordförande för

Fässbergs bostadsaktiebolag (föregångare till Mölndalsbostäder) och på den ideella sidan som ordf. i styrelsen för Mölndals Idrottsplatsförening. 1924 inrättades Mölndals lasarett och där satt Theodor i direktionen.

… Scoutfrågan

I samband med första världskriget fördes en intressant diskussion inom Arbetarekommunen. 1915 diskuterade man nämligen boyscoutrörelsen. Vissa ansåg att rörelsen blivit alltför militaristisk och man landade i följande uppmaning: ”Då boyscoutrörelsen inte kan vara till något särskilt gagn för arbetarnas barn att sluta sig till, ity den visar i många avseenden gå i militarismens fotspår, då är det skaligt för barnasjälen att insupa militarismens anda, så riktas härmed en vädjan till föräldrar och målsmän att inte låta sina barn ingå i nämnda rörelse”

Riksdagsmän från Mölndal

1922 fanns det en Mölndalsbo på listan till Riksdagens andra kammare. Det var den tidigare stenhuggaren och socialdemokraten Wilhelm Carlsson (1876–1928) som dessutom lyckades bli invald. Mandattiden var fyra år och Carlsson lyckades bli omvald år 1926, men gick sedan bort under sin andra mandatperiod. 1930 hade Theodor återkommit till kommunalpolitiken efter några års frånvaro, men år 1933 valdes han in i Riksdagens första kammare genom Landstinget. Här satt man i åtta år och Theodor satt i Riksdagen 1933–1941. 1936 lyckades även Gösta Andersson (1904–1974) från Mölndals Arbetarekommun bli invald i andra kammare och där satt han till år 1954.

Ett engagerat liv

Begravningståget för Theodor Nilsson 15 juli 1944. Fotografen är okänd.

Begravningståget för Theodor Nilsson 15 juli 1944. Fotografen
är okänd.

Det finns mycket mer att berätta om Theodor Nilsson och hans liv. Värt att nämna kan ju även vara hans mycket stora bilintresse. Han höll sig vital långt upp i åren, men efter en kortare tids sjukdom avled han slutligen 7/7 1944. Begravningen förrättades 15/7 och av begravningsföljet att döma kunde man tro att det var en statsbegravning där det rullade upp mot Fässbergs kyrka.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet (Mölndals-Posten 2021-11-04)

Lindome majblommekommitté

av

Nu när skolbarnen säljer majblommor, kan det kanske vara bra med en liten påminnelse om vad det hela går ut på…

En svensk uppfinning

Initiativet till förstamajblomman togs i Göteborg av Onsalafödda Beda Hallberg år 1907. Hallbergs koncept var att sälja konstgjorda blåsippor för att samla in pengar för att bekämpa dåtidens folksjukdom: tuberkulos. Blommans första namn var ”Blå blomman”, men redan år 1908 ändrades det till ”Förstamajblomman för att bli ”Majblomman” år 1999. Pengarna skulle användas specifikt till förebyggande åtgärder bland barn och ungdom.

Majblomman räknas faktiskt som världens äldsta välgörenhetsblomma, och idén har spridit från Göteborg runt världen. Det tog inte långt för idén att nå till Lindome.

Förstamajblommekommittén i Lindome bildades år 1911 och bestod då av 8 ledamöter. Första ordföranden var Ida Landén och hon kom sedan att behålla sin roll i kommittén fram till 1938 när hon efterträddes av dottern Helga Landén.

Bilderna ovan från år 1984. Originals ägs av Kållereds hembygdsförening. Bilderna tagna av Harry Moum. De är tillgängliga på digitalt museum.

Ny fokus

Fram till 1949 gjordes alla majblommorna för hand, men mycket ändrade under 1950-talet. Tuberkulos började försvinna som folksjukdom i många länder och där slutade man att sälja blomman. I Sverige beslöt kommittéerna att ändra sina stadgar för att kunna stötta barn med särskilda fysiska eller psykiska behov.

Nu är största fokuset på att hjälpa barn som lever i ekonomisk utsatthet. I Lindomes protokoll kan man läsa om vilka frågor kommittén prioriterade för barn i sitt område.

I föreningens arkiv finns det en hel del tackkort från barn och deras föräldrar för utflykter och stöd som Lindomes majblommekommitté möjliggjorde, till exempel med stöd till Barnkliniken i Mölndal och Gåreviks barnkoloni på Norra Orust.

Innovationer

I arkivet finns det ett exempel av Tora Hjärnes majstänger.
Bilden tagits av Arif Naqvi, 2021.

1981 kom kommitténs eldsjäl, Tora Hjärne, på idén att klä små trästänger med grön filt och färgrika Förstamajblommor från tidigare år. Det utformades som små majstänger och blev en stor succé och föreningen sålde därefter omkring 1500 stänger varje år. Riksorganisationen blev så imponerade så att man bad Lindome att presentera sitt koncept för andra lokalkommittéer.

Förutom försäljning av blommor och majstänger, fick Lokalkommittén intäkter från försålda kransar, buketter, bordlöpare, kort, vindlekor, grammofonskivor, lotterier med mera. Majblommor hade blivit till ett samlarobjekt.

En succé i Lindome

Det gick lite trögt med försäljning av blommor i början. År 1928 tjänade man 109 kronor netto (ca 3 150 kr i dagens värde), 1 005 kronor i 1958 (ca 12 800 kr idag), 30 304 kronor i 1988 (ca 58 130 kr idag). 2018 hade intäkterna från blommor stigit till över 200 000 kronor.

När föreningen blev 70 år gammal var det redan en tradition att ställa ut i SE Bankens lokaler i Lindome. Då demonstrerades av majstänger, tändsticksaskar, tavlor och ljusmanschetter prydda med majblommor, affischer och årets blomma.

1982 anordnades en minnesutställning om Beda Hallberg i Kungsbacka. Bland det utställda föremålen ingick medlemmens Hilda Zackrissons samling (nästan komplett) av majblommor. Denna hade hon skänkt till Brogårdens Äldreboende några år tidigare och kan fortfarande beskådas i den stora salen vid entrén.   

Senaste historia och framtiden

Det har funnits uppmaningar genom åren. Under 1990-talet då lärarna inte upplevde sig ha tid för att kunna hantera merarbetet som elevernas medverkande i försäljningen innebar.

Mer positivt var när Mölndal fick äran att tillverka majblomman för år 1997. Detta gjordes hos Perga AB. Nu har tillverkningen flyttat utomlands och Perga AB finns inte längre i Mölndal.

I år kan man för första gången köpa både digitala och fysiska majblommor från och med den 15:e april. Lindome majblommekommitté är nu 113 år gammal och är fortfarande aktiv.

Lindome majblommekommitté är den enda majblommekommitté som finns kvar i Mölndal, men det verkar som Hällesåker också hade en majblommekommitté från 1911 fram till kanske mitten av 1980-talet. Föreningsarkivet skulle vilja gärna samla in och bevara deras arkivmaterial innan det försvinner. Vet du vem skulle kunna ha bevarat Hällesåker majblommekommittés dokument kvar (protokoll, korrespondens, bilder, verksamhetsberättelser m.m.)?

Kontakta då Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland: foreningsarkivet@molndal.se eller 031 27 25 59.

Pumpar och åter pumpar

av

Så här år drömmer sig väl många mölndälingar iväg till Tomtens verkstad, men vem behöver Nordpolen när vi har Krokslätt?!

AB Pumpindustri

År 1918 startade handelshuset Ekman & C:o tillverkning av pumpar vid grundandet av företaget AB Pumpindustri. Det första året fanns man i en källare på Kungsholmen, men redan 1919 0kom man till Krokslätt i Mölndal. Efter en ganska trög start fick företaget ordentlig luft under vingarna i slutet av 1930-talet.  Företaget kom därefter att förse en mängd olika verksamheter med såväl hand- som motorpumpar. Bland kunderna fanns såväl SOAB som otaliga brandkårer.  Företaget ändrade namn till Scanpump AB hösten 1979. Därefter blev man en del av ABS Pump i början av 2000-talet. I samband med detta flyttades själva produktionen till Vadstena. Vid tiden för bilden, var man dock fortfarande AB Pumpindustri (API) och det ni ser är Gamla Verkstaden i september 1946. Den fanns i den gamla fabriken som sedan kom att kompletteras med en ny fabrik som stod färdig år 1949. Känner ni igen någon i arbetsstyrkan så tar vi gärna emot den informationen.

Ni når oss då på foreningsarkivet(a)molndal.se eller tf. 031-27 25 59.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Mölndals Sportklubb eller Mölndals Sportklubb?

av

(I Mölndals Posten var rubriken ”Mölndals Sportklubb gånger 2?”)

Det är ju inte helt ovanligt att olika föreningar antar samma namn. Detta kan vara förvirrande för såväl arkiven som för den intresserade allmänheten. Ett sådant exempel är Mölndals Sportklubb. Två klubbar, ett namn.

Den första Mölndals Sportklubb

Den första föreningen med namnet Mölndals Sportklubb grundades 28/8 1932 på Augustas Café vid Mölndals Bro. Initiativtagarna var Nils Jansson, Matteus Olsson och Fritz Jakobsson. Det finns väldigt lite bevararat om denna förening, men jag vet att man ägnade sig åt orientering, friidrott, bandy, korgboll och handboll. Det mesta tyder på att föreningen avvecklades kring år 1956. Enligt en källa uppgick föreningen, eller åtminstone dess medlemmar, i Mölndals AIK som bildades samma år. Denna uppgift är dock obekräftad, men vi tar gärna emot mer information.

Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v. Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen
Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v. Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen

Den andra Mölndals Sportklubb – med rötter i Ingermanland

Denna förening har en helt annorlunda bakgrund. Dess ursprung fanns i Ingermanland, numera Leningrad Oblast. Det ligger nedanför Karelska halvön i Ryssland. Området befolkades först av två finskspråkiga grupper (voter och ingrer). Ingermanland har oftast styrts från ryska statsbildningar, som i flera omgångar deporterat den finspråkiga befolkningen till andra delar av riket. 1617-1721 var Ingermanland en del av Stormaktssverige och då kompletterades den finskspråkiga befolkningen med folk från angränsande län i Finland. Dessa benämns som ingermanlandsfinnar. Ryssarna återkom dock och fortsatte processen med göra området mer ryskt. På 1930-talet deporterades 60 000 ingermanländare till Sibirien och Kazakstan. Det hela kulminerade under det s.k. ”Fortsättningskriget” mellan Finland och Ryssland 1942-43. Då tömdes Ingermanland på sin finskspråkiga befolkning. 63 000 personer togs emot av Finland. Efter krigets slut ”valde” större delen av ingermanländarna, att återvända till Sovjetunionen.8 000 stannade dock i Finland och av dessa flydde 4 500 vidare till Sverige. De som kom tillhörde gruppen ingermanlandsfinnar.

Idrott som kulturgemenskap

Så anlände man alltså till Sverige. Vissa av flyktingarna valde att flytta vidare, men de som stannade i Sverige fick inte lov att bosätta sig i någon av landets tre största städer. Värt att notera är att gruppen utgjorde en diplomatisk belastning för den svenska staten, som försökte balansera sitt humanitära ansvar mot Sovjetunionens önskemål om att få hem sina medborgare. Många hamnade industriorter i Västsverige där man fick jobb inom bland annat textilindustrin. Mölnlycke och Mölndal blev två av de orter som man kom att flytta till. I Mölnlycke anvisade Mölnlycke Väfveri AB ett antal flerfamiljhus åt sin nya personal och det var på dessa gårdsplaner som ungdomarna började spela fotboll.  I början var det spontanmatcher, men de drog till sig ingermanländare från Mölnlycke och Mölndal. Det blev ett tillfälle att umgås och att tala sitt språk. Efter några år under olika namn valde man tillslut att bilda Mölnlycke Sportklubb 2/11 1954. Föreningen bestod ursprungligen enbart av ingermanländarna (från Mölnlycke och Mölndal), men snart anslöt även några estländare. Sportklubben var, från start, lika mycket en kulturförening som en idrottsförening.  MSK var tidigt ett av naven i det ingermanländska kulturlivet i Göteborgsregionen.

Mölndal

Från 1948 började ingermanländarna i Sverige att anordna sommarfester. 1956 var man i Mölndal och då och där bildades Sveriges Ingermanländska Riksförbund. I samband med festerna anordnades även fotbollsturneringar. På bilden ser ni MSK:s lag som vann turneringen i Borås 1957. 1963 flyttade klubben till Mölndal. En bidragande orsak var att flera av ledarna bodde där, men framförallt att klubben ville ha tillgång till bättre planer. Den nya hemmaplanen blev Frejaplan. I Mölndal hade man för övrigt en god vän i form av Alf Skylberg som figurerade i min föregående artikel. Mölndals stad såg helst att man bytte namn och Mölnlycke Sportklubb antog i stället namnet Mölndals Sportklubb. Mölnlycke Väfveri AB bedrev ju verksamhet i Krokslätt och här fick MSK disponera lokalen ”Oskarborg” gratis. Här fanns man 1964-1966. Därefter flyttade klubben till ett litet pentry på Frälsegårdsgatan 7. Här kunde man med lite god vilja hålla styrelsemöte, förvara material och några priser. När nya Krokslättsvallen stod färdig 1972 började man att hyra in sig i Krokslätts FF:s nya klubbhus. Under dessa år startades även en dragkampssektion som kom att bli en framträdande del av verksamheten. Föreningen genomgick också andra förändringar. Man värvade in ingermanlänningar från varvsindustrin i Göteborg där man även hämtade skottar och irländare. Det började även dyka upp finländare och svenskar i lagen. I mitten av 1970-talet började vissa av ingermanländarna att bli oroliga för vad som skulle ske med det egna kulturlivet i Göteborgsregionen. Man valde då att bilda Göteborgstraktens ingermanländska förening 28/3 1976.

Slutet

1978 var sista året som Mölndals Sportklubb ställde upp i seriespel i eget namn. Från 1979 var man Sörgården-Mölndals SK; detta efter en sammanslagning med Sörgårdens SK. Mölndals SK:s namn fanns kvar till år 1985. Från 1986 hette föreningen Bifrost-Sörgården och namnet Mölndals Sportklubb är därmed åter ledigt. Kommer vi att få se en tredje förening med detta namn? Det står skrivet i stjärnorna…

Facklig verksamhet i Mölndals stad 1923-1943

av

När Mölndal blev stad år 1922, gjordes en satsning på gatuupprusning. Detta arbete skulle utföras av arbetare i stadens tjänst. En arbetarlön låg vid denna tid på 1 krona i timmen. Försöket till organisering i form av en Lokal Samorganisation (en syndikalistisk fackklubb) år 1923 misslyckades. Nästa år gick det bättre och Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 bildades 27 februari 1924. Man var då tolv medlemmar med Algot Lund som ordförande. Hur lyckades denna förening överleva?

Under de första 20 åren var Josef Björklund och Harry Karlsson de drivande i styrelsen. Timlönen steg till 1,12 kronor under första året. Den mest brinnande frågan var dock arbetslösheten. I början av 1925 var 17 av de 33 medlemmarna arbetslösa. Organisationen växte ändå. De första kvinnorna tillkom år 1927 i samband med organiseringen av städerskorna vid folkskolan och kommunalhuset. 1929 tog föreningen ett steg utanför Mölndal, då man knöt till sig personal vid skol- och vårdhemmet Stretered. 

Vid slutet av 1920-talet hade föreningen 45 medlemmar och för första gången vid ett årsskifte inga arbetslösa medlemmar. Under 1930 anslöt sig stadens renhållningspersonal till föreningen och det var nästan ständig förhandling kring avtal för någon av grupperna.

Blockad och strid

Ett återkommande problem var den ojämna tillgången på arbete, vilket gjorde att en del kommunalarbetare blev uppsagda vid julhelgen. Det blev också konflikter när staden anlitade entreprenörer för uppgifter som kunde ha utförts av kommunalarbetare. När detta hände utan föreningens medgivande kunde den anordna en blockad. Relationen med andra fackförbund kunde också vara komplicerad. Vid ett tillfälle hände det att Svenska Byggnadsträarbetareförbundet betraktade kommunalarbetarna som blockadbrytare, när dessa utförde byggarbete för lägre timlön än träarbetarnas avtal tillät. Sammanfattningsvis hade föreningen färre konflikter än många andra fackföreningar, vars verksamhet präglades av föreningsrättsstrider, lönekonflikter och strejker. Lönestrid ansågs onödig, då staden godkände att kommunalarbetarna var likställda med sina kollegor i Göteborg.

Solidaritet och uppfostran

Föreningen hade andan av att sprida solidaritet i samhället. Den tecknade andelar hos Folkets hus regelbundet och gjorde insamlingar för strejkande hos andra fackföreningar och för nödhjälp till Spanien, Finland och Norge. Ibland innebar solidariteten att föreningen iklädde sig en disciplinerande roll mot sina medlemmar. Vid ett möte rapporterades det om missämja mellan medlemmarna och att Algot Lund ”hade uppträtt på ett sådant sätt att styrelsen fann det lämpligt inkalla honom till styrelsens möte där han ångrade sitt beteende och bad om ursäkt.” Senare stöttade dock föreningen herr Lund i att kunna erhålla fri medicin mot sin diabetes (som år 1931 var konjak). Dock hade medicinalstyrelsen uttalat att den ej betraktade sprit som medicin. Styrelsen fick då uppdrag att skaffa ett intyg från behandlande läkare. Denna strid kom man dock att förlora.

I november 1943 anslöt sig Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 till Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Mölndal. Det har hänt mycket sedan dess och föreningen lever i dag vidare som Mölndalsektionen av Kommunal Väst. Kommunal organiserar i dagsläget över en halv miljon medlemmar i landet.

Text av Arif Naqvi, publicerades i Mölndals-Posten 2020-05-28.

Bild från arkivet för Svenska Kommunalarbetareförbundet Avdelning 97 i Mölndal. Känner du igen någon?  Maila gärna information till foreningsarkivet@molndal.se, annars får ni ringa vårt kontor på 031- 27 25 59.

Efterlystsbild

Herrarna i fråga var brandmän och tillhörde Svenska Kommunalarbetareförbundet Avd, 179 Mölndal. Vi vet att bilden är tagen innan 1942, med största sannolikhet på 1930-talet.

Två stycken av personerna har blivit identifierade. Nr 2 är Knut Berntsson (1893-1971). Knut var född i Mölndal och förblev hembygden trogen. Han arbetade som chaufför inom Mölndals stad och var gift med Hilda Berntsson (1893-1954). Ett av barnen var Per Olof (1928-2017) vars dotter Eva kontaktade oss. Detta har även bekräftats av dotterdottern Leona Blackedal. Näste person är nr 7. Det är Wiggo Andersson (1906-1988).  Wiggo växte upp på Rygatan, som yngre bror till riksdagsmannen Gösta Andersson, porträtterades i Mölndals-Posten 4/6. I sin syskonskaran ingick även brodern Åke Andersson (f. 1908) som livnärde sig som murare. Han var en duktig brottare och spelade fotboll i Fässbergs IF.

1942 lämnade han Mölndal tillsammans med hustru Cecilia och dottern Ulla. Flyttlasset bar till Västerås där han fick tjänst som brandmästare på Centrala Verkstaden Västerås (CVV).  Här föddes dotter Ingmarie. Där arbetade man med att reparera flygplan och radioutrusning åt Flygvapnet.  1944 flyttade den växande familjen vidare till Trollhättan där han fick brandmästartjänsten vid Svenska Flygmotor (senare Volvo Aero). Där blev han kvar till pensionen.  Här föddes yngsta dottern Lisbeth. Wiggo var en övertygad socialdemokrat precis som sin äldre bror och dotter Lisbeth minns när hon följde med honom på första maj. Wiggo var även aktiv i den lokala politiken.

Stort tack till informanterna som var Eva Berntsson, Lona Blackedal, Lisbeth Eriksson, Ingmarie Bäckström, samt Gunilla Andersson (dotter till Gösta Andersson) 

Om någon kommer på något mer så är det bara att höra av sig. 

Jonas Andersson

SOAB – Berättelsen om MAF – eller den gröna byggnaden

av

I Mölndals-Posten 2022-06-09 berättade jag om den dynamiska direktören Hilding Helmersson som ledde SOAB i Mölndal under åren 1939 – 1959. Jag tänkte nu berätta en spännande historia från den tiden, en historia som få utanför företaget har hört talas om.

PAS

På 1940-talet verkade en mycket begåvad forskare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset vid namn Jörgen Lehman (1898–1989). Han forskade bland på att ta fram läkemedel mot två av tidens  folksjukdomar, nämligen trombos (blodpropp) och tuberkulos. Han lyckades bidra till att få fram effektiva läkemedel mot båda sjukdomarna, men vi skall här koncentrera oss på PAS som var ett läkemedel mot tuberkulos.

PAS var en förkortning för para-amino-salicylsyra och var ett läkemedel som han arbetade fram tillsammans med läkedelsföretaget AB Ferrosan. Det läkemedlet gjorde, lite förenklat, var att det hämmade den bakterien bakom sjukdomen. Samarbetet mellan Lehman och AB Ferrosan inleddes år 1943 och efter några år av lyckade resultat var man mogna för att växla upp till industriell tillverkning.

Ett problem var att läkemedlet var väldigt dyrt att framställa. Kostnaden för ett kg låg på 100 – 125 kronor och då det krävdes stora doser, blev det mycket kostsamt. Vid 40-talets slut hade allmänheten börjat få upp ögonen för läkemedlets potential och det skrevs upprörda artiklar och det lades en interpellation i Riksdagen rörande det höga priset. Hur skulle man gå vidare?

Vi hör av oss till Hilding

Under resans gång hade AB Ferrosan vänt sig SOAB och dess VD Helmersson, då de visste att man tillverkade en av komponenterna till PAS (FSA som nämndes i föregående artikel). Helmersson hade tackar ja omedelbart och så här skriver han själv:

”Det var lättvibrerbara strängar som man berörde, då de vände sig till mig. Min far dog nämligen i tuberkulos efter 6 års sjukdom 1903 och min brorsdotter hade avlidit i tuberkulös hjärnhinneinflammation … Vid vår första skärmbildsundersökning visade det sig att en ung laborant, som blivit intagen vid Chalmers Tekniska Högskola, led av ”galopperande lungsot” och dog inom ett halvt år, trots sanatorievård”

I augusti 1948 vände man sig till Helmersson igen. Teamet hade upptäck att man kunde använda meta aminofenol (MAF) i stället och att detta kunde göra läkemedlet betydligt billigare. Skulle SOAB kunna klara av att tillverka detta i större kvantiteter? Helmersson tog med sig frågan till sitt team på SOAB och i oktober 1948 kunde man lämna en offert. Den 5 november lade AB Ferrosan en order på 40 ton MAF.

Rivstart

Det var ju en sak att tacka ja, men nu återstod ju resten. Laboratoriearbetet accelererades och parallellt med detta började man att rita på en anläggning, för nej någon sådan hade man ännu inte.

Ritningsarbetet för anläggning påbörjades i februari 1949, men redan under senhösten 1948 hade man, utan att söka tillstånd, uppfört en sockel och en stödmur för den nya byggnaden, byggnad 46, eller MAF som den fick heta till vardags. Så snart tjälen gick ur jorden började man gjuta fundament för balkkonstruktionerna och maskiner.

Under april – juni uppfördes byggnadens skelett och i dessa monterades maskinerna upp.  En besökande direktör fällde följande kommentar: ”Hålla Ni på med rivningsarbete? och det tedde sig nog märkligt att uppföra en byggnad inifrån och utåt.

Leverans och en liten detalj

Den 9/9 1949 kunde man göra sin första leverans och man hade därmed genomfört forskning, planering och montering på ett år! Helmersson blev inbjuden till statssekreterare Folke Thunborg (1909–1957) på Inrikesdepartementet där han fick redogöra för sitt arbete och förklarade att så snart AB Ferrosan fick produkten skulle priset på PAS att kunna sänkas drastiskt.

Det återstod dock en stor detalj. SOAB hade nu lagt in en ansökan om bygglov, men man hade fortfarande inte fått detta. Tiden gick och en höstdag telegraferade Helmersson till inrikesminister, Eije Mossberg (1908–1997). Budskapet var tydligt. Om SOAB inte fick sitt tillstånd skulle man bli tvungen att avbryta all tillverkning vid första risk för frost. Tre timmar senare kom ett telegram från Arbetsmarknadsstyrelsen som lämnade sitt godkännande. Under november-december var alla vägarna uppförda och taket var lagt.

Till slut

I början av 1950-talet hade det kommit in ytterligare två läkemedel på marknaden och efterfrågan på MAF avtog något. Dessutom började SOAB även känna av konkurrensen från bland annat Italien. SOAB använde järnskrot vid nitreringen (en kemisk reaktion) och man var rädda att detta skulle skada gummimattan i reaktionskärlet. Därför köpte man järnsvamp från Höganäs AB, men företaget gick inte med på att reducera priset på svampen när man befann sig i ett kritiskt läge. Detta var en av  orsakerna till att man lade ned tillverkningen av MAF och tillverkningen av PAS flyttade över från Sverige till Danmark.

I mars 1952 upprättade man bokslut över verksamheten. Produktionen (1949–1951) gav en nettovinst på 267 217,97 kronor och anläggningskostnaderna för samma tid, 695 056,55 kronor var vid denna tidpunkt bortamorterat till sista öret. Det viktigaste var ju naturligtvis alla människor som blivit hjälpta av PAS.

Byggnaden fanns dock kvar och den användes till lager, laboratorier och verkstäder. 1977/78 kläddes den i grön plåt (mindre uppskattat av många anställda). Idag är den ju, som resten av fabriken norr om Kvarnbygatan, riven, men det är en annan historia. Läsarna får glädja sig åt att det finns bevarat arkivmaterial som berättar denna historia, för utan källor, blir vår historieskrivning till en visklek …. 

Jonas Andersson, Föreningsarkivet