Uncategorized

Pumpar och åter pumpar

av

Så här år drömmer sig väl många mölndälingar iväg till Tomtens verkstad, men vem behöver Nordpolen när vi har Krokslätt?!

AB Pumpindustri

År 1918 startade handelshuset Ekman & C:o tillverkning av pumpar vid grundandet av företaget AB Pumpindustri. Det första året fanns man i en källare på Kungsholmen, men redan 1919 0kom man till Krokslätt i Mölndal. Efter en ganska trög start fick företaget ordentlig luft under vingarna i slutet av 1930-talet.  Företaget kom därefter att förse en mängd olika verksamheter med såväl hand- som motorpumpar. Bland kunderna fanns såväl SOAB som otaliga brandkårer.  Företaget ändrade namn till Scanpump AB hösten 1979. Därefter blev man en del av ABS Pump i början av 2000-talet. I samband med detta flyttades själva produktionen till Vadstena. Vid tiden för bilden, var man dock fortfarande AB Pumpindustri (API) och det ni ser är Gamla Verkstaden i september 1946. Den fanns i den gamla fabriken som sedan kom att kompletteras med en ny fabrik som stod färdig år 1949. Känner ni igen någon i arbetsstyrkan så tar vi gärna emot den informationen.

Ni når oss då på foreningsarkivet(a)molndal.se eller tf. 031-27 25 59.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Print Friendly, PDF & EmailSkriv ut

Mölndals Sportklubb eller Mölndals Sportklubb?

av

(I Mölndals Posten var rubriken ”Mölndals Sportklubb gånger 2?”)

Det är ju inte helt ovanligt att olika föreningar antar samma namn. Detta kan vara förvirrande för såväl arkiven som för den intresserade allmänheten. Ett sådant exempel är Mölndals Sportklubb. Två klubbar, ett namn.

Den första Mölndals Sportklubb

Den första föreningen med namnet Mölndals Sportklubb grundades 28/8 1932 på Augustas Café vid Mölndals Bro. Initiativtagarna var Nils Jansson, Matteus Olsson och Fritz Jakobsson. Det finns väldigt lite bevararat om denna förening, men jag vet att man ägnade sig åt orientering, friidrott, bandy, korgboll och handboll. Det mesta tyder på att föreningen avvecklades kring år 1956. Enligt en källa uppgick föreningen, eller åtminstone dess medlemmar, i Mölndals AIK som bildades samma år. Denna uppgift är dock obekräftad, men vi tar gärna emot mer information.

Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v. Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen
Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v. Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen

Den andra Mölndals Sportklubb – med rötter i Ingermanland

Denna förening har en helt annorlunda bakgrund. Dess ursprung fanns i Ingermanland, numera Leningrad Oblast. Det ligger nedanför Karelska halvön i Ryssland. Området befolkades först av två finskspråkiga grupper (voter och ingrer). Ingermanland har oftast styrts från ryska statsbildningar, som i flera omgångar deporterat den finspråkiga befolkningen till andra delar av riket. 1617-1721 var Ingermanland en del av Stormaktssverige och då kompletterades den finskspråkiga befolkningen med folk från angränsande län i Finland. Dessa benämns som ingermanlandsfinnar. Ryssarna återkom dock och fortsatte processen med göra området mer ryskt. På 1930-talet deporterades 60 000 ingermanländare till Sibirien och Kazakstan. Det hela kulminerade under det s.k. ”Fortsättningskriget” mellan Finland och Ryssland 1942-43. Då tömdes Ingermanland på sin finskspråkiga befolkning. 63 000 personer togs emot av Finland. Efter krigets slut ”valde” större delen av ingermanländarna, att återvända till Sovjetunionen.8 000 stannade dock i Finland och av dessa flydde 4 500 vidare till Sverige. De som kom tillhörde gruppen ingermanlandsfinnar.

Idrott som kulturgemenskap

Så anlände man alltså till Sverige. Vissa av flyktingarna valde att flytta vidare, men de som stannade i Sverige fick inte lov att bosätta sig i någon av landets tre största städer. Värt att notera är att gruppen utgjorde en diplomatisk belastning för den svenska staten, som försökte balansera sitt humanitära ansvar mot Sovjetunionens önskemål om att få hem sina medborgare. Många hamnade industriorter i Västsverige där man fick jobb inom bland annat textilindustrin. Mölnlycke och Mölndal blev två av de orter som man kom att flytta till. I Mölnlycke anvisade Mölnlycke Väfveri AB ett antal flerfamiljhus åt sin nya personal och det var på dessa gårdsplaner som ungdomarna började spela fotboll.  I början var det spontanmatcher, men de drog till sig ingermanländare från Mölnlycke och Mölndal. Det blev ett tillfälle att umgås och att tala sitt språk. Efter några år under olika namn valde man tillslut att bilda Mölnlycke Sportklubb 2/11 1954. Föreningen bestod ursprungligen enbart av ingermanländarna (från Mölnlycke och Mölndal), men snart anslöt även några estländare. Sportklubben var, från start, lika mycket en kulturförening som en idrottsförening.  MSK var tidigt ett av naven i det ingermanländska kulturlivet i Göteborgsregionen.

Mölndal

Från 1948 började ingermanländarna i Sverige att anordna sommarfester. 1956 var man i Mölndal och då och där bildades Sveriges Ingermanländska Riksförbund. I samband med festerna anordnades även fotbollsturneringar. På bilden ser ni MSK:s lag som vann turneringen i Borås 1957. 1963 flyttade klubben till Mölndal. En bidragande orsak var att flera av ledarna bodde där, men framförallt att klubben ville ha tillgång till bättre planer. Den nya hemmaplanen blev Frejaplan. I Mölndal hade man för övrigt en god vän i form av Alf Skylberg som figurerade i min föregående artikel. Mölndals stad såg helst att man bytte namn och Mölnlycke Sportklubb antog i stället namnet Mölndals Sportklubb. Mölnlycke Väfveri AB bedrev ju verksamhet i Krokslätt och här fick MSK disponera lokalen ”Oskarborg” gratis. Här fanns man 1964-1966. Därefter flyttade klubben till ett litet pentry på Frälsegårdsgatan 7. Här kunde man med lite god vilja hålla styrelsemöte, förvara material och några priser. När nya Krokslättsvallen stod färdig 1972 började man att hyra in sig i Krokslätts FF:s nya klubbhus. Under dessa år startades även en dragkampssektion som kom att bli en framträdande del av verksamheten. Föreningen genomgick också andra förändringar. Man värvade in ingermanlänningar från varvsindustrin i Göteborg där man även hämtade skottar och irländare. Det började även dyka upp finländare och svenskar i lagen. I mitten av 1970-talet började vissa av ingermanländarna att bli oroliga för vad som skulle ske med det egna kulturlivet i Göteborgsregionen. Man valde då att bilda Göteborgstraktens ingermanländska förening 28/3 1976.

Slutet

1978 var sista året som Mölndals Sportklubb ställde upp i seriespel i eget namn. Från 1979 var man Sörgården-Mölndals SK; detta efter en sammanslagning med Sörgårdens SK. Mölndals SK:s namn fanns kvar till år 1985. Från 1986 hette föreningen Bifrost-Sörgården och namnet Mölndals Sportklubb är därmed åter ledigt. Kommer vi att få se en tredje förening med detta namn? Det står skrivet i stjärnorna…

Print Friendly, PDF & EmailSkriv ut

Solängens BK – Damfotboll ur ett Mölndalsperspektiv

av

Mölndal, Kållered och Lindome har varit och är genuina idrottsbygder. En av dessa idrotter är fotboll. Jag tänkte i denna artikel att försöka teckna bilden av damfotbollens framväxt i Mölndal. Jag skall göra detta utan att fokusera på Jitex BK, men jag återkommer gärna till denna klubb vid ett senare tillfälle.

De första stegen – IFK Mölndal

De första stegen mot etablerandet av damfotboll togs 17/9 1933 på Pensionat Mölndalsbro. Där och då beslutade nämligen IFK Mölndal att bilda en damsektion.  Tanken var att sektionen skulle spela fotboll på sommaren och ägna sig åt gymnastik på vintern. Nu verkar det hela dock ha runnit ut i sanden och vi saknar tyvärr dokumentation om vad som hände därefter, men det visar ändå att ambitionen fanns.

Solängens BK tar upp bollen

Solängens BK grundades 18/6 1950. En av de mest divande var Alf Skylberg (1923-1904). Alf har ett personarkiv hos oss på Föreningsarkivet och var en viktig pionjär inom Mölndals och Göteborgsfotbollen. I sin kombinerade självbiografi ”Med bollen genom livet – Minnen och reflektioner av Alf Skylberg” (2000), beskriver han bakgrunden till att klubben valde att starta ett damlag säsongen 1966/67:

”På flera platser ute i distriktet i bl. a. Kungälv och ute i Gamlestaden hade man så smått börjat att intressera flickorna för bollspelet och det här fröet hade börjat att ge frukt. I  Mölndal fanns inte någon klubb, som uppmärksammat den här företeelsen.  Så inom Solängen såg vi chansen och hoppade på tåget- Det här var ju ett litet annorlunda grepp och vi insåg att det behövdes flickor i ledningen för experimentet. Det var ju helt och fullt sådant. Det har ju alltid varit så, att när det behövdes hjälp av olika slag så har Solängen alltid kunnat vända sig till familjen Erik ”Pytt”Johansson och där fanns dotter Viveca, som omedelbart ställde sig till förfogande. Vi drog igång en annonskampanj och fick en respons vi aldrig kunnat drömma om, Anmärkningsvärt var att merparten av de intresserade flickorna låg i de övre åldersgrupperna en stor del var gifta och hade familj och detta faktum var i allra högsta grad anmärkningsvärt. Det rådde en härlig entusiasm och det hela verkade synnerligen lovande.

Det fanns ju ett brett spektrum att röra sig på. När jag nu påstår att vi var först i Mölndal med damfotbollen invänder väl någon att Jitex var med. Men så var inte fallet, den klubben hade inte bildats. Den klubb som sedermera skulle ge vår stad så mycket ära och berömmelse, spelade fotboll under namnet IK Heim. Med andra ord var det handbollstjejerna i denna Göteborgsklubb som idkade fotboll. Då fanns Berit Andell och maken Stig i ledningen och som dessa var mölndalsbor kom Jitex senare att registreras som mölndalsklubb. Alltså var Solängen först och en av våra första matcher spelades just mot IK Heim på Kvarnbyvallen och våra oprövade flickor fick tömma nederlagets bittra kalk med hela 8-0. All vår början bliver svår heter det ju och det var alltför sant vid detta tillfälle. Det blev så småningom bättre och vi fick så småningom möjligheten att spela i Göteborgs-korpen och det var naturligtvis en bra skola. Visserligen bara sjumannalag, men att ha två sådana i aktion tyckte vi var ett lyckat resultat. Ett av lagen lyckades t.o.m. taga andraplatsen i serien. Det förde med sig en våldsam opposition inom korpen, som menade att vi var specialklubb som inte hade någon som helst rätt att deltaga. I viss mån hade man naturligtvis rätt, men man hade dock tillstyrkt vårt deltagande och därmed var väl saken klar, tyckte vi. Men fortsättningsvis skulle vi inte få vara med. Vi hävdade att det inte fanns några andra möjligheter till ordnat seriespel, men fan ingen förståelse för dessa synpunkter. Jag hade tagit upp problemet inom Göteborgs Fotbollförbund,

men där ställde man sig helt kallsinnig till förslaget och betraktade det hela som ett utslag av spex, med övergående natur. Den här inställningen var det nära att man kunde få ha ångrat. Damfotbollklubbarna samlades på Idrottskaféet vid Heden (1970 förf. anmärkning) och där bildades Göteborgs Damfotbollallians och jag fick förtroendet som ordförande i denna pionjärsamling. Vi såg detta som enda utväg att kunna bli etablerade och att kunna påverka förbundet.”

Fortsättningen – Seriespel

Pionjärerna stötte på många motgångar i form. Planer och domare var nästan omöjliga att få fram. Matcherna spelades nästan undantagslöst på söndagseftermiddagarna i Kungälv eller Landvetter.  Man fick igång en distriktsserie år 1970 som spelades som enkelserie. Planer fanns på Öckerö, Kungälv och Bällskärsvallen i Tuve. Lagen som deltog i serien var: IF IFO; IK Götadal, Öckerö IF, Nylöse AIS, Kongahälla Sport, IK Heim, Tuve IF, Solängens BK och mölndalsklubben BK Randi som egentligen var en handbollsklubb. Överlägsna segrare blev IK Heim (var fotbollsdamer kom att bryta sig och bilda Jitex BK 25/1 1970).

Fortsättningen – Ointresse och klubbyte

Alla i Solängen var inte lika intresserade. Det klagades på att tjejerna tog plan- och träningstider och att satsningen tog medel från den övriga verksamheten. Det slutade med att man lade ner damlaget. Spelarna flyttade då över till Krokslätts FF som startat upp ett damlag. Krokslätts FF:s damlag kan ni se på den bifogade bilden från 1969. Krokslätts FF:s damlag gick in i seriespelet år 1972.

Print Friendly, PDF & EmailSkriv ut

Föreningen Sweloog

av

Föreningslivet har många obesjungna hjältar, de så kallade trotjänarna är ett exempel på detta.

Alltiallon som är vaktmästare, kaffekokare och levande lexikon rörande föreningens historia.  Det där är ovärderligt, men ideella föreningar behöver ju även ekonomiska medel. Medlemsavgifter, kommuner och eventuella sponsorer är grundplåten, men det pekuniära  behovet har gett upphov till en specifik typ av föreningar: stödföreningarna. De kan vara kopplade till föreningar med mycket barn- och ungdomsverksamhet som scouter, men det finns även andra stödföreningar; grundade för ett specifikt behov i en specifik tid. En av dessa var Föreningen Sweloog.

Upprinnelsen

Ofta förknippar vi kanske folkdans med personer i övre medelåldern och uppåt, men det fanns en tid när folkdansen var en ungdomsrörelse.  I Mölndal fanns på 1940-talet ett kompisgäng som brann för hembygd och folkdans. Det var Sven Larsson (f. 1919), Gunnar Cederholm (f. 1915) i Sjövalla, samt bröderna Erik (f. 1910) och Karl Olof Gustavsson (f.1920). Bröderna Gustavsson var bondpojkar från Toltorpsdalen  där familjen även startat en speceriaffär på nuvarande Toltorpsgatan 65. I gänget ingick även bröderna Gustavssons svåger Lage Lindberg (f. 1915) från Jonsered, Wiktor Strand från Göteborg (f.1923) och Owe Norberg (f. 1923). Lage är omnämnd och avbildad i Mölndals Hembygdsförenings artikel om Svenska Flaggans dag i M-P 13/8, samt i artikel av Lars Gahrn 27/8. Denna grupp bestämde sig att bilda en stödförening, vars medel skulle gå till Mölndals folkdanslag. Detta gjorde man i november 1946.

Föreningen Sweloog?

Vad skall vi heta? Namnet Hembygdsrörelsens understödsförening antogs i samband med stadgarna, men redan vid nästa möte kom namnfrågan upp igen. Till slut enades man man om Föreningen Sweloog ett namn bildat av grundarnas initialer.  Ytterligare en medlem tillkom senare i form av Harry Bunketorp (f. 1909). Han fick inte vara med i namnet.

Vad göra?

Man var enig om att anordna någon form av tillställningar. Första uppslaget var att sätta upp en nyårsrevy i Stadshuset, men denna idé föll. Offentliga danstillställningar var vid denna tid en populär och lukrativ verksamhet. Föreningen började att höra sig för i trakten. Några i föreningens var även medlemmar i Mölndals JUF-Avdelning (Jordbrukare-ungdomens förbund ). Mölndalsavdelningen ägde en dansbana i Lackarebäck. Man gjorde en framstöt och gjorde en överenskommelse om att få disponera dansbanan kostnadsfritt mott att man ställde upp som funktionärer vid JUF:s danser.

Sommarfester i Lackarebäck

Planen var att anordna tre sommarfester 23,26 och 27/7 1947. För att få detta krävdes dock tillstånd från kommunalborgmästaren:

”Till kommunalborgmästaren i Mölndal. Undertecknad förening anhåller härmed om tillstånd, att i Lackarebäck i Mölndal, få anordna offentliga tillställningar benämnd ”Sommarfester”…, varvid skall förekomma: tombola, pilkastning samt dans”

Kommunalborgmästaren godkände ansökan under förutsättning att ordningen upphölls av polisförordnade ordningsvakter. Dessa skulle ha ordet ”vakt” väl synligt på huvudbonad. Dessutom skulle man tillse att otillåtna lotterier och berusade personer inte fanns på området med mera.  Dessutom skulle man avlöna två poliskonstaplar, samt betala in nöjesskatt.  Till ordningsvakter förordnades bröderna Gustavsson, Gunnar Cederholm och Sven Larsson. Tombola och tombolahjul beställdes från Karnevalslagret i Eslöv. Karnevalslagret startade för övrigt år 1921 av paret Sandén i Eslöv. Deras son Stig tog sedan över företaget där han kom att utveckla och ta patent på en klassisker: lotteriringen. Sommarfesterna blev en succé och gav ett överskott på 1 400 kronor.

Fortsättningen

Styrkta av framgångarna började föreningen att undersöka möjligheten av att anordna höstdanser. Frågan ställdes bland andra till Kungsgillets Danssalong på Kungstorget 14 i Göteborg (här huserade senare bl. a. Cue Club) och Slottsviken. Av detta blev intet.  Man valde i stället att satsa på nya sommarfester.

Under våren 1948 öppnades sig en intressant möjlighet. En komplett dansbana, med fem tält, högtalaranordning med mera, låg ute för försäljning till ett pris av 5 000 kronor. Dessa pengar fanns inte i kassan, men kanske fanns möjligheten att köpa loss dansbanan? En tid avtalade med säljaren, men han dök aldrig upp. I slutändan arrangerades två Sommarfester på JUF:s dansbana i Lackarebäck och så skedde även år 1949.

Musikunderhållningen sköttes av lokala förmågor, men år 1949 fick man en offert från den berömde illusionisten Hector el Neco. Necos verkliga namn var Nils Sture Hector (1900-1965) och han ville ursprungligen bli advokat. Studierna gick dock inte så bra och han frågade sin far om råd. Denne lär då ha sagt: ”Det är bättre du blir en bra trollkarl än en dålig advokat!” En av lärarna vid fakulteten utvecklade vidare ”… och egentligen är det ju ingen större skillnad på de båda yrkena. I båda fallen gör man svart till vitt — eller är det tvärtom?” Någon bokning blev det dock aldrig, men en inställt uppträdande är ju också ett uppträdande, eller?

Slutet

Efter 1940-talet verkade motivationen ha runnit ur föreningen som kom att ligga vilande under två årtionden. 8/12 1980 träffades sex av föreningens medlemmar hemma hos Karl Olof Gustavsson och beslutade att upplösa föreningen. Föreningens medel skulle skänkas till Kvarnbyns Folkdanslag. Därefter serverade kaffe och tårta.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Print Friendly, PDF & EmailSkriv ut

Facklig verksamhet i Mölndals stad 1923-1943

av

När Mölndal blev stad år 1922, gjordes en satsning på gatuupprusning. Detta arbete skulle utföras av arbetare i stadens tjänst. En arbetarlön låg vid denna tid på 1 krona i timmen. Försöket till organisering i form av en Lokal Samorganisation (en syndikalistisk fackklubb) år 1923 misslyckades. Nästa år gick det bättre och Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 bildades 27 februari 1924. Man var då tolv medlemmar med Algot Lund som ordförande. Hur lyckades denna förening överleva?

Under de första 20 åren var Josef Björklund och Harry Karlsson de drivande i styrelsen. Timlönen steg till 1,12 kronor under första året. Den mest brinnande frågan var dock arbetslösheten. I början av 1925 var 17 av de 33 medlemmarna arbetslösa. Organisationen växte ändå. De första kvinnorna tillkom år 1927 i samband med organiseringen av städerskorna vid folkskolan och kommunalhuset. 1929 tog föreningen ett steg utanför Mölndal, då man knöt till sig personal vid skol- och vårdhemmet Stretered. 

Vid slutet av 1920-talet hade föreningen 45 medlemmar och för första gången vid ett årsskifte inga arbetslösa medlemmar. Under 1930 anslöt sig stadens renhållningspersonal till föreningen och det var nästan ständig förhandling kring avtal för någon av grupperna.

Blockad och strid

Ett återkommande problem var den ojämna tillgången på arbete, vilket gjorde att en del kommunalarbetare blev uppsagda vid julhelgen. Det blev också konflikter när staden anlitade entreprenörer för uppgifter som kunde ha utförts av kommunalarbetare. När detta hände utan föreningens medgivande kunde den anordna en blockad. Relationen med andra fackförbund kunde också vara komplicerad. Vid ett tillfälle hände det att Svenska Byggnadsträarbetareförbundet betraktade kommunalarbetarna som blockadbrytare, när dessa utförde byggarbete för lägre timlön än träarbetarnas avtal tillät. Sammanfattningsvis hade föreningen färre konflikter än många andra fackföreningar, vars verksamhet präglades av föreningsrättsstrider, lönekonflikter och strejker. Lönestrid ansågs onödig, då staden godkände att kommunalarbetarna var likställda med sina kollegor i Göteborg.

Solidaritet och uppfostran

Föreningen hade andan av att sprida solidaritet i samhället. Den tecknade andelar hos Folkets hus regelbundet och gjorde insamlingar för strejkande hos andra fackföreningar och för nödhjälp till Spanien, Finland och Norge. Ibland innebar solidariteten att föreningen iklädde sig en disciplinerande roll mot sina medlemmar. Vid ett möte rapporterades det om missämja mellan medlemmarna och att Algot Lund ”hade uppträtt på ett sådant sätt att styrelsen fann det lämpligt inkalla honom till styrelsens möte där han ångrade sitt beteende och bad om ursäkt.” Senare stöttade dock föreningen herr Lund i att kunna erhålla fri medicin mot sin diabetes (som år 1931 var konjak). Dock hade medicinalstyrelsen uttalat att den ej betraktade sprit som medicin. Styrelsen fick då uppdrag att skaffa ett intyg från behandlande läkare. Denna strid kom man dock att förlora.

I november 1943 anslöt sig Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 till Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Mölndal. Det har hänt mycket sedan dess och föreningen lever i dag vidare som Mölndalsektionen av Kommunal Väst. Kommunal organiserar i dagsläget över en halv miljon medlemmar i landet.

Text av Arif Naqvi, publicerades i Mölndals-Posten 2020-05-28.

Bild från arkivet för Svenska Kommunalarbetareförbundet Avdelning 97 i Mölndal. Känner du igen någon?  Maila gärna information till foreningsarkivet@molndal.se, annars får ni ringa vårt kontor på 031- 27 25 59.

Efterlystsbild

Herrarna i fråga var brandmän och tillhörde Svenska Kommunalarbetareförbundet Avd, 179 Mölndal. Vi vet att bilden är tagen innan 1942, med största sannolikhet på 1930-talet.

Två stycken av personerna har blivit identifierade. Nr 2 är Knut Berntsson (1893-1971). Knut var född i Mölndal och förblev hembygden trogen. Han arbetade som chaufför inom Mölndals stad och var gift med Hilda Berntsson (1893-1954). Ett av barnen var Per Olof (1928-2017) vars dotter Eva kontaktade oss. Detta har även bekräftats av dotterdottern Leona Blackedal. Näste person är nr 7. Det är Wiggo Andersson (1906-1988).  Wiggo växte upp på Rygatan, som yngre bror till riksdagsmannen Gösta Andersson, porträtterades i Mölndals-Posten 4/6. I sin syskonskaran ingick även brodern Åke Andersson (f. 1908) som livnärde sig som murare. Han var en duktig brottare och spelade fotboll i Fässbergs IF.

1942 lämnade han Mölndal tillsammans med hustru Cecilia och dottern Ulla. Flyttlasset bar till Västerås där han fick tjänst som brandmästare på Centrala Verkstaden Västerås (CVV).  Här föddes dotter Ingmarie. Där arbetade man med att reparera flygplan och radioutrusning åt Flygvapnet.  1944 flyttade den växande familjen vidare till Trollhättan där han fick brandmästartjänsten vid Svenska Flygmotor (senare Volvo Aero). Där blev han kvar till pensionen.  Här föddes yngsta dottern Lisbeth. Wiggo var en övertygad socialdemokrat precis som sin äldre bror och dotter Lisbeth minns när hon följde med honom på första maj. Wiggo var även aktiv i den lokala politiken.

Stort tack till informanterna som var Eva Berntsson, Lona Blackedal, Lisbeth Eriksson, Ingmarie Bäckström, samt Gunilla Andersson (dotter till Gösta Andersson) 

Om någon kommer på något mer så är det bara att höra av sig. 

Jonas Andersson

Print Friendly, PDF & EmailSkriv ut

Efterlyst: Okända kvinnorna Balltorps Missionsförsamling

av

Balltorps Missionsförsamling

1879 bildades Balltorps Missionsförening, men innan detta skedde fanns det en förhistoria.

Den första verksamheten i Balltorp skedde i Jakob Vilhelm Olssons hem. På hösten 1873 hölls två á tre möten hos Olsson då Erik Johansson från Kållered var predikant. 1874 hölls ytterligare möten. Julottan1874 höll P Lundén sin första predikan i Fässbergs gamla kyrka. Senare predikade han ofta i Mölndal och Balltorp.

En lokal för predikan hyrdes av hemmansägare Gustav Zackrison. Alltefter åhörarskaran ökade vaknade en tanke att bygga ett missionshus. Mest drivande var Sven Carlsson från Riskulla. Vintern 1878 bildades en byggnadskommitté. Jacob Vilhelm Olsson och hans fru Johanna Olsson upplät den tomt som missionshuset fortfarande står på. Ett arrendekontrakt på 49 år ordnades. Mot slutet av maj 1879 var bygget klart. Invigningen skedde på Kristi himmelsfärd 1879-05-22. Huset byggdes till och renoverades 1924. Tillbyggnaden ritades av ingenjören V Berglund från Mölndals stadsbyggnadskontor och invigdes 1924-08-24. Huset moderniserades både invändigt och utvändigt och ett kök adderades som även användes som liten sal vi enskilda mindre samlingar. Fram till 1890-talets början växlade medlemsantalet mellan 20 och 15 medlemmar. 1892 startade en kraftig väckelse och medlemsantalet steg till 41.  

Balltorps Missionsförsamlings söndagsskoleverksamhet började 1883 med Johan Gustav Carlsson och Emma Magnusson som lärare. År 1895 startade söndagsskola i Eklanda och Fässbergs byar.

Balltorps missionsförsamling hade även en juniorförening mellan åren 1905-1915 men upphörde på grund av medlemsbrist. 1926 återupptogs juniorverksamheten med stöd av Mölndals missionsförsamling. Tomten som missionshuset stod på överläts efter ett bytesavtal till Mölndals kommun 1987. Fastigheten som missionshuset stod på fick beteckningen Balltorp 1:52. Detta skedde i samband med bouppteckningen efter Märta Andersson boende i Balltorps Östergård som avled 1989. Balltorps Missionsförsamling hade vid tillfället ett arrendekontrakt som sträckte sig ända till 2022.

Personer i bilden: 1. Karin Andersson (född 29/5 1922). Född och uppväxt på Balltorp Östergården 2. Där kom hon att leva hela sitt liv. Sin syster Märta Andersson bodde på Balltorp Östergården 7. 3. Augusta Kristofferson (född 3/9 1892,på Balltorp Kongsegård 4). Bodde hos sin syster Rut på Östergården 2 innan hon flyttade till Taljegården 3 år 1948. 5. Elsa Andersson (född 8/9 1891 i Lundby): Uppväxt i Vommedal. 6. Ellen Karolina Johansson (född 12/2 1891 i, Fässberg). Hemmansägare bodde på Balltorp Östergården 4. Kusin med nr 3. När hennes bror Fritz avled 1955 tog hon och systern Klara över gården som de brukade tillsammans. 8. Villy Carlsson (född 9/9 19?4) Uppväxt på Balltorp Pålsegården 6. Gift 1942 och hette därefter Camitz. Dotter till Gottfrid Carlsson som drev Söndagsskolan i 60 år. Mamman hette Amanda. 13. Naemi Johansson (född Sand 21/11 1887 i Örgryte). Gift och boende i Bunketop. Bistod Gottfrid i Söndagsskolan. 17. Astrid Carlsson (född 30/3 1914 i Fässberg). Syster till nr 8. 18. Troligen från Taljegården. Nummer 2, 4, 7, 9, 10, 11, 12, 14, 15, 16, 18 och 19 är fortfarande okända. Kontakta gärna Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland med kompletterande information.
Personer i bilden: 1. Karin Andersson (född 29/5 1922). Född och uppväxt på Balltorp Östergården 2. Där kom hon att leva hela sitt liv. Sin syster Märta Andersson bodde på Balltorp Östergården 7. 3. Augusta Kristofferson (född 3/9 1892,på Balltorp Kongsegård 4). Bodde hos sin syster Rut på Östergården 2 innan hon flyttade till Taljegården 3 år 1948. 5. Elsa Andersson (född 8/9 1891 i Lundby): Uppväxt i Vommedal. 6. Ellen Karolina Johansson (född 12/2 1891 i, Fässberg). Hemmansägare bodde på Balltorp Östergården 4. Kusin med nr 3. När hennes bror Fritz avled 1955 tog hon och systern Klara över gården som de brukade tillsammans. 8. Villy Carlsson (född 9/9 19?4) Uppväxt på Balltorp Pålsegården 6. Gift 1942 och hette därefter Camitz. Dotter till Gottfrid Carlsson som drev Söndagsskolan i 60 år. Mamman hette Amanda. 13. Naemi Johansson (född Sand 21/11 1887 i Örgryte). Gift och boende i Bunketop. Bistod Gottfrid i Söndagsskolan. 17. Astrid Carlsson (född 30/3 1914 i Fässberg). Syster till nr 8. 18. Troligen från Taljegården. Nummer 2, 4, 7, 9, 10, 11, 12, 14, 15, 16, 18 och 19 är fortfarande okända. Kontakta gärna Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland med kompletterande information.

1990 skänktes missionshuset som stod på ofri grund på fastigheten Balltorp 1:52 till Västkustens distrikt av de Handikappades Missionsförening År 1990 valde Balltorps Missionsförsamling att gå in i Bifrostkyrkan. I arkivet efter Balltorps Missionsförsamling ingår ett antal bilder där det saknades information. Vi fick information om bilden ovan från Informanter: Gösta Andersson (bror med Karin och Märta), Leif Andersson (Göstas son), Staffan Bjerrhede, Lennart Lexér och Carl-Olof Nilsson. Namnen kan ni se på bildtexten ovan.

Fotot är med största sannolikhet tagen på 1940-talet i en tillbyggnad till missionshuset som uppfördes år 1924. Missionshuset låg på en fastighet som tillhörde Balltorps Östergården 7. Fastigheten överläts aldrig till kommunen, däremot bildades den om och den del där Missionshuset låg såldes. Den andra delen såldes till en bror till Karin (nummer 1 i bilden) och han äger den fortfarande.

Karl Bjernestad, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

Print Friendly, PDF & EmailSkriv ut

Digitalisering av Elfborgs Läns Tidning

av

Elfsborgs Läns Tidning har gått i konkurs för många år sedan. Bland resterna finns inbundna årgångar av tidningen från sista kvartalet 1972 fram till 1981. I tidningarna fanns en Göta älvdals bilaga. Skepplanda hembygdsförening fick dessa 27 böcker, varav 10 behandlade ett halvår, övriga 17 ett kvartal.

I bilden ser man de stora inbundna kopior av Elfsborgs läns tidning, författaren Bo Björklund och journalisten Kerstin Brandqvist Aspenstedt. Fotot tagits av en fotograf från Alingsås tidning.

Volymerna är för stora för att skanna in via vanliga skannrar.

Skepplanda hembygdsförening hade bestämt sig för att skapa PDF-filer av relevanta artiklar innan volymerna levereras till Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland för säker långtidsbevaring.

Under 2022 startade en studiecirkel, där man bläddrade igenom volymerna. Bilderna är tagna av Bernt Johansson.

Man markerade de sidor som handlade om Ale och annat som kunde vara intressant om Götaälvdalen.

När granskningen och märkning av de sidor som skall digitaliseras (se de gula klisterremsorna) är klar följde fotografering.

Men hur skall det arrangeras? Efter lite funderande kom Bernt Johansson (Skepplanda hembygdsförenings vice ordförande) fram till att bygga en ställning för att montera en kamera.

Men hur skall man kunna sköta avtryckaren? Bernt sökte en fjärrutlösare, men det fanns ingen som fungerade till kameran. Vid ett samtal med en fotofirma fick han ett tips om att det fanns en app som hette Canon Connect. Bernt laddade ner den på sin telefon, men fick det inte att fungera. Med hjälp av en yngre medlem i styrelsen lyckades han dock. Han kunde nu använda kamera och se den bild som den skulle ta i sin telefon. Nu var det bara till att sätta igång.

Så här ser det ut när allt är klart. Bilden tagits av Thore Thorson.

Två ”strålkastare” avsedda för fotografering är monterade i 45 graders vinkel, kameran rätt över och i sin telefon kan Bernt se vad kameran ser. Genom att trycka på knappen på telefonen tar kameran bilden. Det är bara att bläddra på.

Bilderna överförs till Bernts dator, där han kan beskära bilden för att ta bort överflödiga marginaler. Bilderna samlas sedan i en PDF-fil: en fil för varje kvartal.

Hittills har 9 volymer fotograferats och överförts till Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland i Mölndal. Det finn nu 15 PDF-filer klara.

Vi tackar Bernt Johansson för bilderna och textunderlaget till denna artikel. Skepplanda hembygdsförenings hemsida finns här: Skepplanda Hembygdsförening.

Print Friendly, PDF & EmailSkriv ut

Intervju med en praktikant

av

Martin Andersson berättar…

Martin Andersson förtecknar Mölndals Innebandyklubbs arkiv:
”Det är mer än bara protokoll. När jag går igenom materialet, hittar jag alltfler intressanta uppgifter.”

Coronapandemin har ändrat våra liv. Martin Andersson hade en tidsbegränsad anställning på Volvos historiska arkiv som registrator, när personalen fick nyheter att många skulle få gå i en omstrukturering som följd av COVID-19 i februari 2021. Hur hamnade han här? Arif Naqvi intervjuade honom.

”Jag fick rådet att läsa för att bredda kunnandet om jag skulle eventuellt komma tillbaka.”

Han fick en plats att läsa arkivvetenskap på Göteborgs universitet. I kursen ingår en fem veckors praktikplats och han valde att göra den på Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland.

”Vi fick välja tre platser och de bad oss att inte rangordna, men jag ville ha praktik här, så det var mitt första val. Dessutom hade jag skrivit ett e-postmeddelande till den kursansvarige och hoppades få praktik i Mölndal.”

Varför valde du just Föreningsarkivet?

”Det är nära där jag bor och jag kände till verksamheten, men inte sett det.”

Vad har du för uppgifter här?

”Det är främst förtecknande och research, vanliga arkivuppgifter skulle jag säga. Jag går genom Mölndals Innebandyklubbs arkiv. Jag testade att registrera mig i Visual Arkiv [elektroniska förteckningsmjukvaran] igår.”

”Imorgon kommer också en av Mölndals Innebandyförenings grundare, Pontus Berger, som Jonas ska intervjua.”

Är det något som överraskade dig under praktikplatsen hittills?

”Det var en överraskning att både ni och medlemmarna är så aktiva med att samla material. Redan på andra dagen jag kom fick ni en leverans. Vi åker för att hämta material också imorgon. Många hör av sig och vill lämna material.”

”Det är också bredden på utbudet och föreningar som finns representerade: mycket politiska, kulturföreningar, körer … olika verksamheter”

Vad skulle du säga till någon som frågar om Föreningsarkivet?

”Jag skulle uppmana dem: passa på att ringa och besöka arkivet. Du kommer att bli överraskad av beståndet och bredden!”

  • Arif Naqvi, 2022-02-03
Print Friendly, PDF & EmailSkriv ut