En av våra trogna forskare har skrivit en bok om Mölndal bandy. Thomas har forskat och skrivit på boken sedan 2021 och han har gjort en minst sagt gedigen forskningsinsats. Bra jobbar Thomas! Klicka på bilden eller på länken längst ner för att komma till boken.
Snart är den här – boken om Mölndal Bandy! Den perfekta julklappen för alla som har det minsta intresse för bandy, idrott i allmänhet och inte minst lokalhistoria. Beställ ditt exemplar redan i dag. Och glöm inte att barn, barnbarn, föräldrar, morfar, faster, utflyttade Mölndalsbor med flera säkert gärna vill ha en egen bok att bläddra i och pryda sin bokhylla med. Sprid kunskapen om klubben, bandyn och Mölndal!
Om innehållet i ”Från Vita tomtar till Blå kämpar – Historier om Mölndals Bandyklubb”:
Hur det började. En kort historik om hur bandyn kom till Mölndal och om föreningarna som blev Mölndal Bandy.
Människorna. Hela 31 intervjuer med intressanta människor som deltagit, format och upplevt den förening som i dag är Mölndal Bandy.
Säsongerna. Tabeller från 1973 till 2024 tillsammans korta sammanfattningar och en hel del lagbilder.
Klicka på länken UNDER bilden och beställ ditt eller dina ex redan i dag! Samtidigt ger du ett välbehövligt stöd till Mölndal Bandys verksamhet!
Sprid gärna information om boken till andra runt om i landet som kan vara intresserade
Hösten 1929 hölls en gymnastikuppvisning i Centralskolan (Kvarnbyskolan i Mölndal). De som visade upp sig gick under namnet ”Pojkavdelningen”. Denna grupp utgjordes av elever till gymnastikläraren Wilhard Stockelid. Några jämnåriga flickor på skolan frågade Stockelid om han ville bilda en gymnastikförening för dem, det ville han. 1930 bildades en flickavdelning, men detta var ännu inte en förening. Nästa steg togs med hjälp av Stockelid, när det visade sig att flickorna ville fortsätta. Efter oändliga funderingar och många förslag på föreningsnamn stannade man för magisterns föreslag: Zephyr – en västanfläkt.
1932 tillsattes en interimsstyrelse och samma år bildades föreningen officiellt. Första uppvisningen hölls i Centralskolan 1933-04-08, föreningen deltog vid Kvarnbyvallens invigning 15/7 1934 och senare vid Gunnebo slott och i Folkets Park. Man hade en uppskattad uppvisning på Kvarnbygårdens gräsmatta. Zephyr var från början en förening exklusivt för tjejer. Någon gång blev dock ”karltorkan” (som man uttryckte det) särskilt svår. Vid sådana tillfällen bjöd föreningen in gästande manliga avdelningar att deltaga på uppvisningarna. Zephyr fick även en inbjudan att delta på olympiaden i Berlin 1936 men den inbjudan lades åt sidan på grund av världsläget. Föreningen sysslade också sporadiskt med orientering. Inger Winsnes var mest framstående och vann guld i Distriktsmästerskapen. Hon tävlade också för Mölndals Gymnastik och idrottssällskap. Åren 1941–1943 deltog förening med växlande lycka även i handbollsserien.
Friidrott och skidåkning har också stått på föreningens program. Föreningen anordnade skidutflykter till Hindås. Mölndalsmästerskap och bästa resultat vid tävlingar i friidrott och skidor har erövrats av bland annat Astrid Gross, Brita Hermansson, Brita Strömwall och Sylvis Winsnes. Föreningen startade med barn- och ungdomsverksamhet 1951, vilket var mycket uppskattat.
På danskt initiativ inleddes ett samarbete med Nörresund kvinde gymnastikförening. Detta utbyte utmynnade i gemensamma uppvisningar i truppgymnastik. 1956 bjöds Zephyr in till Nörresundsbys 25-års jubileum. Resan gick med fartyget M/S Prinsessan Margaretha. Samkväm, uppvisning och besök på författaren Thomas Olesen Lökkens födelsegård stod på programmet. Detta samarbete varade 1953–1958.
1988 beslöt föreningen att även män skulle få möjlighet att delta i gymnastiken, men de kunde inte väljas in i styrelsen.
Två exempel på eldsjälar i föreningen är Majken Andersson och Birgit Johansson som blev medlemmar 1933/1934 Bland gymnastikinstruktörer under åren finner vi: Wilhard Stockelid, Ingrid Sjögren, Dagny Jonasson, Ruth Svedberg, Margaretha Carlsson, Anne-Marie Esberg och Gertrud Carlsson.
Föreningen såg som sin uppgift att enbart ägna sig åt motionsgymnastik på Aktiviteten, numera för både damer och herrar, men det är en annan historia.
Karl Bjernestad, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland
I Mölndals-Posten för några veckor sedan kunde du läsa Linda Frendbergs artikel om Margit Wannerbergs fina klädskatt som skänktes till Mölndals stadsmuseum. Artikeln beskriver hennes stora passion för kläder och mode. Vad gör man om man har passion för något som du skulle vilja dela med andra? Innan Instagram och andra sociala medier fanns det inget annat att göra än att starta en förening. Så då bildade hon en förening med en specifikt inriktning: hattar. 21 december 1983 firade Margit sin 60-årsdag på en damlunch med hatt. Det var mer än en fest: 89 ”eleganta damer” och 13 ”stolta herrar” paraderade med hattar från 1780 och framåt till pianoackompanjemang för varje tidsålder. Något Margit sade att hon hade drömt om redan som 16-åring. När hennes man Lars Wannerberg firade sin 65-årsdag 10 juni 1988 togs stadgarna för Hattsällskapet Huvudsaken med högtidligt buller och bång i Ordenshuset Vänskapsbröderna i Göteborg. När föreningen bildades bestod den av ett hundratal grundmedlemmar. Målet var att lära sig allt om hattkulturhistoria och modism.
Margit och Lars var initiativtagare och eldsjälar och de deltog stolt i ett flertal parader och fester, bland annat på Gunnebo slott, Åsarp och Ålleberg i Falköping, Nääs slott, Skene, Ulricehamn, Råda Säteri och Borås. I början var det hattparader endast för medlemmar, på gardenpartys och i Råda församlingshem. Övriga hattaktiviteter inkluderade samspråk om aktiviteter, studiecirklar, förslagsverksamhet rörande nya hattmodeller, visor och litteratur. Föreningens första offentliga hattparad ägde rum på Gunnebo Slott 3 juni 1990. Föreningen hade då cirka 200 medlemmar över hela Sverige; både män och kvinnor. Margit bar på sig sin gudmorshatten och Lars en poliskask. Herrklassens vinnare var dock Hubert Benzel från Kållered med sin grå kubb, och kvinnliga vinnaren var Pixbofödda Suzan Tural med ett svart fågelbo. Föreningens utveckling avspeglades vid nästa årets evenemang på Gunnebo där det fanns priser för både elegantaste hattarna och de tokigaste. Däremot några år senare sa Margit Wannerberg: ”Tokhattar är bannlysta. Bort med äggkartonger, serpentiner och bingolotter på huvudet. Det ska vara stil över hatten.” Roligaste hatt-kategorin togs bort1994.
Föreningen försökte hålla hattkulturen vid liv även genom att samla medel genom hattklädauktioner för att hjälpa unga hattmakare med utbildning. Men mode är föränderligt och tyvärr, trots att det verkar så kul att delta i hattparader enligt bilderna, var det svårt att nyrekrytera folk till föreningen. Den lades ned på grund av hög medelålder vid sekelskiftet år 2000. Man kan ju hoppas att andra föreningar för vidare Hattsällskapet Huvudsakens allmänna ändamål: ”Verka för att inbördes beundran utvecklas maximalt. Stödja varandra i allehanda situationer. Att på djupaste allvar alltid vara glad.”
Välfärdssamhället har ju vuxit fram i växelverkan mellan den offentliga och idéburna sektorn. I dessa dagar formaliseras denna samverkan i form av ett olika typer av överenskommelser. Ett exempel på detta är IOP (Idéburet Offentligt Partnerskap). Vi skallnu titta på en samverkan med några år på nacke nämligen Frejagården.
Hur det började
1969 beslöt Mölndals kommun att bygga om den tidigare kommunala tvättinrättningen, på Frölundagatan 27, till fritidsgård. Beslutet ändrades sedan till en föreningsgård med ungdomsverksamhet och traditionell föreningsverksamhet. Ansvaret för gården överläts på föreningen Unga Örnar Mölndalskretsen. I januari 1972 inledde Statens Ungdomsråd försöksverksamhet i Mölndal. Man drev ett projekt vars mål var att nå ungdomar utanför det organiserade föreningslivet och få dem att engagerade sig i föreningar med fokus på samhällsfrågor. Tanken var också att ungdomarna skulle delta i beslutsprocesser som rörde deras fritidssituation. En lokal projektgrupp bildades med representanter från Fritidsförvaltningen i Mölndal. Här väcktes idén om att den nya föreningsgården skulle ingå i försöksverksamheten. En projektbeskrivning upprättades och vidarebefordrade den till den centrala projektledningen. Parallellt med detta gick kommunen in en ned ansökan om medel från Arbetsmarknadsstyrelsen för upprustningen av gården. Gården stod klar på hösten 1973 och fick namnet Frejagården. Här bedrevs nu fritidsgård i projektform fram till maj 1974 då försöksverksamheten avslutades.
Unga Örnar Frejagården
Unga Örnar gick in med en ansökan om verksamhetsbidrag till kommunen och efter en en intensiv dialog enades man om en överenskommelse. Den innebar att föreningen åtog sig att ha gården öppen tre kvällar i veckan. Kommunen anslog å sin sida 50 000 kronor, varav hälften avsåg lön till en halvtidsanställd gårdschef. Resten av finansieringen fick föreningen ordna själv och det gjordes bland annat genom vänföreningar. Frejagården blev nu också en avdelning av Unga Örnar Mölndalskretsen. Den första gårdschefen blev Suzanne Claesson.
Livet på gården – Demokrati
Många av ungdomarna kom från Bifrostområdet. Tidigare hängde man bl. a på Västerbergsskolans gård och idrottsfiket vid Fässbergs kyrka. Några av dem hade även besökt någon av kommunens fritidsgårdar, t. ex. den närliggande Broslättsgården. Verksamheten på dessa upplevdes ibland vara lite för hierarkisk och de anställda tog alla beslut. På Frejagården tillämpade man den nya pedagogik, som vuxit fram under försöksverksamheten. Det innebar att verksamheten formades i dialog mellan ungdomar och ledare. Alla, såväl ledare som ungdom, hade en röst var. Man höll regelbundna Gårdsmöten där man planerade verksamheten. Här lyfte man även direktiven från Fritidsnämnden, vilka ibland blev nedröstade. Detta gjorde att relationen till kommunen ibland blev lite ansträngd. Utifrån gårdsmötenas beslut träffades sedan ledare och gårdschefen och la upp schema. Arbetet var organiserat i kommittéer, även föräldrarna hade en sådan. Kiosken drevs som en konsumentförening inom Kooperativa förbundet.
År 2015 intervjuade jag Suzanne Roupé Magnusson (Claesson) som berättade om sin tid som gårdschef, de första åren. Genom sin bror blev hon medlem i Unga Örnar och där drev hon barnverksamhet i Bifrost och hon fick därefter tjänsten som gårdsföreståndare. Ledarna på gården var kompisar och kompisars kompisar. En normal kväll kom ungdomarna dit ca kl. 18–19 och man började med att fika. På den tiden disponerade man bara övervåningen. Det fanns två toaletter, men den ena var omgjord till mörkrum. Hon upplevde att samarbetet med kommunala fritidsgårdarna fungerade bra, bl. a med den nyöppnade gården i Lindome. Två saker som förenade ledarna var synen på att det var viktigt att ungdomarna fick lära sig den demokratiska processen och gavs möjlighet att åka på sportlovsresor och kanothajker, något som inte var självklart för många.
Livet på gården – Kultur
På fredagarna var det disco och då och då blev det spelning. Några av artisterna som spelade här var Snowstorm, Nationalteatern och Björn Afzelius. Man anordnade även filmkvällar. Musik var viktigt för ungdomarna på gården och 1985 drog man i gång verksamheten ”Frejarock” tillsammans med ABF och man införskaffade ljudanläggning. 1986 fick man kommunens tillstånd att disponera källaren för replokal. I källaren fick man även samsas med Mölndals Handbollsförening. Ett av banden som repade där, Burned Brains, vann luciarocken som anordnades i Möllan. 1988 startades Barnens Musikskola som hade verksamhet på dagtid. Det var dock inte bara de yngre som hängde på Frejagården I slutet av 1980-talet fick man sällskap av Mölndals PRO:s gammaldansare.
Slutet
I början av 1990-talet fanns det tre fritidsgårdar i denna del av Mölndal: Bifrost, Brogården och Frejagården. I kommunen väcktes tanken på att slå ihop dessa till en och att förlägga den nya verksamheten till Aktiviteten (f.d. Idrottshuset). 25/8 1993 hade Kommunfullmäktige att ta ställning till en motion där motionären ville att Fullmäktige skulle ge den nybildade Kultur och Fritidsnämnden uppdraget ”att sluta nytt avtal med Unga Örnar om drift av föreningsråd på tidigare gällande villkor”. Frågan bereddes av olika instanser inom kommunen.
15/12 behandlades ärendet åter av Fullmäktige under livlig debatt och det slutade med votering. Omröstningen utföll med 31 röster mot och 30 för. Kommunfullmäktige avslog motionen. Eftersom den nya fritidsgården i Aktiviteten inte var klar vid årsskiftet 93/94, fick Frejagården finnas kvar en bit in på år 1994. Frejagården kom senare att kallas Kreativiteten, men det är en annan historia.
Det var 1921 när kvinnor fick rösträtt i Sverige, men i arkivet ser man att det fanns redan internationella kvinnoorganisationer som agiterade för sociala förändringar och skapade lokalgrupper, även här i Mölndal.
Fred, nykterhet och jämlikhet
Vita Bandet är en svensk kvinnoförening som har arbetat aktivt för fred, nykterhet och varit starkt engagerad i kampen för kvinnlig rösträtt. Den bildades av Emilie Rathou, en pionjär inom den kvinnliga rösträttsrörelsen och blev Sveriges största kvinnoorganisation i början av 1900-talet. Föreningen är en del av en internationell rörelse från USA, The World Woman’s Christian Temperance Union (WWCTU), vars medlemmar måste avstå från all alkohol. Medlemmar brukar be varje dag vid middagstid och deras emblem är ett vitt band som bärs över hjärtat.
Mölndalavdelningens början
Göteborgsavdelning grundades1898 och denna gav i sin tur stöd till bildandet av avdelningen i Mölndal. Detta skedde 1906 vid ett möte i Eneborg på Kvarnbygatan i Mölndal. Mötets sekreteraren Matilda Johanson valdes enhälligt till föreningens ordförande (och hon behöll befattningen tills hon flyttade till Borås 1940). Totalt var det 23 medlemmar som avlade nykterhetslöftet och blev grundmedlemmar. Tre av dem fick lämna redan vid första årsmötet på grund av utebliven betalning av medlemsavgiften (50 öre) och ytterligare en på grund av brutet nykterhetslöfte.
Föreningen oroades av olagligheter kopplade till försäljning av öl i Mölndals samlingshus (gamla stadshuset vid Gamla Torget i Mölndal), samt utredde om män drack öl under arbetsraster. Vita bandet var även stark kopplad till kampen för kvinnors rösträtt. Dock verkade mölndalsavdelningen mest engagerade i andra kvinnofrågor.
En sådan sak var finansiering av en barnkrubba, där kvinnor med anställning och husmödrar kunde få några timmar utan småbarn för att tvätta, baka eller handla. Det vanliga var annars att äldre barn fick hoppa över skolan för att passa syskon. En syförening skapades, dels för att skapa föremål att sälja dels för att integrera nya medlemmar i gruppgemenskapen.
100 år sedan
1921 var antalet medlemmar runt 20. Föreningen höll en rad föredrag av Fru Silverbrand över ämnet ”i krigets spår” (angående första världskriget) och ordnade en 8-veckors sömnadskurs, Det som väckte mest engagemang var dock ordnande av fester där pengar samlades från inträdesavgift, kollekt och auktioner av handarbete.
Pengar samlades till förmån på nödlidande i samhället (ett förslag som kom från Fru Wallén, en av kvinnorna i bilden) samt i krigsdrabbade länder. Man sände även pengar till andra Vita Bandsavdelningar i behöv av hjälp, till de hungrande i Ryssland (efter en vädjan från centralstyrelsen) och för en skolflicka som behövde resa ut på landet.
Vita Bandet fick tillhöra Fässbergs Fritidskommitté och de ordnade semester för barn. Två sommarbarn fick stanna på landet, ett med förbehåll att bonden måste förse kläder åt honom samt 25 kr. Julen 1921 delades 19 julkort ut till behövande familjer som berättigade innehavaren att handla matvaror till ett belopp av 15 kronor.
Jag överraskades över hur lite det står i protokoll om agitation för nykterhet, även inför folkomröstningen 1922. I handlingarna nämns en livlig diskussion om huruvida läkare skulle få använda sprit för medicinskt bruk och om avdelningens önskan att folk skulle rösta för allmänt rusdrycksförbud, men fokus verkar ha legat på att ordna fester och att dela ut pengar till de behövande.
Efter folkomröstningen
Trots att nykterhetsrörelsen inte fick igenom rusdrycksförbudet i folkomröstningen (48,8% för och 50,8 % mot), gladde man sig över 50% i Mölndal. Vita Bandet kämpade på.
Förutom barnkrubban startade föreningen en läsestuga, kurser i barnvård och matlagning. Man drev frågor som påskyndade arbetet med att bygga badhus och att anställa diakonissa. Vid jultid utdelades mat och bränsle.
Bilden är tagen 1954 vid ett möte där föreningens pionjärer erinrades och elva medlemmar fick silvermedaljer som erkännande av sitt engagemang över mer än 25 år. Anna Björklund hade varit medlem sedan 1914 och fick en guldmedalj.
Mölndalsavdelningen lades ner 1995. De hade då endast 10 medlemmar och hade inte hållit några formella möten utöver årsmötet sedan 1990. De flesta kvarvarande medlemmarna gick över till Göteborgsavdelningen som sedan lades ner 2009. En aktiv avdelning av Vita Bandet fanns fortfarande kvar i Malmö när artikeln skrev 2021, men nu verkar det ha försvunnit.
2021 blev året då dubbelparet Mattias Falck och Kristian Karlsson blev världsmästare och tog hem Sveriges första VM-guld på 30 år. Ett drygt halvsekel tidigare blev Hans Alsér och Kjell “hammaren” Johansson Sveriges första världsmästare i bordtennis. Båda spelade en period under sin karriär för Mölndals Bordtennisklubb och var med om att göra föreningen till en stormakt i svensk bordtennis.
Kjell Johansson slog igenom i mitten av 60-talet och blev en av svensk pingis största stjärnor. Hans fruktade forehand-slag låg bakom smeknamnet hammaren.
Kjell Johanssons stora genombrottsår var 1964 på mästerskapsnivå. Han blev europamästare i singel, Sverige blev europamästare i lag och Kjell tog dessutom silver tillsammans med Hans Alsér. Det var framgångar som gav honom Svenska Dagbladets bragdguld. 1967 vann dubbelparet Kjell Johansson och Hans Alsér Sveriges första VM-guld i bordtennis. Platsen var Hovet i Stockholm.
När ”Hammaren” var på sin karriärs höjdpunkt 1973 var han rankad som nummer ett i världen. I finalen på VM var han bara några bollar från att ta hem guldet men två kantbollar i rad avslutade femte och avgörande set i finalen mot kinesen Xi Enting gjorde att kinesen tog hem guldet.
”Hammaren” kunde ha blivit vår förste individuelle världsmästare. Jag har ofta suttit och hört honom berätta om de där fem, sex sista bollarna. Han visste exakt hur de spelades, berättar Svenska bordtennisförbundets mångårige ordförande Walter Rönmark. Kjell Johansson blev världsmästare i dubbel tre gånger, två gånger med Hans Alsér och en gång med Stellan Bengtsson.
1974 blev Mölndals Bordtennisklubbs herrar svenska mästare när de vann Elitserien för första gången mycket på grund av deras stora stjärnor Hans Alsér och Kjell Johansson. Mölndals Bordtennisklubb har även vunnit Elitserien för damer vid två tillfällen (1989, 1990) och vid tre tillfällen (1974, 1975 och 1977) för herrarna.
Hans Alsér växte upp i Borås och spelade förutom bordtennis även fotboll för Norrby.
Hans betydelse för svensk pingis är svår att överskatta. En föregångare både gällande spelstil, som var allround och den fysiska träningen.
Kjell och Hasse var med och skapade en riktig hype kring bordtennisen i Sverige. Överallt spelades det plötsligt bordtennis. I föreningslokaler, fritidsgårdar, pingisklubbar och gillestugor. De fick båda kontrakt av Stiga för att göra sina egna bordtennisracket som sålde som smör. Det påstods att Alsérs racket hade bäst grepp vilket gjorde att det i folkmun kallades för Alsérgreppet. Detta bidrog till att de båda kunde livnära sig på pingisen och blev Sverige första heltidsproffs. De inspirerade även den kommande generation av svenska bordtennisstjärnor som Stellan Bengtsson, Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson.
Tyvärr så fick historien om Hans Alsér ett tragiskt slut. Den femtonde januari 1977 åtta dagar före hans 35-årsdag, var Hasse Alsér på väg till ett förbundsmöte i Stockholm. Planet kraschade strax före landningen på Bromma på grund av nedisning av flygplanets styrmekanism. Bland de 22 som omkom i olyckan fanns Hasse Alsér.
Fler meriterade pingislirare som spelat för Mölndals Bordtennisklubb är världs- och europamästarinnan Marie Svensson, OS-bronsmedaljörer Erik Lindh, landslagsspelarna Anita Jonsson, Menni Weizades, Åke Grönlund, Åke Liljegren och Mikael Svensson.
Sonny Karlsson är den senaste svenska idrottare som spelat på elitnivå i två olika idrottsgrenar, elitserien i bordtennis med Mölndal (en match mot BTK Rekord, Helsingborg) och några fler matcher i Allsvenskan fotboll med BK Häcken.
När föreningen fyllde 50 år 1994 arrangerade klubben ICT International Challenge Trophy i Mölndals Idrottshus. Spelade gjorde bland annat olympiska mästaren Jan-Ove Waldner, världsmästarna Jean Phillippe Gatien (Frankrike) och Jörgen Persson (Sverige) samt europamästaren från Belgien Jean-Michelle Saive. Turneringen spelades inför publikrekord 1 234 åskådare i Mölndals Idrottshus och 225 miljoner TV-tittare. Jörgen Persson vann turneringen.
2021 när denna artikel skrevs för Mölndals-Posten, firades 100årsminnet av införandet av lika och allmän rösträtt. En mölndalsbo som levde och verkade vid denna tid var handlaren och politikern Theodor Nilssonvars personarkiv vi fick ta emot samma året.
Det började i Göteborg
Johan Adolf *Theodor Nilsson föddes 1872 25/11 i Landala som son till vattenledningsarbetaren Nils Andersson (1837–1907) och hans hustru Anna Maria Olsson (1839–1907). Hans första arbete var som skjutsgosse som fjortonåring. Han hade dock håg för bakning och började som lärling inom detta yrke. Detta tog honom även till Mölndal år 1892 där han arbetade på ett bageri.
1897 gifte han sig med Wiktoria Fredrika Eriksson (1873–1954) och tillsammans fick de sonen Wilhard Stockelid (1901–1978) som sedermera kom att bli en profil i Mölndal, både i rollen som folkskollärare, men även med sitt stora föreningsengagemang. I familjen ingick även fosterdottern Kerstin (1907–1997).
Vägen till Mölndal – Handlaren
1902 fick han ut sitt gesällbrev och öppnade bageri i Krokslätt, men vid denna tid utgjorde USA en lockelse och år 1904 for han över. Hemlängtan blev dock för stor och år 1905 var han tillbaka i Sverige och slog sig ned i Skene där han öppnade en speceriaffär. Härifrån gick sedan flyttlasset till Mölndal år 1909 där han öppnade en speceriaffär uppe på Ryet. 1912 öppnade han även en begravningsbyrå. Senare flyttade han ned sig själv och sin verksamhet till Mölndals Bro.
Fackligt och politiskt engagemang
Han märkte tidigt att arbetet var slitsamt med långa arbetsdagar och dålig lön. Tillsammans med några kamrater bildade han år 1895 Bageriarbetarnas Fackförening i Göteborg. Året därpå hölls en konferens i Göteborg där deras förening var en av tio som bildade Svenska bageriarbetareförbundet.
Theodor Nilson är mannen i mitten och förevisar det nu färdigställda lasarettet för sina kollegor i landstinget. Han hälsar dem samtidigt välkomna till Mölndal som precis blivit stad. Året är 1922. Fotografen är okänd.
1909 inträffade Storstrejken och denna hade slått hårt mot den unga arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen. I Mölndal fanns vid denna tid ingen arbetarekommun utan de drivande var Mölndals Socialdemokratiska Ungdomsklubb, som även varit med och dragit i gång många av de tidigaste fackklubbarna. 16/1 1910 hölls det dock ett möte, i dåvarande Folkets Hus på Trädgårdsgatan, där man beslutade att bilda en Mölndals Socialdemokratiska Arbetarekommun. Theodor valdes in som sekreterare i styrelsen och han inledde det första protokollet så här: ”Leve solidariteten och kamratandan!”
Olika rösträtter
Vid denna tid var kommunen Fässbergs Landskommun och denna leddes av Kommunalnämnden (som motsvarar Kommunstyrelsen idag). Denna styrdes av de konservativa. Det var ännu frivilligt att ha ett fullmäktige, men de borgerliga partierna föreslog att ett sådant skulle instiftas. Det ville inte Socialdemokraterna, men varför då? Jo vid den här tiden hade man antal röster i förhållande till sin beskattade inkomst och det gällde både personer och företag. Den övre gränsen var satt till 5 000 röster.
Konsekvenserna av detta system kan illustreras med följande episod. Vid ett tillfälle ville man välja en ny pastorsadjunkt. Arbetarna ansåg att det var nog med de präster man hade. När det hela skulle behandlas vid Kommunalstämman slöt man därför upp mangrant (ungefär sextio representanter). Förespråkarna var dåligt representerade, men av dem som yttrade sig var Conrad Mark. Han var direktör och styrelseledamot i Claes Johansson & Co:s Väferi AB i Krokslätt. Mark meddelade kort att han skulle återkomma om det blev votering. Det blev votering och de 60 från arbetarsidan avlade ungefär 100 röster. Då gick Mark upp och lämnade 5000 röster för sig och 5000 för sitt företag. Senare under året avskaffades denna ordning och skalan ändrades till 40 röster.
Landstingsman och kommunpolitiker …
Theodor måste ha gjort ett starkt intryck och 1910 lyckades Mölndals Arbetarekommun efter ett hårt slit att få Theodor in i Landstinget. Detta var första gången en socialdemokrat fick sitta där. Två år senare blev han även vice Ordförande och därefter även Ordförande.
I Fässberg inrättades Mölndal som ett municipalsamhälle inom landskommunen år 1911. Det fanns därmed även en Municipalnämnd och en Kommunalnämnd inom landskommunen(senare fick båda institutionerna varsitt fullmäktige). Theodor blev ordförande för det nyinrättade Kommunfullmäktige 1918 fram till år 1922 när Mölndal fick stadsrättigheter och Nilsson blev ordförande även för Stadsfullmäktige 1922–1926. Inom det kommunala och landstingskommunala kom han sedan att ha flera uppdrag, här i urval: Ordförande för Barnavårdsnämnden, styrelseledamot för Mölndals Epidemisjukhus, ledamot och vice Ordförande för Drätselkammaren (motsvarande Kommunstyrelsen), Ordförande i Mölndals stads arbetslöshetskommitté, vice Ordförande för
Fässbergs bostadsaktiebolag (föregångare till Mölndalsbostäder) och på den ideella sidan som ordf. i styrelsen för Mölndals Idrottsplatsförening. 1924 inrättades Mölndals lasarett och där satt Theodor i direktionen.
… Scoutfrågan
I samband med första världskriget fördes en intressant diskussion inom Arbetarekommunen. 1915 diskuterade man nämligen boyscoutrörelsen. Vissa ansåg att rörelsen blivit alltför militaristisk och man landade i följande uppmaning: ”Då boyscoutrörelsen inte kan vara till något särskilt gagn för arbetarnas barn att sluta sig till, ity den visar i många avseenden gå i militarismens fotspår, då är det skaligtför barnasjälen att insupa militarismens anda, så riktas härmed en vädjan till föräldrar och målsmän att inte låta sina barn ingå i nämnda rörelse”
Riksdagsmän från Mölndal
1922 fanns det en Mölndalsbo på listan till Riksdagens andra kammare. Det var den tidigare stenhuggaren och socialdemokraten Wilhelm Carlsson (1876–1928) som dessutom lyckades bli invald. Mandattiden var fyra år och Carlsson lyckades bli omvald år 1926, men gick sedan bort under sin andra mandatperiod. 1930 hade Theodor återkommit till kommunalpolitiken efter några års frånvaro, men år 1933 valdes han in i Riksdagens första kammare genom Landstinget. Här satt man i åtta år och Theodor satt i Riksdagen 1933–1941. 1936 lyckades även Gösta Andersson (1904–1974) från Mölndals Arbetarekommun bli invald i andra kammare och där satt han till år 1954.
Ett engagerat liv
Begravningståget för Theodor Nilsson 15 juli 1944. Fotografen är okänd.
Det finns mycket mer att berätta om Theodor Nilsson och hans liv. Värt att nämna kan ju även vara hans mycket stora bilintresse. Han höll sig vital långt upp i åren, men efter en kortare tids sjukdom avled han slutligen 7/7 1944. Begravningen förrättades 15/7 och av begravningsföljet att döma kunde man tro att det var en statsbegravning där det rullade upp mot Fässbergs kyrka.
Jonas Andersson, Föreningsarkivet (Mölndals-Posten 2021-11-04)
I mars 1986 bjöd Studieförbundet Vuxenskolan Mölndal in till allmänt möte med Lindome, Kållereds och Mölndals hembygdsföreningar, Mölndals kommun samt ett antal nyckelpersoner. Många skriver upp sig för framtida information.
Studieförbundet Vuxenskolan Mölndal får i uppdrag att fixa pengar, ansökningar till stiftelser och amatörteatrarnas Riksförbund för arbetet med en ny teaterpjäs. En mindre grupp tillsätts för att bättre att skildra allmogens historia. Tanken var att pjäsen skulle basera sig på forskning av Håkan Mattsson, Lindome och hösten 1986 påbörjas arbetet med pjäsen på riktigt.
Bygdespelet Brandskatten var ett samarbete mellan Kållereds och Lindome hembygdsgillen, Mölndals hembygdsförening, Vuxenskolan och Mölndals stad, med Ekans ås i Kållered som spelplats. Gränslös teater och därmed pjäsen drevs som en studiecirkel i Studieförbundet Vuxenskolans regi.
Bygdespel var något som låg helt rätt i tiden, boken Gräv där du står hade inspirerat till hobbyforskning i arkivet både släktforskning och lokalt knuten forskning. Detta kombinerades med en amatörteaterrörelse. Ett annat samtida exempel i Mölndal var pjäsen Röda Mölndal av Jan Kronberg.
”Det Röda Mölndal – åren fram till 1939” var en bok som skrevs av Jan Kronberg och Anders Meuller i samband med ett historieprojekt i början på 80-talet. I samband med detta historieprojekt sattes det upp två teaterföreställningar ”Den röda staden” och ”Livet i Kvarnbyn”. Karl den 12e gjordes det också en föreställning om som inspirerade Gränslös teater.
Den historiska bakgrunden till Brandskatten
Pjäsen Speglade människoöden längs riksgränsen mellan Danmark-Sverige det vill säga mellan Lindome-Kållered. Genom att betala skatt till fienden (brandskatt) kunde man undkomma en del av krigets härjningar som röveri och plundringar. En sådan skatt betalade bönderna i Lindome 1644–45. Suenning Biörnsen spelets huvudperson var en så kallad bondelänsman och var den som drev in skatten. För detta fick han skattefrihet. Han sågs därför som landsförrädare. Många av episoderna var hämtade ur verkligheten andra är påhittade men de är ändå sådana som mycket väl skulle kunna ha hänt på 1600-talet. En del av händelserna har inträffat, men inte exakt på den platsen. Huvudförfattarinnan Märta Lindgren har hämtat uppslag och inspiration i dessa verkliga, dramatiska händelser och sedan satt samman det till Brandskatten.
Projektet var indelat olika grupper exempelvis Historik-, manus-, teater- och sång- musikgrupp. Teatergruppen hade till exempel en viktig funktion då de dramatiserade scenförslagen från Manusgruppen. Detta spelades in på kassettband så att Manusgruppen fick ta del av detta. Scenerna växte sedan fram så sakta.
Mölndals fritidsnämnd kunde inte ge ekonomiskt bidrag däremot ställde de Janne Sandberg, fritidsnämndens dramapedagog till förfogande. Janne Sandberg, fritidsnämndens dramapedagog blev regiassistent och Anders Carlsson från Dramateatern i Göteborg regissör för pjäsen. Bland skådespelarna kan nämnas Danne Melin (Mölndals-revyn) och förre detta chefredaktören för Mölndals-Posten Jon E Lisshammar.
Brandskatten hade premiär 1987-06-05, var redan från första föreställningen en stor framgång och spelades i många år.
1995 spelades Näbbadansen en efterföljare till Brandskatten för första gången. Pjäsen var skriven av Märta Lindgren som även skrev Brandskatten, med forskning gjord av Håkan Mattson. Den utspelar sig på 1670-talet. Lindomeborna som nyblivna svenskar skulle lära sig ett nytt språk, nya lagar och förordningar. Källmaterialet visar även hur snickeriet kan tänkas växa fram.
Enligt Gränslös teater var det relativt lätt att hitta källmaterial om män i arkiven, dock var det svårare att hitta kvinnor men de kommer till tals de också. Inger vid stenen nämnd som i tingsprotokollen kommer till tals även hennes dotter Ingeborg. Gränslös teater har sedan flyttat till sin spelplats till Lindome och producerat ett antal pjäser genom åren.
Mölndal har länge varit ett industrisamhälle, men jordbruk var fortfarande ett viktigt yrke långt på 1900-talet och en viktig del av stadens liv fram till 1960-talet och där var Jordbrukare Ungdomens Förbund (JUF) Mölndal en stor del.
Det var dock inte förrän 1930 som en ideell förening för traktens jordbruksungdomar bildades vid ett allmänt möte den 26 mars. En lokalavdelning av Jordbrukarnas Ungdomsförbund (JUF) i Mölndal etablerades med magasinsföreståndaren Carl Malm som ordförande. Vid årets slut hade JUF Mölndal 118 medlemmar.
Man träffades omväxlande på Eklanda gård, café Godhem (nedanför Frälsningsarmén framför Papyrus) och Restaurang Gillet (i Hantverkshuset, nuvarande Brogatan 1 i Mölndals centrum) och JUF Mölndal blev en samlande punkt för ungdomar från stadsnära landsbygd.
Kunskapsförmedling
Verksamheten bestod av studieverksamhet, med föredrag, praktiska kurser om sådant som hästkännedom och trädgårdslära, samt studiecirklar i föreningskunskap och mer hobbyinriktade cirklar i schack och fotografering. Kvinnliga medlemmar ordnade kurser i handmålning och vävning. En tillskärningskurs var populär 1938. Man samordnade även studieresor med Mölndals Hushållningsgille
Ett bibliotek anskaffades och placerades i bibliotekarien Sten Lindkvists tobaks- och pappershandel på Kungsbackavägen 4. Efterträdaren Carl Ruppel flyttade det till sin frisörsalong på Villagatan 4 (bakom Scandic Hotel). Han agerade sedan cyklande bibliotekarie med böcker med sig i väskan.
Böckerna flyttades till ”ungdomsgården” 1946, där föreningen redan sedan 1937/8 hade många sina träffar. Var ungdomsgården låg nämns inte i arkivet men JUF veteranen Sven Olof Olsson kunde upplysa mig att det var Stora Bosgården boningshus vid nuvarande Lekskolegatan. Den revs 1982.
”Ungdomsgården” där JUF Mölndal hade förlagt en stor del av sin verksamhet från slutet av 1930-talet var Stora Bosgården (Bosgå’n). Bilden har tagits år 1920.
Bild: Mölndals hembygdsförening
Tävlingar
Interna tävlingar anordnades i grönsaksodling, plöjning och andra för fältet viktiga uppgifter och medlemmarna vann priser i distriktstävlingar. 1947 anordnades distriktsmästerskapet i Mölndal med tävlingar i Stretered. På programmet stod körning, mjölkning och nötkreatursbedömning samt hästuppvisning (som vanns av avdelningens egen Arne Andersson), klädstoppning och stickning (den sistnämnda med Mölndals Kerstin Hansson som segrare). Det var stort intresse för idrotter som gymnastik, orientering och terränglöpning. På 1950-talet ordnades även bordtennis i Kärraskolan.
Det inre livet
Det fanns de som trodde att rörelsen var kopplade till Högerpartiet och Bondeförbundet men JUF betonade sig vara politiskt neutral. 1936 lyftes ett förslag om att exkludera icke-jordbrukare som medlemmar i Mölndals JUF, men detta föll. Vissa medlemmar, särskilt gänget från Kärra, var ofta sena till möten. Lösningen på detta blev en punktlighetstavla där de slarviga medlemmarna fick schavottera. På söndagar konkurrerade skytte med JUF:s möten. Detta ”problem” löstes dock när föreningen bildade egen skyttesektion. Medlemmar ur sektionen utgjorde dessutom JUF:s skjutstjänst u.p.a. med uppgift ”att hemforsla mörkrädda och ensamstående damer samt grabbar som förirrat sig för långt från hemmet.”
Det yttre livet
JUF blev en viktig del av det mölndälska civilsamhället. Man tillhörde Mölndals Idrottsförening och Mölndals Idrottsring. Affärsmän i Mölndal skänkte priser till tävlingar. Föreningen samverkade också med Röda Korset och Röda Stjärnan (senare Blå Stjärnan) där medlemmarna deltog i beredskapskurser.
Föreningen anordnade friluftsfester och samkväm. Den bildade en sångkör, en amatörteatergrupp och ett folkdanslag som sedan blev fristående under namnet Mölndals Folkdanslag (se artikeln om Sweloog).
JUF Mölndals folkdanslag vid midsommarfest på Torsgården (Västergården 2) i Fässberg, sannolikt tidigt 1930-tal.
Bild: Knut Kjellman / Mölndals hembygdsförening
Verksamheten finansierades till stor del av årliga offentliga sommarfest med folkdans, musik, sång, gymnastik, föredrag, allsång, teater, skämttävlingar, dans, skjutbana, pilkastning, tombola med mera. 1930 var det hos Hamréns i Eklanda. Sedan var det i Torsgårdens Park i Fässberg och från 1943 vid egna dansbanan i Lackarebäck och Gunneboparken.
JUF Mölndal förbereder sin midsommarfest på Torsgården (Västergården 2) i Fässberg, sannolikt tidigt 1930-tal.
Bild: Mölndals hembygdsförening
Något av en höjdpunkt inföll år 1954 då Mölndals JUF-arna vann alla klasser i bordtennis och fick dubbelseger i terränglöpning i distriktsmästerskapen. Året därpå anordnade föreningen DM i traktorplöjning på Fässbergs prästgård. Vid slutet av 1955 hade man 145 medlemmar. Därefter minskade dock antalet ungdomar på gårdarna kraftigt.
Slutet på en era
På årsmötet 1962 beslutades skänka biblioteket till Mölndals stad och JUF Mölndal lades ner den 14/11. Huvudorsaken var den minskande jordbruksbefolkningen. För att förvalta dess kvarstående medel grundades föreningen Mölndals JUF-veteraner som fortsatte studiecirkelverksamheten, anordnade studieresor och medverkade med Mölndals hembygdsförening vid en utställning om jordbruket.
1982 inleddes ett vidare samarbete med hembygdsföreningen som resulterade i att lantbruksmuseet i Götaforsliden kunde öppna i september 1983.
En studiecirkel av veteraner även samlade material och uppgifter om gårdarna och trädgårdarna i Mölndal som blev till en bok Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad i omvandling som publicerades 1993. Årsmötet beslöt den 22 april samma år att upplösa föreningen.
Många har väl hört talas om kokspråmarna som gick längst Mölndalsån förr om åren,men även snabbare flytetyg har haft sin hemmahamn i dessa vatten. Här kommer lite mölndälsk båtologi
Klang & Jonsson
Onsdagen 11/4 1945 undertecknades en framställan av August Klang och Carl Jonsson, två motorbåtsägare tillika båtsportsentusiaster. Mottagaren var Drätselkammaren i Mölndals stad (Utskott av Stadsfullmäktige som skötte ekonomin): ”På uppdrag av båtägare i Mölndal få undertecknade härmed vördsamt anhålla, att förvinteruppläggning av båtar få disponera ett Mölndals stad tillhörigt område emellanMölndalsån och Västkustbanan, vid den s.k. Madkröken (se bild) Ingenjör Alm har anvisat området såsom lämpligt för ändamålet.” Drätselkammaren biföll ansökan och området arrenderades ut till en årskostnad på 40 kronor, tio kronor billigare än det stadens utredare förslagit. Överenskommelsen fastställdes vid ett möte 28/5 1945. Staden representerades av drätselkammarens ordförande Gösta Andersson och Kommunalborgmästare Karl Eric Bergqvist.
Mölndals Motorbåtsklubb blir till
De första åren fanns ingen fast organisation, utan det rörde sig om ett informellt samarbete mellan ca 15 båtägare. Den första upptagningsplatsen låg strax väster om Mölndals Nedre Järnvägsstation; mittemot nuvarande Mölndals stadshus. Området man arrenderade kallades för ”Varvet” och här vinterförvarade och förtöjde man båtarna.
Båtägarna kände snart ett behov av att hitta en fastare form. 2/5 1948 hölls ett möte på ”Varvet” och man beslöt där att bilda Mölndals Motorbåtsklubb. Vid mötet utsågs en arbetskommitté med uppdrag att sköta fördelningen av arbetsuppgifter och se till att området hölls snyggt. Arbetsdagar skulle vara tisdag och torsdag.
Expansion
Klubben gick in med en ansökan om att få förlänga området längs Ågatan. Den ansvarige handläggaren ville neka av estetiska skäl, men Drätselkammaren beviljade ansökan. Nu upprättades ett formellt arrendekontrakt rörande del av stadsägorna nr 956 och 4364 (se bild).
Villkoren var ganska tuffa. Hyran höjdes till 60 kronor. Klubben skulle stå för all renhållning inom området. Staden tog inte heller ansvar för att Mölndalsån hölls farbar. Vid flytt var man skyldig att lämna området fullständigt avröjt och rengjort på egen risk och bekostnad. Slutligen kunde kontrakten sägas upp om staden behövde området till någonting annat, men detta skulle meddelas i god tid.
Nu följde en tid av aktivitet. Upptagningsplatsen flyttades nedströms mot ”Madkröken” vid Ågatan. En enkel kran införskaffades och man anlade en trailerbana av träplankor. På den kördes båtarna på en järnvagn. Man drog även fram el för belysning bland annat och en redskapsbod sattes upp.
Vidare vindlingar
På 1950-talet kopplades stadens vatten in och en brandpost sattes upp. År 1960 beslutade Mölndals stad om en breddning av Ågatan och tog en del av området i anspråk. Klubben fick då tillåtelse att fylla ut i ån för att få plats med sina båtplatser. 1961 elektrifierades kranen med en trefaskabel. Motor och övrig utrustning inköptes och installationen utfördes av yrkesläraren Ragnar Nilsson. Den första båten att sjösattas med nybygget blev ”Källstedts nybygge” (efter Arvid Källstedt) 17/9 1961.
Oförmodad flytt
I Verksamhetsberättelsen för år 1968 kan man läsa följande: ”En mäktig granne harVarvet fått. ett bilbolag och om det börjar sakna livsrum, så kommer nog Varvet i kläm…” Detta var profetiska ord. 24/6 1970, damp den officiella uppsägningen ned från Fastighetskontoret. Klubben hade till årsskiftet på sig för avflyttning och avstädning av tomten. Staden hade dock för avsikt att finna en ersättningstomt. Klubbens blev helt tagna på sängen och den första tanke var att bestrida uppsägningen. Därefter fick man fullt upp med flyttarbete och förhandlingar med staden.
”Nya Varvet”
Lösningen blev att Mölndals Motorbåtsklubb flyttade sin verksamhet till Balltorp; stadsäga 243 vid Sisjövägen.
Det blev en svettig flytt för föreningen. ”Nya Varvet” tog dock emot sina första hyresgäster 15/10, men marken var i sådant skick att man endast fick in 29 av 60 båtar, vilket gav ett rejält inkomstbortfall. Någon kompensation för kostnaderna för flytt och iordningställande fick man inte. Nytt arrendeavtal skrevs på för den nya marken, som därefter kom att omförhandlas. Det klubben önskade mest av allt lyckades man dock inte få igenom: Garantier för ersättningsmark vid en framtida flytt, eller åtminstone avgångsvederlag. Det är inte alltid lätt att vara en utrymmeskrävande förening i en expanderande kommun…
Verksamheten i Balltorp blev någonting annat än vid Mölndalsån. Man hade ju inte längre möjlighet att sjösätta båtarna på plats utan de fick fraktas med jeep och sedan traktor till lämplig isättningsplats; ofta Fiskebäck. Verksamheten på ”Nya Varvet” får dock anstå till en annan artikel.
Jonas Andersson, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok