En av våra trogna forskare har skrivit en bok om Mölndal bandy. Thomas har forskat och skrivit på boken sedan 2021 och han har gjort en minst sagt gedigen forskningsinsats. Bra jobbar Thomas! Klicka på bilden eller på länken längst ner för att komma till boken.
Snart är den här – boken om Mölndal Bandy! Den perfekta julklappen för alla som har det minsta intresse för bandy, idrott i allmänhet och inte minst lokalhistoria. Beställ ditt exemplar redan i dag. Och glöm inte att barn, barnbarn, föräldrar, morfar, faster, utflyttade Mölndalsbor med flera säkert gärna vill ha en egen bok att bläddra i och pryda sin bokhylla med. Sprid kunskapen om klubben, bandyn och Mölndal!
Om innehållet i ”Från Vita tomtar till Blå kämpar – Historier om Mölndals Bandyklubb”:
Hur det började. En kort historik om hur bandyn kom till Mölndal och om föreningarna som blev Mölndal Bandy.
Människorna. Hela 31 intervjuer med intressanta människor som deltagit, format och upplevt den förening som i dag är Mölndal Bandy.
Säsongerna. Tabeller från 1973 till 2024 tillsammans korta sammanfattningar och en hel del lagbilder.
Klicka på länken UNDER bilden och beställ ditt eller dina ex redan i dag! Samtidigt ger du ett välbehövligt stöd till Mölndal Bandys verksamhet!
Sprid gärna information om boken till andra runt om i landet som kan vara intresserade
Hösten 1929 hölls en gymnastikuppvisning i Centralskolan (Kvarnbyskolan i Mölndal). De som visade upp sig gick under namnet ”Pojkavdelningen”. Denna grupp utgjordes av elever till gymnastikläraren Wilhard Stockelid. Några jämnåriga flickor på skolan frågade Stockelid om han ville bilda en gymnastikförening för dem, det ville han. 1930 bildades en flickavdelning, men detta var ännu inte en förening. Nästa steg togs med hjälp av Stockelid, när det visade sig att flickorna ville fortsätta. Efter oändliga funderingar och många förslag på föreningsnamn stannade man för magisterns föreslag: Zephyr – en västanfläkt.
Armarna uppåt sträck. Zephyr i sitt esse i Kvarnbygården tidigt 1930-tal
1932 tillsattes en interimsstyrelse och samma år bildades föreningen officiellt. Första uppvisningen hölls i Centralskolan 1933-04-08, föreningen deltog vid Kvarnbyvallens invigning 15/7 1934 och senare vid Gunnebo slott och i Folkets Park. Man hade en uppskattad uppvisning på Kvarnbygårdens gräsmatta. Zephyr var från början en förening exklusivt för tjejer. Någon gång blev dock ”karltorkan” (som man uttryckte det) särskilt svår. Vid sådana tillfällen bjöd föreningen in gästande manliga avdelningar att deltaga på uppvisningarna. Zephyr fick även en inbjudan att delta på olympiaden i Berlin 1936 men den inbjudan lades åt sidan på grund av världsläget. Föreningen sysslade också sporadiskt med orientering. Inger Winsnes var mest framstående och vann guld i Distriktsmästerskapen. Hon tävlade också för Mölndals Gymnastik och idrottssällskap. Åren 1941–1943 deltog förening med växlande lycka även i handbollsserien.
Friidrott och skidåkning har också stått på föreningens program. Föreningen anordnade skidutflykter till Hindås. Mölndalsmästerskap och bästa resultat vid tävlingar i friidrott och skidor har erövrats av bland annat Astrid Gross, Brita Hermansson, Brita Strömwall och Sylvis Winsnes. Föreningen startade med barn- och ungdomsverksamhet 1951, vilket var mycket uppskattat.
Tidig gruppbild, utomhus
På danskt initiativ inleddes ett samarbete med Nörresund kvinde gymnastikförening. Detta utbyte utmynnade i gemensamma uppvisningar i truppgymnastik. 1956 bjöds Zephyr in till Nörresundsbys 25-års jubileum. Resan gick med fartyget M/S Prinsessan Margaretha. Samkväm, uppvisning och besök på författaren Thomas Olesen Lökkens födelsegård stod på programmet. Detta samarbete varade 1953–1958.
1988 beslöt föreningen att även män skulle få möjlighet att delta i gymnastiken, men de kunde inte väljas in i styrelsen.
Tjejgympa, källaren Aktiviteten?
Två exempel på eldsjälar i föreningen är Majken Andersson och Birgit Johansson som blev medlemmar 1933/1934 Bland gymnastikinstruktörer under åren finner vi: Wilhard Stockelid, Ingrid Sjögren, Dagny Jonasson, Ruth Svedberg, Margaretha Carlsson, Anne-Marie Esberg och Gertrud Carlsson.
Föreningen såg som sin uppgift att enbart ägna sig åt motionsgymnastik på Aktiviteten, numera för både damer och herrar, men det är en annan historia.
Karl Bjernestad, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland
2021 blev året då dubbelparet Mattias Falck och Kristian Karlsson blev världsmästare och tog hem Sveriges första VM-guld på 30 år. Ett drygt halvsekel tidigare blev Hans Alsér och Kjell “hammaren” Johansson Sveriges första världsmästare i bordtennis. Båda spelade en period under sin karriär för Mölndals Bordtennisklubb och var med om att göra föreningen till en stormakt i svensk bordtennis.
Kjell Johansson slog igenom i mitten av 60-talet och blev en av svensk pingis största stjärnor. Hans fruktade forehand-slag låg bakom smeknamnet hammaren.
Kjell Johanssons stora genombrottsår var 1964 på mästerskapsnivå. Han blev europamästare i singel, Sverige blev europamästare i lag och Kjell tog dessutom silver tillsammans med Hans Alsér. Det var framgångar som gav honom Svenska Dagbladets bragdguld. 1967 vann dubbelparet Kjell Johansson och Hans Alsér Sveriges första VM-guld i bordtennis. Platsen var Hovet i Stockholm.
När ”Hammaren” var på sin karriärs höjdpunkt 1973 var han rankad som nummer ett i världen. I finalen på VM var han bara några bollar från att ta hem guldet men två kantbollar i rad avslutade femte och avgörande set i finalen mot kinesen Xi Enting gjorde att kinesen tog hem guldet.
”Hammaren” kunde ha blivit vår förste individuelle världsmästare. Jag har ofta suttit och hört honom berätta om de där fem, sex sista bollarna. Han visste exakt hur de spelades, berättar Svenska bordtennisförbundets mångårige ordförande Walter Rönmark. Kjell Johansson blev världsmästare i dubbel tre gånger, två gånger med Hans Alsér och en gång med Stellan Bengtsson.
Mölndals Bordtennisklubb firar Elitserievinst och SM guld, fyra spelare och ledare längsta till höger Kjell ”hammaren” Johansson
1974 blev Mölndals Bordtennisklubbs herrar svenska mästare när de vann Elitserien för första gången mycket på grund av deras stora stjärnor Hans Alsér och Kjell Johansson. Mölndals Bordtennisklubb har även vunnit Elitserien för damer vid två tillfällen (1989, 1990) och vid tre tillfällen (1974, 1975 och 1977) för herrarna.
Hans Alsér växte upp i Borås och spelade förutom bordtennis även fotboll för Norrby.
Hans betydelse för svensk pingis är svår att överskatta. En föregångare både gällande spelstil, som var allround och den fysiska träningen.
Kjell och Hasse var med och skapade en riktig hype kring bordtennisen i Sverige. Överallt spelades det plötsligt bordtennis. I föreningslokaler, fritidsgårdar, pingisklubbar och gillestugor. De fick båda kontrakt av Stiga för att göra sina egna bordtennisracket som sålde som smör. Det påstods att Alsérs racket hade bäst grepp vilket gjorde att det i folkmun kallades för Alsérgreppet. Detta bidrog till att de båda kunde livnära sig på pingisen och blev Sverige första heltidsproffs. De inspirerade även den kommande generation av svenska bordtennisstjärnor som Stellan Bengtsson, Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson.
Tyvärr så fick historien om Hans Alsér ett tragiskt slut. Den femtonde januari 1977 åtta dagar före hans 35-årsdag, var Hasse Alsér på väg till ett förbundsmöte i Stockholm. Planet kraschade strax före landningen på Bromma på grund av nedisning av flygplanets styrmekanism. Bland de 22 som omkom i olyckan fanns Hasse Alsér.
Fler meriterade pingislirare som spelat för Mölndals Bordtennisklubb är världs- och europamästarinnan Marie Svensson, OS-bronsmedaljörer Erik Lindh, landslagsspelarna Anita Jonsson, Menni Weizades, Åke Grönlund, Åke Liljegren och Mikael Svensson.
Sonny Karlsson är den senaste svenska idrottare som spelat på elitnivå i två olika idrottsgrenar, elitserien i bordtennis med Mölndal (en match mot BTK Rekord, Helsingborg) och några fler matcher i Allsvenskan fotboll med BK Häcken.
När föreningen fyllde 50 år 1994 arrangerade klubben ICT International Challenge Trophy i Mölndals Idrottshus. Spelade gjorde bland annat olympiska mästaren Jan-Ove Waldner, världsmästarna Jean Phillippe Gatien (Frankrike) och Jörgen Persson (Sverige) samt europamästaren från Belgien Jean-Michelle Saive. Turneringen spelades inför publikrekord 1 234 åskådare i Mölndals Idrottshus och 225 miljoner TV-tittare. Jörgen Persson vann turneringen.
Många har väl hört talas om kokspråmarna som gick längst Mölndalsån förr om åren,men även snabbare flytetyg har haft sin hemmahamn i dessa vatten. Här kommer lite mölndälsk båtologi
Klang & Jonsson
Onsdagen 11/4 1945 undertecknades en framställan av August Klang och Carl Jonsson, två motorbåtsägare tillika båtsportsentusiaster. Mottagaren var Drätselkammaren i Mölndals stad (Utskott av Stadsfullmäktige som skötte ekonomin): ”På uppdrag av båtägare i Mölndal få undertecknade härmed vördsamt anhålla, att förvinteruppläggning av båtar få disponera ett Mölndals stad tillhörigt område emellanMölndalsån och Västkustbanan, vid den s.k. Madkröken (se bild) Ingenjör Alm har anvisat området såsom lämpligt för ändamålet.” Drätselkammaren biföll ansökan och området arrenderades ut till en årskostnad på 40 kronor, tio kronor billigare än det stadens utredare förslagit. Överenskommelsen fastställdes vid ett möte 28/5 1945. Staden representerades av drätselkammarens ordförande Gösta Andersson och Kommunalborgmästare Karl Eric Bergqvist.
Mölndals Motorbåtsklubb blir till
De första åren fanns ingen fast organisation, utan det rörde sig om ett informellt samarbete mellan ca 15 båtägare. Den första upptagningsplatsen låg strax väster om Mölndals Nedre Järnvägsstation; mittemot nuvarande Mölndals stadshus. Området man arrenderade kallades för ”Varvet” och här vinterförvarade och förtöjde man båtarna.
Båtägarna kände snart ett behov av att hitta en fastare form. 2/5 1948 hölls ett möte på ”Varvet” och man beslöt där att bilda Mölndals Motorbåtsklubb. Vid mötet utsågs en arbetskommitté med uppdrag att sköta fördelningen av arbetsuppgifter och se till att området hölls snyggt. Arbetsdagar skulle vara tisdag och torsdag.
Expansion
Klubben gick in med en ansökan om att få förlänga området längs Ågatan. Den ansvarige handläggaren ville neka av estetiska skäl, men Drätselkammaren beviljade ansökan. Nu upprättades ett formellt arrendekontrakt rörande del av stadsägorna nr 956 och 4364 (se bild).
Villkoren var ganska tuffa. Hyran höjdes till 60 kronor. Klubben skulle stå för all renhållning inom området. Staden tog inte heller ansvar för att Mölndalsån hölls farbar. Vid flytt var man skyldig att lämna området fullständigt avröjt och rengjort på egen risk och bekostnad. Slutligen kunde kontrakten sägas upp om staden behövde området till någonting annat, men detta skulle meddelas i god tid.
Nu följde en tid av aktivitet. Upptagningsplatsen flyttades nedströms mot ”Madkröken” vid Ågatan. En enkel kran införskaffades och man anlade en trailerbana av träplankor. På den kördes båtarna på en järnvagn. Man drog även fram el för belysning bland annat och en redskapsbod sattes upp.
Vidare vindlingar
På 1950-talet kopplades stadens vatten in och en brandpost sattes upp. År 1960 beslutade Mölndals stad om en breddning av Ågatan och tog en del av området i anspråk. Klubben fick då tillåtelse att fylla ut i ån för att få plats med sina båtplatser. 1961 elektrifierades kranen med en trefaskabel. Motor och övrig utrustning inköptes och installationen utfördes av yrkesläraren Ragnar Nilsson. Den första båten att sjösattas med nybygget blev ”Källstedts nybygge” (efter Arvid Källstedt) 17/9 1961.
Oförmodad flytt
I Verksamhetsberättelsen för år 1968 kan man läsa följande: ”En mäktig granne harVarvet fått. ett bilbolag och om det börjar sakna livsrum, så kommer nog Varvet i kläm…” Detta var profetiska ord. 24/6 1970, damp den officiella uppsägningen ned från Fastighetskontoret. Klubben hade till årsskiftet på sig för avflyttning och avstädning av tomten. Staden hade dock för avsikt att finna en ersättningstomt. Klubbens blev helt tagna på sängen och den första tanke var att bestrida uppsägningen. Därefter fick man fullt upp med flyttarbete och förhandlingar med staden.
”Nya Varvet”
Lösningen blev att Mölndals Motorbåtsklubb flyttade sin verksamhet till Balltorp; stadsäga 243 vid Sisjövägen.
Det blev en svettig flytt för föreningen. ”Nya Varvet” tog dock emot sina första hyresgäster 15/10, men marken var i sådant skick att man endast fick in 29 av 60 båtar, vilket gav ett rejält inkomstbortfall. Någon kompensation för kostnaderna för flytt och iordningställande fick man inte. Nytt arrendeavtal skrevs på för den nya marken, som därefter kom att omförhandlas. Det klubben önskade mest av allt lyckades man dock inte få igenom: Garantier för ersättningsmark vid en framtida flytt, eller åtminstone avgångsvederlag. Det är inte alltid lätt att vara en utrymmeskrävande förening i en expanderande kommun…
Verksamheten i Balltorp blev någonting annat än vid Mölndalsån. Man hade ju inte längre möjlighet att sjösätta båtarna på plats utan de fick fraktas med jeep och sedan traktor till lämplig isättningsplats; ofta Fiskebäck. Verksamheten på ”Nya Varvet” får dock anstå till en annan artikel.
Jonas Andersson, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland
(I Mölndals Posten var rubriken ”Mölndals Sportklubb gånger 2?”)
Det är ju inte helt ovanligt att olika föreningar antar samma namn. Detta kan vara förvirrande för såväl arkiven som för den intresserade allmänheten. Ett sådant exempel är Mölndals Sportklubb. Två klubbar, ett namn.
Den första Mölndals Sportklubb
Den första föreningen med namnet Mölndals Sportklubb grundades 28/8 1932 på Augustas Café vid Mölndals Bro. Initiativtagarna var Nils Jansson, Matteus Olsson och Fritz Jakobsson. Det finns väldigt lite bevararat om denna förening, men jag vet att man ägnade sig åt orientering, friidrott, bandy, korgboll och handboll. Det mesta tyder på att föreningen avvecklades kring år 1956. Enligt en källa uppgick föreningen, eller åtminstone dess medlemmar, i Mölndals AIK som bildades samma år. Denna uppgift är dock obekräftad, men vi tar gärna emot mer information.
Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v. Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen
Den andra Mölndals Sportklubb – med rötter i Ingermanland
Denna förening har en helt annorlunda bakgrund. Dess ursprung fanns i Ingermanland, numera Leningrad Oblast. Det ligger nedanför Karelska halvön i Ryssland. Området befolkades först av två finskspråkiga grupper (voter och ingrer). Ingermanland har oftast styrts från ryska statsbildningar, som i flera omgångar deporterat den finspråkiga befolkningen till andra delar av riket. 1617-1721 var Ingermanland en del av Stormaktssverige och då kompletterades den finskspråkiga befolkningen med folk från angränsande län i Finland. Dessa benämns som ingermanlandsfinnar. Ryssarna återkom dock och fortsatte processen med göra området mer ryskt. På 1930-talet deporterades 60 000 ingermanländare till Sibirien och Kazakstan. Det hela kulminerade under det s.k. ”Fortsättningskriget” mellan Finland och Ryssland 1942-43. Då tömdes Ingermanland på sin finskspråkiga befolkning. 63 000 personer togs emot av Finland. Efter krigets slut ”valde” större delen av ingermanländarna, att återvända till Sovjetunionen.8 000 stannade dock i Finland och av dessa flydde 4 500 vidare till Sverige. De som kom tillhörde gruppen ingermanlandsfinnar.
Idrott som kulturgemenskap
Så anlände man alltså till Sverige. Vissa av flyktingarna valde att flytta vidare, men de som stannade i Sverige fick inte lov att bosätta sig i någon av landets tre största städer. Värt att notera är att gruppen utgjorde en diplomatisk belastning för den svenska staten, som försökte balansera sitt humanitära ansvar mot Sovjetunionens önskemål om att få hem sina medborgare. Många hamnade industriorter i Västsverige där man fick jobb inom bland annat textilindustrin. Mölnlycke och Mölndal blev två av de orter som man kom att flytta till. I Mölnlycke anvisade Mölnlycke Väfveri AB ett antal flerfamiljhus åt sin nya personal och det var på dessa gårdsplaner som ungdomarna började spela fotboll. I början var det spontanmatcher, men de drog till sig ingermanländare från Mölnlycke och Mölndal. Det blev ett tillfälle att umgås och att tala sitt språk. Efter några år under olika namn valde man tillslut att bilda Mölnlycke Sportklubb 2/11 1954. Föreningen bestod ursprungligen enbart av ingermanländarna (från Mölnlycke och Mölndal), men snart anslöt även några estländare. Sportklubben var, från start, lika mycket en kulturförening som en idrottsförening. MSK var tidigt ett av naven i det ingermanländska kulturlivet i Göteborgsregionen.
Mölndal
Från 1948 började ingermanländarna i Sverige att anordna sommarfester. 1956 var man i Mölndal och då och där bildades Sveriges Ingermanländska Riksförbund. I samband med festerna anordnades även fotbollsturneringar. På bilden ser ni MSK:s lag som vann turneringen i Borås 1957. 1963 flyttade klubben till Mölndal. En bidragande orsak var att flera av ledarna bodde där, men framförallt att klubben ville ha tillgång till bättre planer. Den nya hemmaplanen blev Frejaplan. I Mölndal hade man för övrigt en god vän i form av Alf Skylberg som figurerade i min föregående artikel. Mölndals stad såg helst att man bytte namn och Mölnlycke Sportklubb antog i stället namnet Mölndals Sportklubb. Mölnlycke Väfveri AB bedrev ju verksamhet i Krokslätt och här fick MSK disponera lokalen ”Oskarborg” gratis. Här fanns man 1964-1966. Därefter flyttade klubben till ett litet pentry på Frälsegårdsgatan 7. Här kunde man med lite god vilja hålla styrelsemöte, förvara material och några priser. När nya Krokslättsvallen stod färdig 1972 började man att hyra in sig i Krokslätts FF:s nya klubbhus. Under dessa år startades även en dragkampssektion som kom att bli en framträdande del av verksamheten. Föreningen genomgick också andra förändringar. Man värvade in ingermanlänningar från varvsindustrin i Göteborg där man även hämtade skottar och irländare. Det började även dyka upp finländare och svenskar i lagen. I mitten av 1970-talet började vissa av ingermanländarna att bli oroliga för vad som skulle ske med det egna kulturlivet i Göteborgsregionen. Man valde då att bilda Göteborgstraktens ingermanländska förening 28/3 1976.
Slutet
1978 var sista året som Mölndals Sportklubb ställde upp i seriespel i eget namn. Från 1979 var man Sörgården-Mölndals SK; detta efter en sammanslagning med Sörgårdens SK. Mölndals SK:s namn fanns kvar till år 1985. Från 1986 hette föreningen Bifrost-Sörgården och namnet Mölndals Sportklubb är därmed åter ledigt. Kommer vi att få se en tredje förening med detta namn? Det står skrivet i stjärnorna…
Mölndal, Kållered och Lindome har varit och är genuina idrottsbygder. En av dessa idrotter är fotboll. Jag tänkte i denna artikel att försöka teckna bilden av damfotbollens framväxt i Mölndal. Jag skall göra detta utan att fokusera på Jitex BK, men jag återkommer gärna till denna klubb vid ett senare tillfälle.
De första stegen – IFK Mölndal
De första stegen mot etablerandet av damfotboll togs 17/9 1933 på Pensionat Mölndalsbro. Där och då beslutade nämligen IFK Mölndal att bilda en damsektion. Tanken var att sektionen skulle spela fotboll på sommaren och ägna sig åt gymnastik på vintern. Nu verkar det hela dock ha runnit ut i sanden och vi saknar tyvärr dokumentation om vad som hände därefter, men det visar ändå att ambitionen fanns.
Solängens BK tar upp bollen
Solängens BK grundades 18/6 1950. En av de mest divande var Alf Skylberg (1923-1904). Alf har ett personarkiv hos oss på Föreningsarkivet och var en viktig pionjär inom Mölndals och Göteborgsfotbollen. I sin kombinerade självbiografi ”Med bollen genom livet – Minnen och reflektioner av Alf Skylberg” (2000), beskriver han bakgrunden till att klubben valde att starta ett damlag säsongen 1966/67:
”På flera platser ute i distriktet i bl. a. Kungälv och ute i Gamlestaden hade man så smått börjat att intressera flickorna för bollspelet och det här fröet hade börjat att ge frukt. I Mölndal fanns inte någon klubb, som uppmärksammat den här företeelsen. Så inom Solängen såg vi chansen och hoppade på tåget- Det här var ju ett litet annorlunda grepp och vi insåg att det behövdes flickor i ledningen för experimentet. Det var ju helt och fullt sådant. Det har ju alltid varit så, att när det behövdes hjälp av olika slag så har Solängen alltid kunnat vända sig till familjen Erik ”Pytt”Johansson och där fanns dotter Viveca, som omedelbart ställde sig till förfogande. Vi drog igång en annonskampanj och fick en respons vi aldrig kunnat drömma om, Anmärkningsvärt var att merparten av de intresserade flickorna låg i de övre åldersgrupperna en stor del var gifta och hade familj och detta faktum var i allra högsta grad anmärkningsvärt. Det rådde en härlig entusiasm och det hela verkade synnerligen lovande.
Det fanns ju ett brett spektrum att röra sig på. När jag nu påstår att vi var först i Mölndal med damfotbollen invänder väl någon att Jitex var med. Men så var inte fallet, den klubben hade inte bildats. Den klubb som sedermera skulle ge vår stad så mycket ära och berömmelse, spelade fotboll under namnet IK Heim. Med andra ord var det handbollstjejerna i denna Göteborgsklubb som idkade fotboll. Då fanns Berit Andell och maken Stig i ledningen och som dessa var mölndalsbor kom Jitex senare att registreras som mölndalsklubb. Alltså var Solängen först och en av våra första matcher spelades just mot IK Heim på Kvarnbyvallen och våra oprövade flickor fick tömma nederlagets bittra kalk med hela 8-0. All vår början bliver svår heter det ju och det var alltför sant vid detta tillfälle. Det blev så småningom bättre och vi fick så småningom möjligheten att spela i Göteborgs-korpen och det var naturligtvis en bra skola. Visserligen bara sjumannalag, men att ha två sådana i aktion tyckte vi var ett lyckat resultat. Ett av lagen lyckades t.o.m. taga andraplatsen i serien. Det förde med sig en våldsam opposition inom korpen, som menade att vi var specialklubb som inte hade någon som helst rätt att deltaga. I viss mån hade man naturligtvis rätt, men man hade dock tillstyrkt vårt deltagande och därmed var väl saken klar, tyckte vi. Men fortsättningsvis skulle vi inte få vara med. Vi hävdade att det inte fanns några andra möjligheter till ordnat seriespel, men fan ingen förståelse för dessa synpunkter. Jag hade tagit upp problemet inom Göteborgs Fotbollförbund,
men där ställde man sig helt kallsinnig till förslaget och betraktade det hela som ett utslag av spex, med övergående natur. Den här inställningen var det nära att man kunde få ha ångrat. Damfotbollklubbarna samlades på Idrottskaféet vid Heden (1970 förf. anmärkning) och där bildades Göteborgs Damfotbollallians och jag fick förtroendet som ordförande i denna pionjärsamling. Vi såg detta som enda utväg att kunna bli etablerade och att kunna påverka förbundet.”
Fortsättningen – Seriespel
Pionjärerna stötte på många motgångar i form. Planer och domare var nästan omöjliga att få fram. Matcherna spelades nästan undantagslöst på söndagseftermiddagarna i Kungälv eller Landvetter. Man fick igång en distriktsserie år 1970 som spelades som enkelserie. Planer fanns på Öckerö, Kungälv och Bällskärsvallen i Tuve. Lagen som deltog i serien var: IF IFO; IK Götadal, Öckerö IF, Nylöse AIS, Kongahälla Sport, IK Heim, Tuve IF, Solängens BK och mölndalsklubben BK Randi som egentligen var en handbollsklubb. Överlägsna segrare blev IK Heim (var fotbollsdamer kom att bryta sig och bilda Jitex BK 25/1 1970).
Fortsättningen – Ointresse och klubbyte
Alla i Solängen var inte lika intresserade. Det klagades på att tjejerna tog plan- och träningstider och att satsningen tog medel från den övriga verksamheten. Det slutade med att man lade ner damlaget. Spelarna flyttade då över till Krokslätts FF som startat upp ett damlag. Krokslätts FF:s damlag kan ni se på den bifogade bilden från 1969. Krokslätts FF:s damlag gick in i seriespelet år 1972.
Föreningsarkivet publicerar idag ett bildspel och en utställning på Digitalt Museum om Partille Idrottsförening. Länk till utställningen.
Föreningen som bildades på 1920-talet har haft en mycket omfattande verksamhet och har under åren exempelvis haft sektioner i följande idrotter:
Fotboll, handboll, friidrott, tennis, bordtennis, skidor, vinteridrott.
Bildspelet finns nedan och på denna länk.
Fotboll är en sport med mycket gamla anor. Det finns belägg för att en ”bollsport” som spelades i början av tusentalet som bland annat kallas Folkfotboll. Denna spelades mellan konkurrerande byar med ett obegränsat antal spelare och lag. Målet var att med alla möjliga medel föra en uppblåst grisblåsa till en utvald position i utkanten av byn. Det var en mycket våldsam sport och var därför i perioder förbjuden. Det enda som inte var tillåtet var mord och dråp.
I början av 1800-talet spelades en variant av fotboll på universiteten i England och varje universitet spelade efter sina egna regler. Ett första steg till att få till stånd generella regler togs när Camebridgereglerna skrevs ner 1848, även fast de inte fick någon spridning utanför Camebridge university. Den första fotbollsklubben som grundades 1857 var Sheffield F.C. men de spelade enligt Sheffieldreglerna.
På ett möte på Freemasons’ Tavern i London den 26 oktober 1863 träffades 11 fotbollsklubbar från London. På mötet dikterades de första generella reglerna för fotboll upp och dessa baserades på Cambridgereglerna. Blackheath, en av klubbarna som var representerade på mötet vägrade dock att acceptera att sparkar under knähöjd blev förbjudna och startade senare Rugby union. Detta markerade skilsmässan mellan Football Football Associations fotboll och rugbyn.
Den sport som reglerades av detta dokument var dock fortfarande mycket annorlunda mot vad vi idag kallar fotboll. Planens storlek kunde vara upp till tvåhundra gånger hundra yards. Målet var mellan två stolpar utan ribba som stod åtta yard ifrån varandra utan ribba. Mål blev det om bollen sparkades mellan stolparna oavsett höjd på skottet. Under denna första period fanns det då heller ingen målvakt. Den första definitionen av offside var i likhet med den moderna rugbyn att bollen inte fick spelas framåt i planen.
Originalhandskriften av de första moderna reglerna för fotboll skrivna 1863
Reglerna uppdaterades dock ganska snabbt
* 1866 blev det tillåtet av spela bollen framåt så länge det fanns tre motståndarspelare mellan mottagaren och målet.
* 1871 introducerades målvakten.
* 1891 introducerades straffsparken
* 1970 introducerades gula och röda kort.
Variationer mellan reglerna som användes England, Skottland, Wales gjorde att International Football Association Board bildades för att kontrollera regelsystemet.
Jag avslutar med en ställa följande åter- och framåtblickande frågor: Vilka regeländringar skapade den moderna fotbollen som vi känner den idag, hur kommer fotbollen se ut om ytterligare 150 år och vad kommer de att tänka på när de ser tillbaka på vår moderna fotboll?
Idrottsklubben Uven bildades 1945-11-08 i Lindome. Föreningen bildades av medlemmar i IF Rigors Lindomesektion för att inrikta sig på orientering och skidåkning.
Intresset för skidåkning var mycket stort i början på grund av de kalla krigsvintrarna och IF Rigors Lindomesektion växte sig allt större och bröt sig så småningom loss. Föreningens namn fastställdes redan under det allra första mötet. Man ville ha ett namn som anknöt till skogen och slutligen kom man fram till IK Uven.
IK Uven är idag indelat i olika sektioner med olika ansvar, Stugsektionen, ungdomssektionen, motionssektionen samt OL-sektionen. Skidåkningen var tidigare en egen sektion, men intresset har minskat och idag ingår den i motionssektionen
Att ordna egna tävlingar har varit viktigt för föreningen genom hela dess historik, den allra första tävlingen som anordnades var dm-stafett på skidor i mars 1946. Idag ordnar klubben en nationell orienteringstävling varje vår samt lusse-loppet vid Lucia varje år för sig själva och klubbarna i närheten. IK Uven anordnade Ungdoms SM i orientering 1984 samt en av O-ringens etapper 2004 när tävlingen gick i Göteborg.
Genom åren har klubben haft en hel del framgångsrika idrottare och vunnit en hel del stora tävlingar, framförallt på 1960-talet.
Klubben har hållit till vid Bunketorp i Lindome sedan 1948 och sedan 1951 har föreningen haft nyttjanderätt till stugan. Stugan har ständigt byggts om och moderniserats genom åren och 1972-1975 byggde man en ny stuga, den som finns idag.
Den viktigaste verksamheten är idag orientering och föreningen ordnar träningar tillsammans med grannklubbarna varje torsdag samt klubbträning varje tisdag utöver träningarna. Klubbens övriga verksamhet är tipspromenader, TRIM-orientering och ett årligt midsommarfirande som ger pengar till klubbkassan.
Nils Hammar, praktikant
Stugan i bunketorp. Hämtad ifrån IK Uvens hemsida.
Gamla stugan i Bunketorp. Hämtat ifrån Bunketorps-posten nr 48
Hämtat ifrån bunketorpsposten nr 48, 1975. Ironisk reklam för TRIM.
Hämtat ifrån bunketorpsposten 48 1975. Notera att av 3000 anmälda startade det inte mindre än 84 damer!
Söndagen 22/2 anordnade Föreningsarkivet en temadag omJitex BK tillsammans med Mölndals stadsmuseum och jag fick då möjlighet att moderera ett samtal med Anette Börjesson. Det blev ett bra samtal och både huvudpersonen och besökarna var nöjda med utfallet.
Anette Börjesson framför sin landslagströja från EM 1984. Foto: Claes-J Meurling.
I publiken återfann man bland annat de tidigare Jitexlirarna Vivianne ”Vivi” Nilsson och Anne Lundh. Så även Mölndals-Posten som flikade in en och annan fråga…
Fr. v. Vivianne Nilsson, Anne Lundh och Anette Börjesson. Foto: Claes-J Meurling.
Jonas Andersson försöker formulera intelligenta frågor till Anette Börjesson. Foto: Claes-J Meurling.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
