Lindome majblommekommitté

Nu när skolbarnen säljer majblommor, kan det kanske vara bra med en liten påminnelse om vad det hela går ut på…

En svensk uppfinning

Initiativet till förstamajblomman togs i Göteborg av Onsalafödda Beda Hallberg år 1907. Hallbergs koncept var att sälja konstgjorda blåsippor för att samla in pengar för att bekämpa dåtidens folksjukdom: tuberkulos. Blommans första namn var ”Blå blomman”, men redan år 1908 ändrades det till ”Förstamajblomman för att bli ”Majblomman” år 1999. Pengarna skulle användas specifikt till förebyggande åtgärder bland barn och ungdom.

Majblomman räknas faktiskt som världens äldsta välgörenhetsblomma, och idén har spridit från Göteborg runt världen. Det tog inte långt för idén att nå till Lindome.

Förstamajblommekommittén i Lindome bildades år 1911 och bestod då av 8 ledamöter. Första ordföranden var Ida Landén och hon kom sedan att behålla sin roll i kommittén fram till 1938 när hon efterträddes av dottern Helga Landén.

Ny fokus

Fram till 1949 gjordes alla majblommorna för hand, men mycket ändrade under 1950-talet. Tuberkulos började försvinna som folksjukdom i många länder och där slutade man att sälja blomman. I Sverige beslöt kommittéerna att ändra sina stadgar för att kunna stötta barn med särskilda fysiska eller psykiska behov.

Nu är största fokuset på att hjälpa barn som lever i ekonomisk utsatthet. I Lindomes protokoll kan man läsa om vilka frågor kommittén prioriterade för barn i sitt område.

I föreningens arkiv finns det en hel del tackkort från barn och deras föräldrar för utflykter och stöd som Lindomes majblommekommitté möjliggjorde, till exempel med stöd till Barnkliniken i Mölndal och Gåreviks barnkoloni på Norra Orust.

Innovationer

I arkivet finns det ett exempel av Tora Hjärnes majstänger.
Bilden tagits av Arif Naqvi, 2021.

1981 kom kommitténs eldsjäl, Tora Hjärne, på idén att klä små trästänger med grön filt och färgrika Förstamajblommor från tidigare år. Det utformades som små majstänger och blev en stor succé och föreningen sålde därefter omkring 1500 stänger varje år. Riksorganisationen blev så imponerade så att man bad Lindome att presentera sitt koncept för andra lokalkommittéer.

Förutom försäljning av blommor och majstänger, fick Lokalkommittén intäkter från försålda kransar, buketter, bordlöpare, kort, vindlekor, grammofonskivor, lotterier med mera. Majblommor hade blivit till ett samlarobjekt.

En succé i Lindome

Det gick lite trögt med försäljning av blommor i början. År 1928 tjänade man 109 kronor netto (ca 3 150 kr i dagens värde), 1 005 kronor i 1958 (ca 12 800 kr idag), 30 304 kronor i 1988 (ca 58 130 kr idag). 2018 hade intäkterna från blommor stigit till över 200 000 kronor.

När föreningen blev 70 år gammal var det redan en tradition att ställa ut i SE Bankens lokaler i Lindome. Då demonstrerades av majstänger, tändsticksaskar, tavlor och ljusmanschetter prydda med majblommor, affischer och årets blomma.

1982 anordnades en minnesutställning om Beda Hallberg i Kungsbacka. Bland det utställda föremålen ingick medlemmens Hilda Zackrissons samling (nästan komplett) av majblommor. Denna hade hon skänkt till Brogårdens Äldreboende några år tidigare och kan fortfarande beskådas i den stora salen vid entrén.   

Senaste historia och framtiden

Det har funnits uppmaningar genom åren. Under 1990-talet då lärarna inte upplevde sig ha tid för att kunna hantera merarbetet som elevernas medverkande i försäljningen innebar.

Mer positivt var när Mölndal fick äran att tillverka majblomman för år 1997. Detta gjordes hos Perga AB. Nu har tillverkningen flyttat utomlands och Perga AB finns inte längre i Mölndal.

I år kan man för första gången köpa både digitala och fysiska majblommor från och med den 15:e april. Lindome majblommekommitté är nu 113 år gammal och är fortfarande aktiv.

Lindome majblommekommitté är den enda majblommekommitté som finns kvar i Mölndal, men det verkar som Hällesåker också hade en majblommekommitté från 1911 fram till kanske mitten av 1980-talet. Föreningsarkivet skulle vilja gärna samla in och bevara deras arkivmaterial innan det försvinner. Vet du vem skulle kunna ha bevarat Hällesåker majblommekommittés dokument kvar (protokoll, korrespondens, bilder, verksamhetsberättelser m.m.)?

Kontakta då Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland: foreningsarkivet@molndal.se eller 031 27 25 59.

Berättelsen om Krokslätts Folkets Hus

Krokslätt i norra Mölndal har många företag och mycket industri, men också ett aktivt föreningsliv. Innan Folkets och Bio Möllan hus byggdes i Mölndals centrum, hade Krokslätt sitt eget Folkets hus med bio. Föreningsarkivet bevarar dess arkiv där man får lära sig om dess kämpiga historia.

Krokslätts nya Folkets Hus och Bio, ”Kinnen”, Dalhemsgatan 10. Fotograf: Knut Kjellman. Från Gamla Krokslättspojkars arkiv som förvaras hos Föreningsarkivet. Negativ finns i Mölndals Hembygdsförenings arkiv.
Krokslätts nya Folkets Hus och Bio, ”Kinnen”, Dalhemsgatan 10. Fotograf: Knut Kjellman. Från Gamla Krokslättspojkars arkiv som förvaras hos Föreningsarkivet. Negativ finns i Mölndals Hembygdsförenings arkiv.

Redan från 1890-talet fanns det en samlingslokal för föreningar på Vävaregatan i Krokslätt (numera Gustavsbergsgatan 8). Denna ägdes dock av Claes Johansson & Co Wäfveri AB och det var inte självklart att fackliga och politiska organisationer kunde nyttja lokalen. Efter första världskriget blev underhållet alltmer bristfälligt och husen i området började förfalla. En kommitté, led av Zander Johansson, bildades och, på ett sammanträde som hölls den 21 januari 1924, diskuterades möjligheten att bygga ett Folkets Hus i Krokslätt. Flera organisationer och individer engagerade sig och den 4:e november 1924 bildades Föreningen Krokslätts Folket Hus i Mölndal u.p.a. (utan personligt ansvar). 

Vid föreningens bildande tecknade sig 23 individer (samtliga män) för andelar. Organisationer som också tecknade sig var Textilarbetareförbundets Avdelningar 12 och 32, Jästbolagets Fackförening och Kommunistiska ungdomsklubben. Till ordföranden valdes Gerhard Olsson.

Första uppgiften var att skaffa in ekonomiska medel och föreningen anordnande basarer, teaterföreställningar och danser. Danserna hölls invid Krokslätts FF:s fotbollsplan och i mässhallarna i Göteborg. Andelar såldes till en kostnad av 10 kronor styck. Det var mycket pengar för arbetare vid denna tid. Därför upprättades ett system med delbetalningar på 1 krona åt gången och andelen gavs ut när att personen avlagt hela summan.

1931 var ett viktigt år. Föreningen hade nu hade 103 enskilda medlemmar och 23 organisationer. Detta sammanföll med att Textilarbetareförbundets förhandlingar för bättre löneavtal misslyckats och fackföreningsmedlemmar. Facket fick då problem med att disponera lämpliga samlingslokaler, då allt ägdes av Mölnlycke Väfveri AB. På ett extra möte i november beslöt föreningen att omedelbart påbörja byggandet av en lokal.

Huset var budgeterat till att kosta 100 000 kronor. För att ha råd med detta behövde Föreningen låna upp 90 000 kronor. Man insåg dock att man snabbt behövde ordna en ny inkomstkälla för att kunna återbetala långivaren och tog beslutet att inkludera en biograf i konceptet. Denna skulle förhoppningsvis kunna generera vinst. Som stöd i arbetet använde man vännerna i Sävedalens Folkets Husförening.

Första spadtaget oktober 1931. Fotograf: Knut Kjellman. Från Gamla Krokslättspojkars arkiv som förvaras hos Föreningsarkivet. Glasplåten finns i Mölndals Hembygdsförenings arkiv.
Första spadtaget oktober 1931. Fotograf: Knut Kjellman. Från Gamla Krokslättspojkars arkiv som förvaras hos Föreningsarkivet. Glasplåten finns i Mölndals Hembygdsförenings arkiv.

Byggnaden var färdig i mars 1932 och stod vid Dalhemsgatan 10. Biografen fick dock en tuff start. Orsaken var att filmuthyrarna inte välkomnade nykomlingen i Mölndal där det redan fanns en biograf (Röda Kvarn på Kvarnbygatan 1). Trots de tidiga förlusterna, kämpade föreningen på och satsade på att modernisera biografen med bättre inredning och teknisk utrustning. Satsningen gjordes med stöd från Textilfacket, Mölndals stad och Mölnlycke Väfveri AB. 1944 fick biografen förstahandskontrakt för visning av filmer från Fox Studios och MGM i Mölndal. Efter detta, steg biografens omsättning år för år fram till 1948. Då bröts trenden när nöjesskatten tvingade fram höjda biljettpriser och antalet besökare sjönk.

Därefter åkte föreningen på flera bakslag. Textilbranschens lågkonjunktur under tidigt 1950-tal och TV:s inträdande på marknaden, gjorde biografen olönsam och den lades ner 1962. Det konstaterades att situationen blivit ohållbar. Huset var i trängande behov av kostsam renovering och samtliga lokaler hyrdes ut till fasta hyresgäster. Föreningar kunde dock fortfarande hålla evenemang i det nya stora Folkets hus i Mölndals centrum. Detta invigdes några veckor efter Biografen Möllan år 1959.

1964 såldes Folkets Hus Krokslätt till Alice Höglund från Kullavik och efter att alla lån var återbetalde, fick andelsägarna 40 kr per andel. Huset blev till en lagerlokal men byggnaden revs november 1987 och nu ligger där lägenheter.

Arif Naqvi, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland.

Pumpar och åter pumpar

Så här år drömmer sig väl många mölndälingar iväg till Tomtens verkstad, men vem behöver Nordpolen när vi har Krokslätt?!

AB Pumpindustri

År 1918 startade handelshuset Ekman & C:o tillverkning av pumpar vid grundandet av företaget AB Pumpindustri. Det första året fanns man i en källare på Kungsholmen, men redan 1919 0kom man till Krokslätt i Mölndal. Efter en ganska trög start fick företaget ordentlig luft under vingarna i slutet av 1930-talet.  Företaget kom därefter att förse en mängd olika verksamheter med såväl hand- som motorpumpar. Bland kunderna fanns såväl SOAB som otaliga brandkårer.  Företaget ändrade namn till Scanpump AB hösten 1979. Därefter blev man en del av ABS Pump i början av 2000-talet. I samband med detta flyttades själva produktionen till Vadstena. Vid tiden för bilden, var man dock fortfarande AB Pumpindustri (API) och det ni ser är Gamla Verkstaden i september 1946. Den fanns i den gamla fabriken som sedan kom att kompletteras med en ny fabrik som stod färdig år 1949. Känner ni igen någon i arbetsstyrkan så tar vi gärna emot den informationen.

Ni når oss då på foreningsarkivet(a)molndal.se eller tf. 031-27 25 59.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Mölndals Sportklubb eller Mölndals Sportklubb?

(I Mölndals Posten var rubriken ”Mölndals Sportklubb gånger 2?”)

Det är ju inte helt ovanligt att olika föreningar antar samma namn. Detta kan vara förvirrande för såväl arkiven som för den intresserade allmänheten. Ett sådant exempel är Mölndals Sportklubb. Två klubbar, ett namn.

Den första Mölndals Sportklubb

Den första föreningen med namnet Mölndals Sportklubb grundades 28/8 1932 på Augustas Café vid Mölndals Bro. Initiativtagarna var Nils Jansson, Matteus Olsson och Fritz Jakobsson. Det finns väldigt lite bevararat om denna förening, men jag vet att man ägnade sig åt orientering, friidrott, bandy, korgboll och handboll. Det mesta tyder på att föreningen avvecklades kring år 1956. Enligt en källa uppgick föreningen, eller åtminstone dess medlemmar, i Mölndals AIK som bildades samma år. Denna uppgift är dock obekräftad, men vi tar gärna emot mer information.

Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v.  Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen
Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v. Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen

Den andra Mölndals Sportklubb – med rötter i Ingermanland

Denna förening har en helt annorlunda bakgrund. Dess ursprung fanns i Ingermanland, numera Leningrad Oblast. Det ligger nedanför Karelska halvön i Ryssland. Området befolkades först av två finskspråkiga grupper (voter och ingrer). Ingermanland har oftast styrts från ryska statsbildningar, som i flera omgångar deporterat den finspråkiga befolkningen till andra delar av riket. 1617-1721 var Ingermanland en del av Stormaktssverige och då kompletterades den finskspråkiga befolkningen med folk från angränsande län i Finland. Dessa benämns som ingermanlandsfinnar. Ryssarna återkom dock och fortsatte processen med göra området mer ryskt. På 1930-talet deporterades 60 000 ingermanländare till Sibirien och Kazakstan. Det hela kulminerade under det s.k. ”Fortsättningskriget” mellan Finland och Ryssland 1942-43. Då tömdes Ingermanland på sin finskspråkiga befolkning. 63 000 personer togs emot av Finland. Efter krigets slut ”valde” större delen av ingermanländarna, att återvända till Sovjetunionen.8 000 stannade dock i Finland och av dessa flydde 4 500 vidare till Sverige. De som kom tillhörde gruppen ingermanlandsfinnar.

Idrott som kulturgemenskap

Så anlände man alltså till Sverige. Vissa av flyktingarna valde att flytta vidare, men de som stannade i Sverige fick inte lov att bosätta sig i någon av landets tre största städer. Värt att notera är att gruppen utgjorde en diplomatisk belastning för den svenska staten, som försökte balansera sitt humanitära ansvar mot Sovjetunionens önskemål om att få hem sina medborgare. Många hamnade industriorter i Västsverige där man fick jobb inom bland annat textilindustrin. Mölnlycke och Mölndal blev två av de orter som man kom att flytta till. I Mölnlycke anvisade Mölnlycke Väfveri AB ett antal flerfamiljhus åt sin nya personal och det var på dessa gårdsplaner som ungdomarna började spela fotboll.  I början var det spontanmatcher, men de drog till sig ingermanländare från Mölnlycke och Mölndal. Det blev ett tillfälle att umgås och att tala sitt språk. Efter några år under olika namn valde man tillslut att bilda Mölnlycke Sportklubb 2/11 1954. Föreningen bestod ursprungligen enbart av ingermanländarna (från Mölnlycke och Mölndal), men snart anslöt även några estländare. Sportklubben var, från start, lika mycket en kulturförening som en idrottsförening.  MSK var tidigt ett av naven i det ingermanländska kulturlivet i Göteborgsregionen.

Mölndal

Från 1948 började ingermanländarna i Sverige att anordna sommarfester. 1956 var man i Mölndal och då och där bildades Sveriges Ingermanländska Riksförbund. I samband med festerna anordnades även fotbollsturneringar. På bilden ser ni MSK:s lag som vann turneringen i Borås 1957. 1963 flyttade klubben till Mölndal. En bidragande orsak var att flera av ledarna bodde där, men framförallt att klubben ville ha tillgång till bättre planer. Den nya hemmaplanen blev Frejaplan. I Mölndal hade man för övrigt en god vän i form av Alf Skylberg som figurerade i min föregående artikel. Mölndals stad såg helst att man bytte namn och Mölnlycke Sportklubb antog i stället namnet Mölndals Sportklubb. Mölnlycke Väfveri AB bedrev ju verksamhet i Krokslätt och här fick MSK disponera lokalen ”Oskarborg” gratis. Här fanns man 1964-1966. Därefter flyttade klubben till ett litet pentry på Frälsegårdsgatan 7. Här kunde man med lite god vilja hålla styrelsemöte, förvara material och några priser. När nya Krokslättsvallen stod färdig 1972 började man att hyra in sig i Krokslätts FF:s nya klubbhus. Under dessa år startades även en dragkampssektion som kom att bli en framträdande del av verksamheten. Föreningen genomgick också andra förändringar. Man värvade in ingermanlänningar från varvsindustrin i Göteborg där man även hämtade skottar och irländare. Det började även dyka upp finländare och svenskar i lagen. I mitten av 1970-talet började vissa av ingermanländarna att bli oroliga för vad som skulle ske med det egna kulturlivet i Göteborgsregionen. Man valde då att bilda Göteborgstraktens ingermanländska förening 28/3 1976.

Slutet

1978 var sista året som Mölndals Sportklubb ställde upp i seriespel i eget namn. Från 1979 var man Sörgården-Mölndals SK; detta efter en sammanslagning med Sörgårdens SK. Mölndals SK:s namn fanns kvar till år 1985. Från 1986 hette föreningen Bifrost-Sörgården och namnet Mölndals Sportklubb är därmed åter ledigt. Kommer vi att få se en tredje förening med detta namn? Det står skrivet i stjärnorna…

Solängens BK – Damfotboll ur ett Mölndalsperspektiv

Mölndal, Kållered och Lindome har varit och är genuina idrottsbygder. En av dessa idrotter är fotboll. Jag tänkte i denna artikel att försöka teckna bilden av damfotbollens framväxt i Mölndal. Jag skall göra detta utan att fokusera på Jitex BK, men jag återkommer gärna till denna klubb vid ett senare tillfälle.

De första stegen – IFK Mölndal

De första stegen mot etablerandet av damfotboll togs 17/9 1933 på Pensionat Mölndalsbro. Där och då beslutade nämligen IFK Mölndal att bilda en damsektion.  Tanken var att sektionen skulle spela fotboll på sommaren och ägna sig åt gymnastik på vintern. Nu verkar det hela dock ha runnit ut i sanden och vi saknar tyvärr dokumentation om vad som hände därefter, men det visar ändå att ambitionen fanns.

Solängens BK tar upp bollen

Solängens BK grundades 18/6 1950. En av de mest divande var Alf Skylberg (1923-1904). Alf har ett personarkiv hos oss på Föreningsarkivet och var en viktig pionjär inom Mölndals och Göteborgsfotbollen. I sin kombinerade självbiografi ”Med bollen genom livet – Minnen och reflektioner av Alf Skylberg” (2000), beskriver han bakgrunden till att klubben valde att starta ett damlag säsongen 1966/67:

”På flera platser ute i distriktet i bl. a. Kungälv och ute i Gamlestaden hade man så smått börjat att intressera flickorna för bollspelet och det här fröet hade börjat att ge frukt. I  Mölndal fanns inte någon klubb, som uppmärksammat den här företeelsen.  Så inom Solängen såg vi chansen och hoppade på tåget- Det här var ju ett litet annorlunda grepp och vi insåg att det behövdes flickor i ledningen för experimentet. Det var ju helt och fullt sådant. Det har ju alltid varit så, att när det behövdes hjälp av olika slag så har Solängen alltid kunnat vända sig till familjen Erik ”Pytt”Johansson och där fanns dotter Viveca, som omedelbart ställde sig till förfogande. Vi drog igång en annonskampanj och fick en respons vi aldrig kunnat drömma om, Anmärkningsvärt var att merparten av de intresserade flickorna låg i de övre åldersgrupperna en stor del var gifta och hade familj och detta faktum var i allra högsta grad anmärkningsvärt. Det rådde en härlig entusiasm och det hela verkade synnerligen lovande.

Det fanns ju ett brett spektrum att röra sig på. När jag nu påstår att vi var först i Mölndal med damfotbollen invänder väl någon att Jitex var med. Men så var inte fallet, den klubben hade inte bildats. Den klubb som sedermera skulle ge vår stad så mycket ära och berömmelse, spelade fotboll under namnet IK Heim. Med andra ord var det handbollstjejerna i denna Göteborgsklubb som idkade fotboll. Då fanns Berit Andell och maken Stig i ledningen och som dessa var mölndalsbor kom Jitex senare att registreras som mölndalsklubb. Alltså var Solängen först och en av våra första matcher spelades just mot IK Heim på Kvarnbyvallen och våra oprövade flickor fick tömma nederlagets bittra kalk med hela 8-0. All vår början bliver svår heter det ju och det var alltför sant vid detta tillfälle. Det blev så småningom bättre och vi fick så småningom möjligheten att spela i Göteborgs-korpen och det var naturligtvis en bra skola. Visserligen bara sjumannalag, men att ha två sådana i aktion tyckte vi var ett lyckat resultat. Ett av lagen lyckades t.o.m. taga andraplatsen i serien. Det förde med sig en våldsam opposition inom korpen, som menade att vi var specialklubb som inte hade någon som helst rätt att deltaga. I viss mån hade man naturligtvis rätt, men man hade dock tillstyrkt vårt deltagande och därmed var väl saken klar, tyckte vi. Men fortsättningsvis skulle vi inte få vara med. Vi hävdade att det inte fanns några andra möjligheter till ordnat seriespel, men fan ingen förståelse för dessa synpunkter. Jag hade tagit upp problemet inom Göteborgs Fotbollförbund,

men där ställde man sig helt kallsinnig till förslaget och betraktade det hela som ett utslag av spex, med övergående natur. Den här inställningen var det nära att man kunde få ha ångrat. Damfotbollklubbarna samlades på Idrottskaféet vid Heden (1970 förf. anmärkning) och där bildades Göteborgs Damfotbollallians och jag fick förtroendet som ordförande i denna pionjärsamling. Vi såg detta som enda utväg att kunna bli etablerade och att kunna påverka förbundet.”

Fortsättningen – Seriespel

Pionjärerna stötte på många motgångar i form. Planer och domare var nästan omöjliga att få fram. Matcherna spelades nästan undantagslöst på söndagseftermiddagarna i Kungälv eller Landvetter.  Man fick igång en distriktsserie år 1970 som spelades som enkelserie. Planer fanns på Öckerö, Kungälv och Bällskärsvallen i Tuve. Lagen som deltog i serien var: IF IFO; IK Götadal, Öckerö IF, Nylöse AIS, Kongahälla Sport, IK Heim, Tuve IF, Solängens BK och mölndalsklubben BK Randi som egentligen var en handbollsklubb. Överlägsna segrare blev IK Heim (var fotbollsdamer kom att bryta sig och bilda Jitex BK 25/1 1970).

Fortsättningen – Ointresse och klubbyte

Alla i Solängen var inte lika intresserade. Det klagades på att tjejerna tog plan- och träningstider och att satsningen tog medel från den övriga verksamheten. Det slutade med att man lade ner damlaget. Spelarna flyttade då över till Krokslätts FF som startat upp ett damlag. Krokslätts FF:s damlag kan ni se på den bifogade bilden från 1969. Krokslätts FF:s damlag gick in i seriespelet år 1972.

När RIA kom till Mölndal

DKSN och RIA?

RIA-arbetet är inriktat på hela människan och hela hennes livssituation. Att utifrån en kristen grundsyn försöka peka på lösningar av enskilda människors problem. RIA tror på alla människors lika värde och rätten till ett värdigt liv.

RIA har en lång historia och deras första arbetsområde var inom opinionsbildning i nykterhetsfrågan och verksamheten som startade redan 1920. Då under namnet Riksutskottet för De Kristnas Förbudsrörelse, som 1931 bytte inriktning och namn till De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN). Under 1950-talet utvecklades ett arbete tillsammans med kyrkorna för rådgivning i alkoholfrågor vid Ria-byråer. RIA står för ”Rådgivning I Alkoholfrågor”.

Föreningen arbetar stärkande för och tillsammans med människor som lever i en utsatt livssituation och verkar för att minska utanförskapet samt ge människor möjlighet till förändring. RIAs öppna verksamhet vänder sig till människor som på grund av missbruk, hemlöshet, kriminalitet eller brist på fungerande nätverk befinner sig i socialt utsatt livssituation.

I Mölndal

RIA verksamheten i Mölndal startade 1973. Arbetet leddes då utav föreståndarparet Anna-Lisa och Gösta Arvedsson som var engagerade i Frälsningsarmén. Vi skall nu göra ett nedslag i verksamheten i Mölndal på 1970 och 1980-talen. Man bedrev bland annat värmstugeverksamhet, gemensamhetsträffar och uppsökande verksamhet. RIA anordnade servering där det bjöds på kaffe eller buljong varje dag till en frivillig kostnad. Andra aktiviteter som RIA hade var bordtennis, korpfotboll och sångstunder.

Föreståndare Anna-Lisa Arvedson kokar kaffe

Föreståndare Anna-Lisa Arvedson kokar kaffe

 Andra exempel på föreningens verksamhet var ett projekt som pågick under 1980-talet. Avsikten var att anställa en person på halvtid under 6 månader.  Bakgrunden till detta projekt var att föreningen menade att det i kommunen fanns människor som inte vände sig till Socialkontoret för ekonomiska svårigheter eller begynnande missbruk. Syftet var att med utgångspunkt i församlingarna i Mölndal frigöra resurser i form av engagerade människor. Stödet skulle bestå av ett personligt engagemang för den enskilda människan eller familjen, ekonomisk rådgivning, kontakt med bankfolk, social samvaro och att förmedla kontakter med olika sociala myndigheter.

På tisdagar och torsdagskvällarna var det ”Öppet hus verksamhet” på Nygatan 15.

Maria

På bilden från väsnster: okänd man, Maria

Föreståndare har informerat om RIA-arbetet samt om alkohol och narkotikafrågor för ungdomar och äldre, samt att de deltog deltagit i gudstjänster.

Karl Bjernestad Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

Föreningen Sweloog

Föreningslivet har många obesjungna hjältar, de så kallade trotjänarna är ett exempel på detta.

Alltiallon som är vaktmästare, kaffekokare och levande lexikon rörande föreningens historia.  Det där är ovärderligt, men ideella föreningar behöver ju även ekonomiska medel. Medlemsavgifter, kommuner och eventuella sponsorer är grundplåten, men det pekuniära  behovet har gett upphov till en specifik typ av föreningar: stödföreningarna. De kan vara kopplade till föreningar med mycket barn- och ungdomsverksamhet som scouter, men det finns även andra stödföreningar; grundade för ett specifikt behov i en specifik tid. En av dessa var Föreningen Sweloog.

Upprinnelsen

Ofta förknippar vi kanske folkdans med personer i övre medelåldern och uppåt, men det fanns en tid när folkdansen var en ungdomsrörelse.  I Mölndal fanns på 1940-talet ett kompisgäng som brann för hembygd och folkdans. Det var Sven Larsson (f. 1919), Gunnar Cederholm (f. 1915) i Sjövalla, samt bröderna Erik (f. 1910) och Karl Olof Gustavsson (f.1920). Bröderna Gustavsson var bondpojkar från Toltorpsdalen  där familjen även startat en speceriaffär på nuvarande Toltorpsgatan 65. I gänget ingick även bröderna Gustavssons svåger Lage Lindberg (f. 1915) från Jonsered, Wiktor Strand från Göteborg (f.1923) och Owe Norberg (f. 1923). Lage är omnämnd och avbildad i Mölndals Hembygdsförenings artikel om Svenska Flaggans dag i M-P 13/8, samt i artikel av Lars Gahrn 27/8. Denna grupp bestämde sig att bilda en stödförening, vars medel skulle gå till Mölndals folkdanslag. Detta gjorde man i november 1946.

Föreningen Sweloog?

Vad skall vi heta? Namnet Hembygdsrörelsens understödsförening antogs i samband med stadgarna, men redan vid nästa möte kom namnfrågan upp igen. Till slut enades man man om Föreningen Sweloog ett namn bildat av grundarnas initialer.  Ytterligare en medlem tillkom senare i form av Harry Bunketorp (f. 1909). Han fick inte vara med i namnet.

Vad göra?

Man var enig om att anordna någon form av tillställningar. Första uppslaget var att sätta upp en nyårsrevy i Stadshuset, men denna idé föll. Offentliga danstillställningar var vid denna tid en populär och lukrativ verksamhet. Föreningen började att höra sig för i trakten. Några i föreningens var även medlemmar i Mölndals JUF-Avdelning (Jordbrukare-ungdomens förbund ). Mölndalsavdelningen ägde en dansbana i Lackarebäck. Man gjorde en framstöt och gjorde en överenskommelse om att få disponera dansbanan kostnadsfritt mott att man ställde upp som funktionärer vid JUF:s danser.

Sommarfester i Lackarebäck

Planen var att anordna tre sommarfester 23,26 och 27/7 1947. För att få detta krävdes dock tillstånd från kommunalborgmästaren:

”Till kommunalborgmästaren i Mölndal. Undertecknad förening anhåller härmed om tillstånd, att i Lackarebäck i Mölndal, få anordna offentliga tillställningar benämnd ”Sommarfester”…, varvid skall förekomma: tombola, pilkastning samt dans”

Kommunalborgmästaren godkände ansökan under förutsättning att ordningen upphölls av polisförordnade ordningsvakter. Dessa skulle ha ordet ”vakt” väl synligt på huvudbonad. Dessutom skulle man tillse att otillåtna lotterier och berusade personer inte fanns på området med mera.  Dessutom skulle man avlöna två poliskonstaplar, samt betala in nöjesskatt.  Till ordningsvakter förordnades bröderna Gustavsson, Gunnar Cederholm och Sven Larsson. Tombola och tombolahjul beställdes från Karnevalslagret i Eslöv. Karnevalslagret startade för övrigt år 1921 av paret Sandén i Eslöv. Deras son Stig tog sedan över företaget där han kom att utveckla och ta patent på en klassisker: lotteriringen. Sommarfesterna blev en succé och gav ett överskott på 1 400 kronor.

Fortsättningen

Styrkta av framgångarna började föreningen att undersöka möjligheten av att anordna höstdanser. Frågan ställdes bland andra till Kungsgillets Danssalong på Kungstorget 14 i Göteborg (här huserade senare bl. a. Cue Club) och Slottsviken. Av detta blev intet.  Man valde i stället att satsa på nya sommarfester.

Under våren 1948 öppnades sig en intressant möjlighet. En komplett dansbana, med fem tält, högtalaranordning med mera, låg ute för försäljning till ett pris av 5 000 kronor. Dessa pengar fanns inte i kassan, men kanske fanns möjligheten att köpa loss dansbanan? En tid avtalade med säljaren, men han dök aldrig upp. I slutändan arrangerades två Sommarfester på JUF:s dansbana i Lackarebäck och så skedde även år 1949.

Musikunderhållningen sköttes av lokala förmågor, men år 1949 fick man en offert från den berömde illusionisten Hector el Neco. Necos verkliga namn var Nils Sture Hector (1900-1965) och han ville ursprungligen bli advokat. Studierna gick dock inte så bra och han frågade sin far om råd. Denne lär då ha sagt: ”Det är bättre du blir en bra trollkarl än en dålig advokat!” En av lärarna vid fakulteten utvecklade vidare ”… och egentligen är det ju ingen större skillnad på de båda yrkena. I båda fallen gör man svart till vitt — eller är det tvärtom?” Någon bokning blev det dock aldrig, men en inställt uppträdande är ju också ett uppträdande, eller?

Slutet

Efter 1940-talet verkade motivationen ha runnit ur föreningen som kom att ligga vilande under två årtionden. 8/12 1980 träffades sex av föreningens medlemmar hemma hos Karl Olof Gustavsson och beslutade att upplösa föreningen. Föreningens medel skulle skänkas till Kvarnbyns Folkdanslag. Därefter serverade kaffe och tårta.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Alltid redo! Samt svar på efterlysning av namn på bild i Mölndals-Posten

Väldigt många av oss har under längre eller kortare tid varit scouter. I Mölndal har det funnits flera scoutkårer med olika huvudmän. En av dessa är Mölndals KFUK-KFUM Scoutkår. KFUK-KFUM är förkortning för Kristliga Föreningen av Unga Kvinnor och Kristliga Föreningen av Unga Män och kom till Sverige från USA på 1880-talet (i USA heter den YMCA).Fokus är aktiviteter för att främja hälsa och personlig utveckling och att ge hjälp till behövande. Rörelsen driver även ungdomshärbärgen i många länder 

Framväxt

På 1930-talet bedrev KFUM arbete för pojkar i Toltorpsdalen. Föreningen hette Libanon, men man bedrev ingen scouting. På Fässbergsgatan, i Toltorpsdalen, bodde vid denna tid en kvinna som hette Anna Sjögren. Hon hade många kontakter med KFUK i Göteborg. Göteborgarna gjorde en förfrågan om det fanns någon som ville starta upp ett flickarbete i Toltorpsdalen. Uppdraget gick till ledaren

KFUK Vindkårens kårledare som handplockade två duktiga ledare för att starta verksamheten. De två blev Inger Rinäs och Greta Erlandsson. Man bestämde sig att använda Anna Sjögrens villa på Fässbergsgatan som bas. Många flickor anslöt sig och ryktet spred sig ända till centrala Mölndal. Tillslut var de så många som ville vara med att man kände sig tvungen att starta upp en avdelning även i centrala Mölndal.

Under de första åren var man knuten till KFUK i Göteborg.1940 ändrades detta då det beslöts att Mölndal skulle få självständiga kårer. Kåren i Toltorpsdalen blev Siriuskåren och motsvarigheten i centrum blev Orionkåren. Verksamheten löpte på och man startade blåvingeringar (flickscouter). Fler kårer bildades och med undantag för Kvarnbyn hade kårerna stjärnnamn.

Pojkscouter i Mölndal startades 1942 och kårledare var Allan Rinäs. Eftersom Allan var gift med kårledaren Inger Rinäs kom man att inleda ett tätt samarbete. Detta var banbrytande då det rådde en strikt könsindelning i resten av landet. Gemensamma läger var dock fortfarande otänkbara.

Om vi hade pengar!

Då som nu var ekonomin en utmaning. Av terminsavgiften på två kronor återstod endast 75 öre då förbund och distrikt fått sin del. För att förbättra situationen startades en stödförening år 1947. Den hette S:t Georgeklubben och utgjordes av mammor till barnen. Den första julmarknaden inbringade smått otroliga 3 000 kronor!

Tak över huvudet

Scouter vill ju åka på hajk och övernatta och med hjälp av lån och bidrag, kunde man köpa en stuga vid Annesjön i Gråbo. Den fick namnet Triangeltorpet och invigdes år 1953. Vid den här tiden hyrde man lokaler på Lekskolegatan, Toltorpsgården och i en källare i Krokslätt.

Ju mer vi är tillsammans

Vid 1960-talet början bestod fortfarande indelningen med ett kvinnligt och ett manligt scoutförbund. Detta var något som upplevdes besvärligt, inte minst i Mölndal där man  hade ett tätt samarbete. Kårerna hade därför gått in med en ansökan om att få gå ihop och den beviljades. Den 1/7 1960 bildades Mölndal KFUK-KFUMs scoutkår; den första i sitt slag.

Detta satte ytterligare fart på verksamheten. År 1963 hade man 522 medlemmar och var därmed Sveriges största scoutkår. Denna ”titel” kom man sedan att inneha under den reseterande delen av 1960-talet och 1970-talet.

Nytt hus och föreningskonsulent

1963 bildades en ny stödförening, Y-klubben, som bestod av föräldrar och tidigare ledare. Den här föreningen ville lämna ett rejält bidrag och beslutade året därpå att man skulle bygga ett hus till scouterna. Kommunen ställde sig positiv till idén och skänkte två tomter, men var skulle pengarna komma ifrån? Pengarna kom in från gåvor och donationer, men det stora lyftet kom när Allmänna Arvsfonden beviljade projektet 100 000 kronor. Det var det största bidraget fonden dittills hade betalat ut och det hela blev en nyhet i riksmedia. 7 oktober invigdes Scoutgården av dåvarande familjeministern Camilla Odnoff (1928-2013) till tonerna av Mölndals Stadsmusikkår. Vid samma tid blev scoutkåren också den första föreningen i Mölndal som fick en föreningskonsulent.

Här slutar vi denna redogörelse mitt i en tid då scoutläger känns som en avlägsen dröm, men när tiden kommer är det åter tid att säga: ”Alltid redo!”                               

Jonas Andersson, Föreningsarkivet


1. Hans Wahlgren

2. Dan Marmesjö

3. Lars Johansson

4. Göran Jonsson

5. NN

6. Christer Johansson

Troligen ett scoutläger år 1982. Roverscouter i patrullen Flerpen. Nr 2 och 4 är födda 1965.

Efterlysning

Känner ni igen nummer 5 på fotot? Hör av er med information till Föreningsarkivet på tf. 031-27 25 59 eller mail foreningsarkivet@molndal.se

Röda korset i Mölndal

2020 samlade Föreningsarkivet in information från föreningar om hur de påverkades och anpassade sig till den rådande pandemin. I denna artikel, som publicerades först i Mölndals-Posten 2020-07-02, skall vi undersöka hur mölndälingarna hanterat tidigare utbrott av pandemier och epidemier. Vi tar en titt i Röda Korsets arkiv…

Röda Korset kom till Mölndal den 2:a april 1916, då en grupp kvinnor bildade Fässbergskretsen av Svenska Röda Korset. I början ansåg vissa att föreningen var krigshetsare och deras affischer revs ner. Opinionen vände, man kämpade på och kretsen växte snabbt. Medlemmarna sydde kläder till krigsmaktens förråd och till krigsbarn som bodde hos familjer i Fässbergs kommun.

Mölndals epidemisjukhus som invigdes 1925. Fotograf: Knut Kjellman. Bilden tillhör Mölndals hembygdsföreningens bildarkiv.

Efter första världskriget spreds en influensapandemi, den så kallades Spanska sjukan, i Europa. ”Spanskan” försvårade Röda Korsets arbete, men samtidigt blev det också mer angeläget. Kommunen hade ett epidemisjukhus i Bosgården (nära där Mölndals sjukhus ligger nu). Röda Korset sydde upp, lånade och köpte in sjukvårdsmaterial till sociala inrättningar, inklusive kommunens sjukvård.

1921 planerade föreningen en stor fest för att samla in pengar till inköp av sängar, men denna ställdes in på läkares inrådan. Orsaken var epidemin. Däremot arrangerade man små föredrag och musik- eller kaffefester. Även den planerade festen år 1922 ställdes in. Nu var orsaken den ekonomiska depressionen. Detta var också året Mölndal blev stad och föreningen tog namnet Mölndalskretsen av Svenska Röda Korset.

Snart kom en ny epidemi till trakten. Tuberkulos härjade i Mölndal år 1924 och dispensärsköterskorna lånade sängkläder och dylikt från Rödakorskretsen till de hårdast drabbade. Epideminämnden, som drevs av landstinget, invigde ett epidemisjukhus med 74 sängar år 1925 – även detta i Bosgården.

Föreningens största utmaning var dock mer långsiktig. Man ville starta ett förlossningshem för Mölndalsbor. Medicinalstyrelsen sa att det var inte Röda Korsets uppgift och landstinget meddelade att de varken hade planer eller pengar. Stadens politiker var däremot stödjande och ställde en gammal herrgård nära epidemisjukhuset till förfogande. Hemmet öppnades i februari 1926.

1935 bildades Ungdomens Röda Kors i Mölndal med fokus på sjukvårdsutbildning för ungdomar. Mölndals Rödakorskår, med inriktning på fysisk aktivitet, startades 1943.

Andra världskriget innebar nya utmaningar. Under 1940-talet finner vi spår efter aktiviteter av andra föreningar, som Rädda Barnen och Svenska Godtemplar Ungdom (numera Junis) i Mölndal, för att kämpa mot tuberkulos.

Efter kriget fick flyktingar från koncentrationsläger sjukvård med hjälp av Röda Korset i Kvarnbyskolan i Mölndal.

1950 härjade polio (så kallad barnförlamning) i många länder och Rödakorskretsen skickade pengar till Europahjälpen för drabbade barn.

Alla de tre Röda korsföreningarna i Mölndal slogs samman 4 mars 1964 vid bildandet av Mölndals Rödakorsförening.

Epidemisjukhuset revs 1993 och marken är nu en parkeringsplats till Mölndals sjukhus. Förlossningshemmet togs över av landstinget och var kvar som Mölndals BB till 2017 då förlossningsvården flyttades till Östra Sjukhuset i Göteborg.

Röda Korset i Mölndal är fortfarande en aktiv förening, men deras mötesplats och secondhandbutik i Åby var stängd när artikeln skrevs på grund av coronaviruset.

RUTA: Minneskapsel om coronaviruset

Hur har din förening drabbats av covid-19? Skicka gärna dina reflektioner till Föreningsarkivets minneskapsel som ska förvaras för framtida forskare.

Några frågor som intresserar oss är:

  1. Har coronapandemin påverkat era medlemmar inklusive styrelsemedlemmar – deras engagemang i organisationen, deras möjlighet att delta eller medverka?
  2. Hur har det påverkat verksamheten: hur och vilka aktiviteter som ordnas och genomförs nu?
  3. Är er uppfattning att den nuvarande coronapandemin kommer att påverka er organisation på sikt? Hur?

Skicka era svar till: Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland, Kvarnbygatan 12, 431 34 Mölndal, eller till foreningsarkivet@molndal.se.

Facklig verksamhet i Mölndals stad 1923-1943

När Mölndal blev stad år 1922, gjordes en satsning på gatuupprusning. Detta arbete skulle utföras av arbetare i stadens tjänst. En arbetarlön låg vid denna tid på 1 krona i timmen. Försöket till organisering i form av en Lokal Samorganisation (en syndikalistisk fackklubb) år 1923 misslyckades. Nästa år gick det bättre och Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 bildades 27 februari 1924. Man var då tolv medlemmar med Algot Lund som ordförande. Hur lyckades denna förening överleva?

Under de första 20 åren var Josef Björklund och Harry Karlsson de drivande i styrelsen. Timlönen steg till 1,12 kronor under första året. Den mest brinnande frågan var dock arbetslösheten. I början av 1925 var 17 av de 33 medlemmarna arbetslösa. Organisationen växte ändå. De första kvinnorna tillkom år 1927 i samband med organiseringen av städerskorna vid folkskolan och kommunalhuset. 1929 tog föreningen ett steg utanför Mölndal, då man knöt till sig personal vid skol- och vårdhemmet Stretered. 

Vid slutet av 1920-talet hade föreningen 45 medlemmar och för första gången vid ett årsskifte inga arbetslösa medlemmar. Under 1930 anslöt sig stadens renhållningspersonal till föreningen och det var nästan ständig förhandling kring avtal för någon av grupperna.

Blockad och strid

Ett återkommande problem var den ojämna tillgången på arbete, vilket gjorde att en del kommunalarbetare blev uppsagda vid julhelgen. Det blev också konflikter när staden anlitade entreprenörer för uppgifter som kunde ha utförts av kommunalarbetare. När detta hände utan föreningens medgivande kunde den anordna en blockad. Relationen med andra fackförbund kunde också vara komplicerad. Vid ett tillfälle hände det att Svenska Byggnadsträarbetareförbundet betraktade kommunalarbetarna som blockadbrytare, när dessa utförde byggarbete för lägre timlön än träarbetarnas avtal tillät. Sammanfattningsvis hade föreningen färre konflikter än många andra fackföreningar, vars verksamhet präglades av föreningsrättsstrider, lönekonflikter och strejker. Lönestrid ansågs onödig, då staden godkände att kommunalarbetarna var likställda med sina kollegor i Göteborg.

Solidaritet och uppfostran

Föreningen hade andan av att sprida solidaritet i samhället. Den tecknade andelar hos Folkets hus regelbundet och gjorde insamlingar för strejkande hos andra fackföreningar och för nödhjälp till Spanien, Finland och Norge. Ibland innebar solidariteten att föreningen iklädde sig en disciplinerande roll mot sina medlemmar. Vid ett möte rapporterades det om missämja mellan medlemmarna och att Algot Lund ”hade uppträtt på ett sådant sätt att styrelsen fann det lämpligt inkalla honom till styrelsens möte där han ångrade sitt beteende och bad om ursäkt.” Senare stöttade dock föreningen herr Lund i att kunna erhålla fri medicin mot sin diabetes (som år 1931 var konjak). Dock hade medicinalstyrelsen uttalat att den ej betraktade sprit som medicin. Styrelsen fick då uppdrag att skaffa ett intyg från behandlande läkare. Denna strid kom man dock att förlora.

I november 1943 anslöt sig Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 till Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Mölndal. Det har hänt mycket sedan dess och föreningen lever i dag vidare som Mölndalsektionen av Kommunal Väst. Kommunal organiserar i dagsläget över en halv miljon medlemmar i landet.

Text av Arif Naqvi, publicerades i Mölndals-Posten 2020-05-28.

Bild från arkivet för Svenska Kommunalarbetareförbundet Avdelning 97 i Mölndal. Känner du igen någon?  Maila gärna information till foreningsarkivet@molndal.se, annars får ni ringa vårt kontor på 031- 27 25 59.

Efterlystsbild

Herrarna i fråga var brandmän och tillhörde Svenska Kommunalarbetareförbundet Avd, 179 Mölndal. Vi vet att bilden är tagen innan 1942, med största sannolikhet på 1930-talet.

Två stycken av personerna har blivit identifierade. Nr 2 är Knut Berntsson (1893-1971). Knut var född i Mölndal och förblev hembygden trogen. Han arbetade som chaufför inom Mölndals stad och var gift med Hilda Berntsson (1893-1954). Ett av barnen var Per Olof (1928-2017) vars dotter Eva kontaktade oss. Detta har även bekräftats av dotterdottern Leona Blackedal. Näste person är nr 7. Det är Wiggo Andersson (1906-1988).  Wiggo växte upp på Rygatan, som yngre bror till riksdagsmannen Gösta Andersson, porträtterades i Mölndals-Posten 4/6. I sin syskonskaran ingick även brodern Åke Andersson (f. 1908) som livnärde sig som murare. Han var en duktig brottare och spelade fotboll i Fässbergs IF.

1942 lämnade han Mölndal tillsammans med hustru Cecilia och dottern Ulla. Flyttlasset bar till Västerås där han fick tjänst som brandmästare på Centrala Verkstaden Västerås (CVV).  Här föddes dotter Ingmarie. Där arbetade man med att reparera flygplan och radioutrusning åt Flygvapnet.  1944 flyttade den växande familjen vidare till Trollhättan där han fick brandmästartjänsten vid Svenska Flygmotor (senare Volvo Aero). Där blev han kvar till pensionen.  Här föddes yngsta dottern Lisbeth. Wiggo var en övertygad socialdemokrat precis som sin äldre bror och dotter Lisbeth minns när hon följde med honom på första maj. Wiggo var även aktiv i den lokala politiken.

Stort tack till informanterna som var Eva Berntsson, Lona Blackedal, Lisbeth Eriksson, Ingmarie Bäckström, samt Gunilla Andersson (dotter till Gösta Andersson) 

Om någon kommer på något mer så är det bara att höra av sig. 

Jonas Andersson