Röda korset i Mölndal

2020 samlade Föreningsarkivet in information från föreningar om hur de påverkades och anpassade sig till den rådande pandemin. I denna artikel, som publicerades först i Mölndals-Posten 2020-07-02, skall vi undersöka hur mölndälingarna hanterat tidigare utbrott av pandemier och epidemier. Vi tar en titt i Röda Korsets arkiv…

Röda Korset kom till Mölndal den 2:a april 1916, då en grupp kvinnor bildade Fässbergskretsen av Svenska Röda Korset. I början ansåg vissa att föreningen var krigshetsare och deras affischer revs ner. Opinionen vände, man kämpade på och kretsen växte snabbt. Medlemmarna sydde kläder till krigsmaktens förråd och till krigsbarn som bodde hos familjer i Fässbergs kommun.

Mölndals epidemisjukhus som invigdes 1925. Fotograf: Knut Kjellman. Bilden tillhör Mölndals hembygdsföreningens bildarkiv.

Efter första världskriget spreds en influensapandemi, den så kallades Spanska sjukan, i Europa. ”Spanskan” försvårade Röda Korsets arbete, men samtidigt blev det också mer angeläget. Kommunen hade ett epidemisjukhus i Bosgården (nära där Mölndals sjukhus ligger nu). Röda Korset sydde upp, lånade och köpte in sjukvårdsmaterial till sociala inrättningar, inklusive kommunens sjukvård.

1921 planerade föreningen en stor fest för att samla in pengar till inköp av sängar, men denna ställdes in på läkares inrådan. Orsaken var epidemin. Däremot arrangerade man små föredrag och musik- eller kaffefester. Även den planerade festen år 1922 ställdes in. Nu var orsaken den ekonomiska depressionen. Detta var också året Mölndal blev stad och föreningen tog namnet Mölndalskretsen av Svenska Röda Korset.

Snart kom en ny epidemi till trakten. Tuberkulos härjade i Mölndal år 1924 och dispensärsköterskorna lånade sängkläder och dylikt från Rödakorskretsen till de hårdast drabbade. Epideminämnden, som drevs av landstinget, invigde ett epidemisjukhus med 74 sängar år 1925 – även detta i Bosgården.

Föreningens största utmaning var dock mer långsiktig. Man ville starta ett förlossningshem för Mölndalsbor. Medicinalstyrelsen sa att det var inte Röda Korsets uppgift och landstinget meddelade att de varken hade planer eller pengar. Stadens politiker var däremot stödjande och ställde en gammal herrgård nära epidemisjukhuset till förfogande. Hemmet öppnades i februari 1926.

1935 bildades Ungdomens Röda Kors i Mölndal med fokus på sjukvårdsutbildning för ungdomar. Mölndals Rödakorskår, med inriktning på fysisk aktivitet, startades 1943.

Andra världskriget innebar nya utmaningar. Under 1940-talet finner vi spår efter aktiviteter av andra föreningar, som Rädda Barnen och Svenska Godtemplar Ungdom (numera Junis) i Mölndal, för att kämpa mot tuberkulos.

Efter kriget fick flyktingar från koncentrationsläger sjukvård med hjälp av Röda Korset i Kvarnbyskolan i Mölndal.

1950 härjade polio (så kallad barnförlamning) i många länder och Rödakorskretsen skickade pengar till Europahjälpen för drabbade barn.

Alla de tre Röda korsföreningarna i Mölndal slogs samman 4 mars 1964 vid bildandet av Mölndals Rödakorsförening.

Epidemisjukhuset revs 1993 och marken är nu en parkeringsplats till Mölndals sjukhus. Förlossningshemmet togs över av landstinget och var kvar som Mölndals BB till 2017 då förlossningsvården flyttades till Östra Sjukhuset i Göteborg.

Röda Korset i Mölndal är fortfarande en aktiv förening, men deras mötesplats och secondhandbutik i Åby var stängd när artikeln skrevs på grund av coronaviruset.

RUTA: Minneskapsel om coronaviruset

Hur har din förening drabbats av covid-19? Skicka gärna dina reflektioner till Föreningsarkivets minneskapsel som ska förvaras för framtida forskare.

Några frågor som intresserar oss är:

  1. Har coronapandemin påverkat era medlemmar inklusive styrelsemedlemmar – deras engagemang i organisationen, deras möjlighet att delta eller medverka?
  2. Hur har det påverkat verksamheten: hur och vilka aktiviteter som ordnas och genomförs nu?
  3. Är er uppfattning att den nuvarande coronapandemin kommer att påverka er organisation på sikt? Hur?

Skicka era svar till: Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland, Kvarnbygatan 12, 431 34 Mölndal, eller till foreningsarkivet@molndal.se.

Facklig verksamhet i Mölndals stad 1923-1943

När Mölndal blev stad år 1922, gjordes en satsning på gatuupprusning. Detta arbete skulle utföras av arbetare i stadens tjänst. En arbetarlön låg vid denna tid på 1 krona i timmen. Försöket till organisering i form av en Lokal Samorganisation (en syndikalistisk fackklubb) år 1923 misslyckades. Nästa år gick det bättre och Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 bildades 27 februari 1924. Man var då tolv medlemmar med Algot Lund som ordförande. Hur lyckades denna förening överleva?

Under de första 20 åren var Josef Björklund och Harry Karlsson de drivande i styrelsen. Timlönen steg till 1,12 kronor under första året. Den mest brinnande frågan var dock arbetslösheten. I början av 1925 var 17 av de 33 medlemmarna arbetslösa. Organisationen växte ändå. De första kvinnorna tillkom år 1927 i samband med organiseringen av städerskorna vid folkskolan och kommunalhuset. 1929 tog föreningen ett steg utanför Mölndal, då man knöt till sig personal vid skol- och vårdhemmet Stretered. 

Vid slutet av 1920-talet hade föreningen 45 medlemmar och för första gången vid ett årsskifte inga arbetslösa medlemmar. Under 1930 anslöt sig stadens renhållningspersonal till föreningen och det var nästan ständig förhandling kring avtal för någon av grupperna.

Blockad och strid

Ett återkommande problem var den ojämna tillgången på arbete, vilket gjorde att en del kommunalarbetare blev uppsagda vid julhelgen. Det blev också konflikter när staden anlitade entreprenörer för uppgifter som kunde ha utförts av kommunalarbetare. När detta hände utan föreningens medgivande kunde den anordna en blockad. Relationen med andra fackförbund kunde också vara komplicerad. Vid ett tillfälle hände det att Svenska Byggnadsträarbetareförbundet betraktade kommunalarbetarna som blockadbrytare, när dessa utförde byggarbete för lägre timlön än träarbetarnas avtal tillät. Sammanfattningsvis hade föreningen färre konflikter än många andra fackföreningar, vars verksamhet präglades av föreningsrättsstrider, lönekonflikter och strejker. Lönestrid ansågs onödig, då staden godkände att kommunalarbetarna var likställda med sina kollegor i Göteborg.

Solidaritet och uppfostran

Föreningen hade andan av att sprida solidaritet i samhället. Den tecknade andelar hos Folkets hus regelbundet och gjorde insamlingar för strejkande hos andra fackföreningar och för nödhjälp till Spanien, Finland och Norge. Ibland innebar solidariteten att föreningen iklädde sig en disciplinerande roll mot sina medlemmar. Vid ett möte rapporterades det om missämja mellan medlemmarna och att Algot Lund ”hade uppträtt på ett sådant sätt att styrelsen fann det lämpligt inkalla honom till styrelsens möte där han ångrade sitt beteende och bad om ursäkt.” Senare stöttade dock föreningen herr Lund i att kunna erhålla fri medicin mot sin diabetes (som år 1931 var konjak). Dock hade medicinalstyrelsen uttalat att den ej betraktade sprit som medicin. Styrelsen fick då uppdrag att skaffa ett intyg från behandlande läkare. Denna strid kom man dock att förlora.

I november 1943 anslöt sig Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 till Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Mölndal. Det har hänt mycket sedan dess och föreningen lever i dag vidare som Mölndalsektionen av Kommunal Väst. Kommunal organiserar i dagsläget över en halv miljon medlemmar i landet.

Text av Arif Naqvi, publicerades i Mölndals-Posten 2020-05-28.

Bild från arkivet för Svenska Kommunalarbetareförbundet Avdelning 97 i Mölndal. Känner du igen någon?  Maila gärna information till foreningsarkivet@molndal.se, annars får ni ringa vårt kontor på 031- 27 25 59.

Efterlystsbild

Herrarna i fråga var brandmän och tillhörde Svenska Kommunalarbetareförbundet Avd, 179 Mölndal. Vi vet att bilden är tagen innan 1942, med största sannolikhet på 1930-talet.

Två stycken av personerna har blivit identifierade. Nr 2 är Knut Berntsson (1893-1971). Knut var född i Mölndal och förblev hembygden trogen. Han arbetade som chaufför inom Mölndals stad och var gift med Hilda Berntsson (1893-1954). Ett av barnen var Per Olof (1928-2017) vars dotter Eva kontaktade oss. Detta har även bekräftats av dotterdottern Leona Blackedal. Näste person är nr 7. Det är Wiggo Andersson (1906-1988).  Wiggo växte upp på Rygatan, som yngre bror till riksdagsmannen Gösta Andersson, porträtterades i Mölndals-Posten 4/6. I sin syskonskaran ingick även brodern Åke Andersson (f. 1908) som livnärde sig som murare. Han var en duktig brottare och spelade fotboll i Fässbergs IF.

1942 lämnade han Mölndal tillsammans med hustru Cecilia och dottern Ulla. Flyttlasset bar till Västerås där han fick tjänst som brandmästare på Centrala Verkstaden Västerås (CVV).  Här föddes dotter Ingmarie. Där arbetade man med att reparera flygplan och radioutrusning åt Flygvapnet.  1944 flyttade den växande familjen vidare till Trollhättan där han fick brandmästartjänsten vid Svenska Flygmotor (senare Volvo Aero). Där blev han kvar till pensionen.  Här föddes yngsta dottern Lisbeth. Wiggo var en övertygad socialdemokrat precis som sin äldre bror och dotter Lisbeth minns när hon följde med honom på första maj. Wiggo var även aktiv i den lokala politiken.

Stort tack till informanterna som var Eva Berntsson, Lona Blackedal, Lisbeth Eriksson, Ingmarie Bäckström, samt Gunilla Andersson (dotter till Gösta Andersson) 

Om någon kommer på något mer så är det bara att höra av sig. 

Jonas Andersson

Efterlyst: Okända kvinnorna Balltorps Missionsförsamling

Balltorps Missionsförsamling

1879 bildades Balltorps Missionsförening, men innan detta skedde fanns det en förhistoria.

Den första verksamheten i Balltorp skedde i Jakob Vilhelm Olssons hem. På hösten 1873 hölls två á tre möten hos Olsson då Erik Johansson från Kållered var predikant. 1874 hölls ytterligare möten. Julottan1874 höll P Lundén sin första predikan i Fässbergs gamla kyrka. Senare predikade han ofta i Mölndal och Balltorp.

En lokal för predikan hyrdes av hemmansägare Gustav Zackrison. Alltefter åhörarskaran ökade vaknade en tanke att bygga ett missionshus. Mest drivande var Sven Carlsson från Riskulla. Vintern 1878 bildades en byggnadskommitté. Jacob Vilhelm Olsson och hans fru Johanna Olsson upplät den tomt som missionshuset fortfarande står på. Ett arrendekontrakt på 49 år ordnades. Mot slutet av maj 1879 var bygget klart. Invigningen skedde på Kristi himmelsfärd 1879-05-22. Huset byggdes till och renoverades 1924. Tillbyggnaden ritades av ingenjören V Berglund från Mölndals stadsbyggnadskontor och invigdes 1924-08-24. Huset moderniserades både invändigt och utvändigt och ett kök adderades som även användes som liten sal vi enskilda mindre samlingar. Fram till 1890-talets början växlade medlemsantalet mellan 20 och 15 medlemmar. 1892 startade en kraftig väckelse och medlemsantalet steg till 41.  

Balltorps Missionsförsamlings söndagsskoleverksamhet började 1883 med Johan Gustav Carlsson och Emma Magnusson som lärare. År 1895 startade söndagsskola i Eklanda och Fässbergs byar.

Balltorps missionsförsamling hade även en juniorförening mellan åren 1905-1915 men upphörde på grund av medlemsbrist. 1926 återupptogs juniorverksamheten med stöd av Mölndals missionsförsamling. Tomten som missionshuset stod på överläts efter ett bytesavtal till Mölndals kommun 1987. Fastigheten som missionshuset stod på fick beteckningen Balltorp 1:52. Detta skedde i samband med bouppteckningen efter Märta Andersson boende i Balltorps Östergård som avled 1989. Balltorps Missionsförsamling hade vid tillfället ett arrendekontrakt som sträckte sig ända till 2022.

Personer i bilden: 1. Karin Andersson (född 29/5 1922). Född och uppväxt på Balltorp Östergården 2. Där kom hon att leva hela sitt liv. Sin syster Märta Andersson bodde på Balltorp Östergården 7. 3. Augusta Kristofferson (född 3/9 1892,på Balltorp Kongsegård 4). Bodde hos sin syster Rut på Östergården 2 innan hon flyttade till Taljegården 3 år 1948. 5. Elsa Andersson (född 8/9 1891 i Lundby): Uppväxt i Vommedal. 6. Ellen Karolina Johansson (född 12/2 1891 i, Fässberg). Hemmansägare bodde på Balltorp Östergården 4. Kusin med nr 3. När hennes bror Fritz avled 1955 tog hon och systern Klara över gården som de brukade tillsammans. 8. Villy Carlsson (född 9/9 19?4) Uppväxt på Balltorp Pålsegården 6. Gift 1942 och hette därefter Camitz. Dotter till Gottfrid Carlsson som drev Söndagsskolan i 60 år. Mamman hette Amanda. 13. Naemi Johansson (född Sand 21/11 1887 i Örgryte). Gift och boende i Bunketop. Bistod Gottfrid i Söndagsskolan. 17. Astrid Carlsson (född 30/3 1914 i Fässberg). Syster till nr 8. 18. Troligen från Taljegården. Nummer 2, 4, 7, 9, 10, 11, 12, 14, 15, 16, 18 och 19 är fortfarande okända. Kontakta gärna Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland med kompletterande information.
Personer i bilden: 1. Karin Andersson (född 29/5 1922). Född och uppväxt på Balltorp Östergården 2. Där kom hon att leva hela sitt liv. Sin syster Märta Andersson bodde på Balltorp Östergården 7. 3. Augusta Kristofferson (född 3/9 1892,på Balltorp Kongsegård 4). Bodde hos sin syster Rut på Östergården 2 innan hon flyttade till Taljegården 3 år 1948. 5. Elsa Andersson (född 8/9 1891 i Lundby): Uppväxt i Vommedal. 6. Ellen Karolina Johansson (född 12/2 1891 i, Fässberg). Hemmansägare bodde på Balltorp Östergården 4. Kusin med nr 3. När hennes bror Fritz avled 1955 tog hon och systern Klara över gården som de brukade tillsammans. 8. Villy Carlsson (född 9/9 19?4) Uppväxt på Balltorp Pålsegården 6. Gift 1942 och hette därefter Camitz. Dotter till Gottfrid Carlsson som drev Söndagsskolan i 60 år. Mamman hette Amanda. 13. Naemi Johansson (född Sand 21/11 1887 i Örgryte). Gift och boende i Bunketop. Bistod Gottfrid i Söndagsskolan. 17. Astrid Carlsson (född 30/3 1914 i Fässberg). Syster till nr 8. 18. Troligen från Taljegården. Nummer 2, 4, 7, 9, 10, 11, 12, 14, 15, 16, 18 och 19 är fortfarande okända. Kontakta gärna Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland med kompletterande information.

1990 skänktes missionshuset som stod på ofri grund på fastigheten Balltorp 1:52 till Västkustens distrikt av de Handikappades Missionsförening År 1990 valde Balltorps Missionsförsamling att gå in i Bifrostkyrkan. I arkivet efter Balltorps Missionsförsamling ingår ett antal bilder där det saknades information. Vi fick information om bilden ovan från Informanter: Gösta Andersson (bror med Karin och Märta), Leif Andersson (Göstas son), Staffan Bjerrhede, Lennart Lexér och Carl-Olof Nilsson. Namnen kan ni se på bildtexten ovan.

Fotot är med största sannolikhet tagen på 1940-talet i en tillbyggnad till missionshuset som uppfördes år 1924. Missionshuset låg på en fastighet som tillhörde Balltorps Östergården 7. Fastigheten överläts aldrig till kommunen, däremot bildades den om och den del där Missionshuset låg såldes. Den andra delen såldes till en bror till Karin (nummer 1 i bilden) och han äger den fortfarande.

Karl Bjernestad, Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

Efterlystartikel Gruppfoto Balltorps Missionsförsamling Mölndals-Posten

Motiv: Gruppfoto Balltorps Missionsförsamlings arkiv.

När: Runt 1940.

Rubrik: ”Efterlyst”

Övrig information: Fotot är med största sannolikhet tagen i en tillbyggnad till missionshuset som uppfördes år 1924. Missionshuset låg på en fastighet som tillhörde Balltorps Östergården 7. Fastigheten överläts aldrig till kommunen, däremot bildades den om och den del där Missionshuset låg såldes. Den andra delen såldes till en bror till Karin (nummer 1 i bilden) och han äger den fortfarande.

Personer i bilden: 1. Karin Andersson (född 29/5 1922). Född och uppväxt på Balltorp Östergården 2. Där kom hon att leva hela sitt liv. Sin  syster Märta Andersson bodde på Balltorp Östergården 7. 3. Augusta Kristofferson (född 3/9 1892,på Balltorp Kongsegård 4). Bodde hos sin syster Rut på Östergården 2 innan hon flyttade till Taljegården 3 år 1948. 5. Elsa Andersson (född 8/9 1891 i Lundby): Uppväxt i Vommedal. 6. Ellen Karolina Johansson (född 12/2 1891 i, Fässberg). Hemmansägare bodde på Balltorp Östergården 4. Kusin med nr 3. När hennes bror Fritz avled 1955 tog hon och systern Klara över gården som de brukade tillsammans. 8. Villy Carlsson (född 9/9 19?4) Uppväxt på Balltorp Pålsegården 6. Gift 1942 och hette därefter Camitz.  Dotter till Gottfrid Carlsson som drev Söndagsskolan i 60 år. Mamman hette Amanda. 13. Naemi Johansson (född Sand 21/11 1887 i Örgryte). Gift och boende i Bunketop.  Bistod Gottfrid i Söndagsskolan. 17. Astrid Carlsson (född 30/3 1914 i Fässberg). Syster till nr 8. 18. Troligen från Taljegården. Nummer 2, 4, 7, 9, 10, 11, 12, 14, 15, 16, 18 och 19 är fortfarande okända. Kontakta gärna Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland med kompletterande information.

Informanter: Gösta Andersson (bror med Karin och Märta), Leif Andersson (Göstas son), Staffan Bjerrhede, Lennart Lexér och Carl-Olof Nilsson.

Text: Jonas Andersson

Mölndals Baptisterna konflikter och konfliktlösningar

Baptisternas historia har innehållit en hel del dramatik sedan den anlände till Sverige i mitten av 1800-talet. Uteslutning av församlingsmedlemmar var inte helt ovanliga och det finns många sådana exemplar i Mölndals baptistförsamlingens protokoll. Konflikt är ju en del av livet och Mölndals Baptistförsamlings arkiv utgör en rik källa av material om strategier för att hantera konflikter samt att sprida glädje. Men på 1930-talet uppkom en konflikt som orsakade en splittring och nådde även den nationella pressen.

För 120 år sedan träffade 8 baptister i Mölndal för att bilda en förening. En av dem, Olof Falk, valdes till församlingens ordförande när den bildades 1908. Detta var dock en oväntat kort tjänst. I mars 1909 hölls ett extra församlingsmöte ”för att behandla förhållandet emellan br Olof Falk ock Syster Emma Olander vilket i enlighet med egna bekännelser var af sådan art att församlingen måste omedelbart utesluta nämnde medlemmar”.

Till slut fick både förlåtelse och trädde in igen. Olof fortsatte även i styrelsen fram till 1937. Men följande år uteslöts han igen. Vid denna tid rådde splittring i församlingen. En splittring som nådde ända ut i nationell press.

Utåt handlade tvisten om hur man skulle sköta fastigheter. Församlingen hade redan byggt en lokal som kallades ”Betania” och Betanias byggnadsföreningen upphördes 1929. Men det väckte upprörda känslor, när man tog ett beslut i maj 1937 om att en nybyggnadsfond skulle förvaltas av en separat byggnadsförening. Varför?

En del i församlingen misstänkte att pastorn, Eskil Åhgren, hade en dold agenda om att skilja församlingen från sina fastigheter för att lättare kunna överlåta dessa till den pingstväckelsevänliga Örebromissionen som brutit sig ur Svenska Baptistsamfundet år 1934. Örebroinriktningen betraktades som mer liberal; de kunde till exempel acceptera äktenskap mellan en baptist och en icke baptist, till och med en frånskild icke baptist! 

Splittringen fördjupades. En motion om att uttala lojalitet mot Baptistsamfundet avslogs och när sekreteraren vägrade att underteckna ett gåvobrev för överlåtande av egendom, valde man en ny sekreterare. Så bildades Byggnadsföreningen Betania i Mölndal på ett stormigt möte i november 1937.

Den missnöjda minoriteten samlade namnteckningar mot beslutet och bad om ett samtalsmöte för att reda ut meningsskiljaktigheterna. Majoriteten svarade att en bättre lösning vore en timmes daglig bön, samt att hota alla som kunde tänkas dra församlingen inför domstol med uteslutning.

När pressens intresse för konflikten ökade under 1938, beslutade församlingen att utesluta även alla som valde att tala med pressen. När pastorn råkade bryta regeln, ansåg församlingen dock att detta var ”av behovet påkallat”.

Ärendet hamnade i domstol och Olof Falk var en av de 61 käranden som klagade över att under pastor Åhgrens ledning: ”har församlingslivet mer och mer formats efter Örebro-riktningens idéer” och att beslutet ”utgör ett osympatiskt överrumplingsförsök”. Intressant nog, blev församlingen nu ivrig att tala med den uteslutna gruppen för ”att medverka till undanröjande av de missförstånd som nu föreligga”.

1939 övertalade distriktutskottet både grupperna till en kompromiss om att dela upp församlingens egendom procentuellt mellan grupperna enligt medlemsår i församlingen. Den uteslutna gruppen konstituerade sig som Mölndals Andra Baptistförsamling. Allt verkade ha löst sig, rättsfallet lades ner och den kontroversiella pastor Åhgren lämnade sin tjänst.

Innan uppdelningen kunde ske, beslutade dock Mölndals (första) Baptistförsamlingen plötsligt år1940 om utträde ur Baptistsamfundet. Byggnadsföreningens medlemmar bildade en ny ”Salem” församling som anslöts till Örebro Missionsförening. Baptistsamfundet ansåg byggnadsföreningen som upplöst och att ingen av församlingarna kunde göra anspråk på dess egendom.

Lösningen kom ironiskt nog när Mölndals Andra Baptistförsamling bildade en ny byggnadsförening också med namnet Byggnadsförening Betania i Mölndal, med uppdrag att anskaffa och tillhandahålla fast egendom för församlingen.

Olof Falk, som var med vid bildandet av båda baptistförsamlingar, gick bort 1942. Hans dotter Sara, ägde en hattaffär i Gamla Torget, Mölndals Kvarnby. När hon dog i maj 1978, testamenterades det mesta av familjens ägodelar till Mölndals Baptistförsamling. Två år senare upplöstes Byggnadsföreningen och dess egendom överfördes till Mölndals Frikyrkoförsamling. Betania kom att rivas några år senare.

FAKTA RUTA Baptismen är en kristen gren som betonar vikten av vuxendop/troendedop, det vill säga att individen själv fattat beslutat att tro.Mölndals baptistförening började som en utpost till Göteborgs första baptistförsamling och träffades i huset Sveaborg som låg nära Gamla Torget i Mölndal. Senare byggde församlingen sin egen lokal ”Betania” på Frölundagatan 4 (nu Brogatan).Mölndals första baptistförsamling grundades 1908 och lades ner år 1940. 27 av dess medlemmar bildade då Salemförsamlingen. Salemförsamlingen blev en del av Örebromissionen (numera Evangeliska Frikyrkan) och finns fortfarande kvar som Korskyrkan på Krokslättsgatan 10-12.Mölndals andra baptistförsamling bildades 1939. Denna slog senare samman med Mölndals Missionsförsamling och bildade Mölndals Frikyrkoförsamling 1978. Församlingen byggde en ny gudtjänstlokal, Bifrostskyrkan, som invigdes 1985. Nu tillhör man samfundet Equmeniakyrkan.   Metodistkyrkan i Sverige.   

När Mölndal var en hockeystad

Något som numera är lite bortglömt är att Mölndal en gång i tiden var en stor ishockeybygd. Prestigefyllda derbyn spelades mellan de bittra rivalerna Sågdalen och Fellows. En stor utmaning var dock att kunna få till en någorlunda spelbar bana. Matcherna spelades på sjöar och dammar i Mölndal. Det hela var mycket arbetskrävande och man var mycket beroende av vädret. En riktigt dålig vinter så tvingades till och med Krokslättsklubben Fellows att spela sina hemmamatcher i Värmland!

Mölndals konstisbana år 1973. Den invigdes hösten 1959 och låg invid Mölndalsån mitt emot Centrallasarettet. Den var mycket uppskattad av ungdomen i bygden.

Ishockeyn hade under 1940- och 1950-talet gjort en explosionsartad succé i Sverige. Tre kronor hade blivit världsmästare och nya konstisbanor ploppade upp som svampar ur marken. Tanken på en konstisbana i Mölndal växte fram.  Mölndals stad bestämde att den skulle drivas av en förening med majoritet av styrelsen från just Mölndals stad. Konstisbanan kunde med starkt stöd av staden, det lokala näringslivet och arbete från de lokala bandy- och hockeyklubbarna byggas imponerande snabbt. Det tog sex månader från beslut till invigning. Adressen blev Södra Ågatan 14 mittemot Mölndals sjukhus.

Konstisbanans invigning blev en riktig publiksuccé med en publiksiffra på hela 2 000 personer.

Men troligtvis var den egentliga siffran närmare 4 000. Många av åskådarna verkar ha varit lite väl snåla och stod på ”gratisplatserna” på kortsidan mot järnvägen. Detta skulle enligt ansvariga för banan åtgärdas till dess att säsongen kom igång. ”Snikens kulle” skulle inte kunna vara ett alternativ i fortsättningen.

Invigningsmatchen hösten 1959 spelades mellan ett storsatsande Västra Frölunda IF, som skulle spela sin första säsong i högsta divisionen och ett förstärkt Mölndalslag. Dessa förstärkningar var verkligen högklassiga i form av landslagsspelarna, samt världsmästarna Lars-Erik Lindvall och Ronald Pettersson. Matchen slutade 3-3 och var enligt Mölndals-Posten ”en hygglig tillställning”. Fyrverkerier och en buffé på Folkets Hus avslutade tillställningen.

Samma år som konstisbanan invigdes så spelades även den första upplagan av den klassiska ungdomsturneringen TV-pucken. Isbanans debut i de stora sammanhangen var matchen mellan ishockeydistrikten Göteborg och Skåne. Kommentator var Putte Kock och Mölndalslaget Sågdalen hade tre spelare på isen. Matchen blev bra reklam för Mölndal då det i TV-sändningen tydligt framgick i intervjuer att Mölndal inte på något sätt är en del av Göteborg. Göteborg vann matchen med 2-0 och gick vidare till semifinal.

Isbanan blev redan första säsongen mycket populär hos Mölndalsborna. På banan kunde ungdomarna träna och på eftermiddagen kunde de lokala äntligen spela sina matcher på riktig is. Under högsäsong var isbanan fulltecknad på kvällarna vid idrottsföreningarnas tävlingsmatcher. Dessutom uppläts isbanan till allmänheten för motions- och nöjesåkning.

1978 flyttades Mölndals konstisbana med helikopter till Kållered. Där skall det enligt källa finnas en liten bit kvar av den ursprungliga Isbanan.

Karl Bjernestad

Mölndals närradioförening sände musik, intervjuer och politiska möten

I slutet av 80-talet sändes de första inslagen från Mölndals närradioföreningen. I många år användes kanalen för bland annat lokala intervjuer, musik, gudstjänster och politiska diskussioner.

Närradio infördes i Sverige på försök 1979. Först ut var Jönköping den 24 april. Under året startade försök på ytterligare 15 orter i Sverige. Anledningen till att närradion lanserades var att man ville ge föreningarna ute i landet en chans att få sina åsikter spridda.

Mölndals närradio startade med att kommunen förhörde sig kring intresset bland kommunens föreningar. Mölndals närradioförening bildades den 10 december 1986. För att en förening skulle kunna sända radio krävdes det att de blev medlemmar i närradioföreningen samt ett tillstånd från Myndigheten för press, radio och tv.

För att få i gång sändningarna behövdes en studio. En A-radioförening bildades och pengar satsades för att inreda en studio. Det fanns ett utrymme i Mölndals Folkets hus källare. Denna lokal ställdes i ordning av frivilliga krafter. Det första sändningar gick ut i etern 6 augusti 1988. Föreningen sände på frekvensen 90,7.

Bland det som sändes över etern var bland annat musikprogram, gudstjänster, livsåskådning, underhållning, samhällsinformation, politiska diskussioner, region- och kommunfullmäktigedebatter, nyheter med mera.

Lars Gahrn intervjuades

Den första mars 1989 var en närradiostudio i Mölndals stadshus tillbyggnad klar. Från och med 1993 sändes även Mölndals kommunfullmäktiges möten.

Exempel på sändande föreningar och deras sändningar är: Radio Rosen (Socialdemokraterna), Radio Azerbajdzjan, Iranska Kulturforsknings Center, Miljöpartiet, Centerns kommunkrets.

Pensionärsföreningen sände intervjuer blandat med musikinslag. Exempel på intervjuer var Lars Gahrn angående Kikåsområdet, Sven Olsson angående nykterhetsrörelsen. De sände även ett program om fanutställningen som vi på Föreningsarkivet producerade 1997.

Mölndals trafikradio

Trafikradion sände program rörande trafiksäkerhetsfrågor i Mölndals stad med musikinslag. Trafikradion rapporterade bland annat om Mölndals kommuns eventuella nedläggning av spårvagnen till Mölndal kring millennieskiftet. De hade en intervju med Jon Lisshammar och Bernt Runberg om spårvagn fyras eventuella nedläggning 1997. Enligt utredningen skulle det bli en eventuell besparing på 1–5 miljoner för Mölndals kommun. Kommunen beslutade dock i samarbete med Västtrafik att behålla spårvagnstrafiken.

Radio Plus

Radio plus sändes av Svenska kyrkan i Mölndal. Stationen sände program med jazz, klassisk musik, andakter och inblickar från församlingarnas verksamhet. Radio plus sände även kommunfullmäktige för Mölndals stad och Västra Götalands regionfullmäktige. Kanalen var reklamfri och finansierades av Svenska kyrkan i Kållereds och Fässbergs församlingar. Kanalens sista sändning var den 7 december 2015.

Närradio har haft en stor betydelse för föreningslivet och många radioprofiler har haft sin start där. Det har kanske framför allt haft stor betydelse för invandrarföreningar såsom tidigare nämnda Radio Azerbajdzjan.

Pirate Rock tog över

1993 infördes privat lokalradio (”Reklamradio”) och frekvenser auktionerades ut till företag. Det faktum att lokalradion etablerat sig påverkade helt klart närradio

Närradion har efter det haft en nedgående trend gällande sändande föreningar. En stor anledning till detta är de senaste årens digitalisering och internets framväxt vilket gör att vissa väljer att sända i andra format, som webbradio, poddar och livestream.

Dessutom har många föreningar svårt med medlemsrekrytering, och lyckas man inte hitta ideella som vill ta på sig olika uppdrag så kan det också vara svårt att hitta folk som vill svara för radiosändningar.

Mölndals närradioförening slutade sända 2015 och Pirate rock tog över frekvensen 90,7 MHz.

En hel del av närradioföreningens sändningar (Radio Plus, PRO) har levererats till Föreningsarkivet och kommer därför kunna bevaras och tillgängliggöras. Finns det någon där ute som har mer material så tar vi gärna emot även det.

Karl Bjernestad

SOAB – Berättelsen om MAF – eller den gröna byggnaden

I Mölndals-Posten 2022-06-09 berättade jag om den dynamiska direktören Hilding Helmersson som ledde SOAB i Mölndal under åren 1939 – 1959. Jag tänkte nu berätta en spännande historia från den tiden, en historia som få utanför företaget har hört talas om.

PAS

På 1940-talet verkade en mycket begåvad forskare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset vid namn Jörgen Lehman (1898–1989). Han forskade bland på att ta fram läkemedel mot två av tidens  folksjukdomar, nämligen trombos (blodpropp) och tuberkulos. Han lyckades bidra till att få fram effektiva läkemedel mot båda sjukdomarna, men vi skall här koncentrera oss på PAS som var ett läkemedel mot tuberkulos.

PAS var en förkortning för para-amino-salicylsyra och var ett läkemedel som han arbetade fram tillsammans med läkedelsföretaget AB Ferrosan. Det läkemedlet gjorde, lite förenklat, var att det hämmade den bakterien bakom sjukdomen. Samarbetet mellan Lehman och AB Ferrosan inleddes år 1943 och efter några år av lyckade resultat var man mogna för att växla upp till industriell tillverkning.

Ett problem var att läkemedlet var väldigt dyrt att framställa. Kostnaden för ett kg låg på 100 – 125 kronor och då det krävdes stora doser, blev det mycket kostsamt. Vid 40-talets slut hade allmänheten börjat få upp ögonen för läkemedlets potential och det skrevs upprörda artiklar och det lades en interpellation i Riksdagen rörande det höga priset. Hur skulle man gå vidare?

Vi hör av oss till Hilding

Under resans gång hade AB Ferrosan vänt sig SOAB och dess VD Helmersson, då de visste att man tillverkade en av komponenterna till PAS (FSA som nämndes i föregående artikel). Helmersson hade tackar ja omedelbart och så här skriver han själv:

”Det var lättvibrerbara strängar som man berörde, då de vände sig till mig. Min far dog nämligen i tuberkulos efter 6 års sjukdom 1903 och min brorsdotter hade avlidit i tuberkulös hjärnhinneinflammation … Vid vår första skärmbildsundersökning visade det sig att en ung laborant, som blivit intagen vid Chalmers Tekniska Högskola, led av ”galopperande lungsot” och dog inom ett halvt år, trots sanatorievård”

I augusti 1948 vände man sig till Helmersson igen. Teamet hade upptäck att man kunde använda meta aminofenol (MAF) i stället och att detta kunde göra läkemedlet betydligt billigare. Skulle SOAB kunna klara av att tillverka detta i större kvantiteter? Helmersson tog med sig frågan till sitt team på SOAB och i oktober 1948 kunde man lämna en offert. Den 5 november lade AB Ferrosan en order på 40 ton MAF.

Rivstart

Det var ju en sak att tacka ja, men nu återstod ju resten. Laboratoriearbetet accelererades och parallellt med detta började man att rita på en anläggning, för nej någon sådan hade man ännu inte.

Ritningsarbetet för anläggning påbörjades i februari 1949, men redan under senhösten 1948 hade man, utan att söka tillstånd, uppfört en sockel och en stödmur för den nya byggnaden, byggnad 46, eller MAF som den fick heta till vardags. Så snart tjälen gick ur jorden började man gjuta fundament för balkkonstruktionerna och maskiner.

Under april – juni uppfördes byggnadens skelett och i dessa monterades maskinerna upp.  En besökande direktör fällde följande kommentar: ”Hålla Ni på med rivningsarbete? och det tedde sig nog märkligt att uppföra en byggnad inifrån och utåt.

Leverans och en liten detalj

Den 9/9 1949 kunde man göra sin första leverans och man hade därmed genomfört forskning, planering och montering på ett år! Helmersson blev inbjuden till statssekreterare Folke Thunborg (1909–1957) på Inrikesdepartementet där han fick redogöra för sitt arbete och förklarade att så snart AB Ferrosan fick produkten skulle priset på PAS att kunna sänkas drastiskt.

Det återstod dock en stor detalj. SOAB hade nu lagt in en ansökan om bygglov, men man hade fortfarande inte fått detta. Tiden gick och en höstdag telegraferade Helmersson till inrikesminister, Eije Mossberg (1908–1997). Budskapet var tydligt. Om SOAB inte fick sitt tillstånd skulle man bli tvungen att avbryta all tillverkning vid första risk för frost. Tre timmar senare kom ett telegram från Arbetsmarknadsstyrelsen som lämnade sitt godkännande. Under november-december var alla vägarna uppförda och taket var lagt.

Till slut

I början av 1950-talet hade det kommit in ytterligare två läkemedel på marknaden och efterfrågan på MAF avtog något. Dessutom började SOAB även känna av konkurrensen från bland annat Italien. SOAB använde järnskrot vid nitreringen (en kemisk reaktion) och man var rädda att detta skulle skada gummimattan i reaktionskärlet. Därför köpte man järnsvamp från Höganäs AB, men företaget gick inte med på att reducera priset på svampen när man befann sig i ett kritiskt läge. Detta var en av  orsakerna till att man lade ned tillverkningen av MAF och tillverkningen av PAS flyttade över från Sverige till Danmark.

I mars 1952 upprättade man bokslut över verksamheten. Produktionen (1949–1951) gav en nettovinst på 267 217,97 kronor och anläggningskostnaderna för samma tid, 695 056,55 kronor var vid denna tidpunkt bortamorterat till sista öret. Det viktigaste var ju naturligtvis alla människor som blivit hjälpta av PAS.

Byggnaden fanns dock kvar och den användes till lager, laboratorier och verkstäder. 1977/78 kläddes den i grön plåt (mindre uppskattat av många anställda). Idag är den ju, som resten av fabriken norr om Kvarnbygatan, riven, men det är en annan historia. Läsarna får glädja sig åt att det finns bevarat arkivmaterial som berättar denna historia, för utan källor, blir vår historieskrivning till en visklek …. 

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Idrott i Mölndal när seklet var ungt, del två

I denna den andra delen av två artiklar om idrottslivet i Mölndal 1898 – 1926, blir det bandy och fotboll, men först några rader med anledning av artikeln 2022-10-27.

En olympier från Krokslätt

Telefonen ringde några dagar efter att den förra artikeln gått i tryck. I luren var person som påpekade att Mölndal faktiskt hade en brottare med internationella meriter på 1920-talet. Det var Ragnar Larsson (1901–1984). Han var uppväxt i Krokslätt och är ett exempel på  duktiga idrottare som vid denna tid sökte sig till Göteborg för att utöva sin idrott. I Ragnars fall blev det Göteborgs Atletklubb (grundad 1917). Ragnar blev uttagen till OS i Paris år 1924 där han slutade på fjärde plats.  

Bandy från England

Den moderna bandyn kom från England till Göteborg i början av 1900-talet och kallades då för ”ishockeyspelet”. Den första riktiga matchen spelades 25/1 1903 i samma stad.

De första åren hade man ingen boll utan man använde en trissa. Då Mölndal ligger nära Göteborg kunde man snart se unga män utöva denna sport. Spelplanen var Rådasjön eller Stensjön och man mötes i tillfälligt sammansatta lag som representerade olika områden. Vid denna tid var det  väldigt få som ägde en riktig klubba utan dessa hämtades från skogen. Den som faktiskt ägde en sådan åtnjöt stor respekt. Krokslätts Sportklubb (grundad år 1905) blev den första föreningen som tog upp bandyn. Det skedde år 1906. Det blev dock ingen riktig fart på det hela och det var brist på motståndarlag att möta.

Fässbergs IF

År 1916 startade Fässbergs Idrottsförening med fokus på fotboll, men man bildade även ett bandylag och det var vid denna tid, under brinnande krig, som det började hända saker.

1917 och 1918 anordnande Göteborgs Fotbollsförbund serie –och distriktsmästerskap. Fässberg deltog redan år 1917. Mästerskapet avgjordes i tre matcher och spelades på en söndag. Fässberg vann de två första matcherna, men fick se sig besegrade av ÖIS i finalen med 7–1. ÖIS:arna hade fördelen av att ha riktiga rörskridskor och två av Mölndals främsta bandyspelare i sitt lag; bröderna Zackrisson. 1918 erövrade man förstapriset i en turnering som anordnats av Göteborgs Idrottsring. Även denna gång avgjordes det i tre matcher på en söndag (detta blir en bra illustration av motsättningen mellan frikyrkorörelsen och idrottsrörelsen vid denna tid).

Åren därpå var milda, men år 1922 lyckades man ändå få till några matcher på Långvattnet och Stensjön. Man mötte bland annat Krokslätts FF fyra gånger och vann tre av dessa. Laget vid denna tid bestod bland annat av tre bröderna Georg, Yngvar och Wilhelm Winsnes, samt bröderna Harry och Bertil Flyrin. I detta sammanhang måste man även nämna bröderna Winsnes far Caspar som ordnade med häst och plog för snöröjning inför matcherna. Därefter följde ett uppehåll med spel fram till 1925/26. Om fotbollen se mera nedan.

IF Fellows

IF Fellows bildades 15/8 1924 och på programmet stod allmän idrott och bandy. I början var friidrotten lika viktig som bandyn, men sex år senare valde man att avveckla denna gren.

Efter några vintrar, se ovan, återkom kylan och till säsongen 1925/26 inbjöd Långedrags GIF till det som kom att kallas Långedragsserien. Bland lagen som deltog var RIK, ÖIS, Fässbergs IF och IF Fellows. Fellows vann serien och därmed hade de ”Vita tomtarna” hamnat på kartan och mötena mellan Fellows och Fässberg kom att bli några av årets höjdpunkter för de idrottstokiga mölndälingarna.

Krokslätts IK

Fotbollens fader i Mölndal var skotten och tryckmästaren Andrew Armstrong som anställdes vid textilfabriken i Krokslätt. Det var han som samlade ungdomar där och lärde dem den nya

sporten från väster. Fabrikens VD, Conrad Mark, hade fastnat för sporten efter en tid i England och såg en potential i sporten, även för företaget och upplät en gräsyta för spel.

Den tidigare omskrivna klubben, Krokslätts IS, blev den första föreningen som tog upp sporten år 1898. I augusti 1902 var Armstrong med och bildade Krokslätts IK. Tack vare honom hade man ett konkurrensmässigt lag redan året därpå.

Det här laget gjorde sig kända som ett väldigt fysiskt lag ”Go on Krokslätt Style”.  Företaget gav dem en plan framför gamla Folkets Hus i Krokslätt, men det var klubbens egna medlemmar som fick ställa den i ordning. Det blev bra, faktum är att denna plan var den enda i landet som motsvarade reglementet vid denna tid. Här kämpade man bland annat mot en av tidens storheter, ÖIS.

1906 flyttade Armstrong vidare till USA och många av de bästa spelarna lämnade klubben. Föreningen överlevde dock och förde en svajande tillvaro, särskilt åren 1914–1915 när verksamheten var obefintlig då spelarna var i det militära och  bomullsimporten var strypt. 1916 var man en av föreningarna som blev Fässbergs IF

Krokslätts IK. Tagen på Fyllet 1910

Idrottsklubben Thule

I Sörgården i Krokslätt fanns det också idrottstokiga ungdomar. År 1907 bildade man Idrottsklubben Thule. På programmet stod då allmän idrott, fotboll, brottning och atletik (tyngdlyftning). De två sistnämnda utövades under vintermånaderna, men när det gällde utomhusidrotten blev det snart klart att det var fotbollen man vurmade för.

1908 lät man höra tala om sig när man ställdes mot benknäckargänget Krokslätts IK som då var en av de bästa klubbarna i göteborgsområdet. Det blev förlust, men bara med 3–1.

1913 ändrade man sitt namn till Idrottsklubben Celtic och man upptogs i Svenska Fotbollförbundet. Man deltog i seriespel fram till 1915 då en stor andel av lagets spelare ryckte in i militärtjänstgöring. En rolig detalj med denna förening är vikten man lade vid styrkegrenarna och för att få spela i A-laget krävdes att spelaren kunde stöta 70 kg.

Mölndals Idrottsförening

Denna förening bildades år 1913 och man fick mark till en idrottsplats från Yngredsfors Kraft AB (grundat 1899). Man ägnade sig åt allmän idrott och fotboll, men här var den allmänna idrotten mest populär och man hade ett bra fotbollslag som spelade i Göteborgsserien från 1914. 

Denna förening kom dock under sin korta levnad att brottas med ständiga ekonomiska problem och ett särskilt hårt slag blev det när Yngredsfors valde att återta sin mark.

Krokslätts IK, IK Celtic och Mölndals IF blev därefter ett vid bildandet av Fässbergs IF 24/4 1916. Denna klubb blev senare Svenska Mästare år 1924 när man besegrade IK Sirius på deras hemmaplan i Uppsala med hela 5–0. I parentes kan nämnas att matchen spelades år 1925.  Mycket mer kan skrivas om denna förening, men jag väljer att stanna här.

Krokslätts FF

År 1916 hade ju Krokslätts IK utgjort en av föreningarna som blev Fässbergs IF, men det fanns fortfarande ett stort fotbollsintresse i Krokslätt och 11/4 1919 träffades några av krokslättspojkarna i FIF för att bilda en ny förening. Platsen var Oscars Café och namnet på klubben blev Krokslätts Fotbollsförening.

Efter två år av vänskapsmatcher fick man till slut ekonomiskt stöd från Krokslätts fabriker och man kunde året efter färdigställa Gamla Krokslättsvallen som skulle bli föreningens hem de kommande 50 åren. 

Denna klubb kom att bli en framgångsrik klubb i fotboll och rentav stående på tröskeln till Allsvenskan år 1932. Redan år 1920 lyckades dock man skrämma upp Fässbergs IF när man fick 0–0-mot denna klubb.

Förutom fotboll ägnade man sig vid denna tid åt allmän idrott, gymnastik och i mycket liten utsträckning bandy, men denna sport kom ju att förvaltas och utvecklas av IF Fellows.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet

Idrott i Mölndal när seklet var ungt

Mölndal har ju länge varit en idrottskommun, men hur var det när seklet var ungt? I en serie om två artiklar skall vi nu titta lite på detta under perioden 1898 – 1926. Dagens artikel behandlar varken bandy eller fotboll, dessa sporter behandlas i nästa del.

I regn och rusk

År 1898 bildades tre idrottsföreningar i dagens Mölndal. Det var Fässbergs Idrottsklubb, Krokslätts Idrottssällskap och Mölndals Idrottssällskap. Samtliga dessa hade ”allmän idrott” (friidrott) på programmet. Den moderna friidrotten hade blivit ”stekhet” i samband med att de Olympiska Spelen återupplivades i Aten år 1896.

Av dessa tre skall vi nu titta lite närmare på Fässbergs Idrottsklubb (FIK). Föreningen ägnade sig som nämnts åt allmän idrott, men den första idrotten man utövade var atletik (tyngdlyftning). Tyngdlyftning hade varit populärt under långa tider och varje kringresande cirkus med självaktning hade en ”starke man”. De första tävlingarna avhölls 27/8 samma år och på programmet stod såväl atletik som allmän idrott.  I ett referat från tävlingen kan man läsa följande:

”Fässbergs idrottsklubb, bildad i år, hade lördagen 27 aug. sina första tävlingar i fri idrott, vilka gynnades av allt annat än gott väder med regnbyar och stark storm. Särskilt löpningen försvårades mycket. På tvenne av sidorna gjorde sig den starka blåsten gällande och den tredje sidan, där motvind ej utgjorde något hinder, var en brant uppförsbacke. Bägge uthållighetslöpningarna försiggingo och under det värsta ösregnet, men icke desto mindre uppnåddes goda resultat…”

Man tävlade bland annat i höjdsprång, längdsprång och uthållighetslöpning på 10 000 meter. Den sistnämnda vanns av Mårten Åberg på tiden 41 min 33,2 sekunder. Dagens funktionärer var prisdomarna Prosten Henrik Wilhelm Lindeberg (1845–1909) och v. pastor Axel Sager (1867–1914), samt tidtagaren kandidaten Gustaf Lindeberg. Efter tävlingen företogs ”ett animerat nachspiel” med prisutdelning.

Nya krafter – Allmän idrott

Intresset för allmän idrott var stort i bygden och tävlingarna var välbesökta, men vid den här tiden hade man ingen riktig idrottsplats. Träning och tävling skedde där det fanns plats. Kanske bidrog detta till att Fässberg valde att avveckla sin verksamhet, men år 1900 bildades en annan förening med samma inriktning: Mölndals Atlet – och Idrottssällskap (MAIS). Man hade under några år samma utmaning som FIK, det vill säga avsaknad av en tränings- och tävlingsanläggning. Från 1904 fick man dock tillgång till den så kallade ”Lastplatsen”. Denna iordningställdes av föreningens medlemmar och samma år höll man sin första tävling i form av en 10-kamp. Mest framgångsrik var fässbergspojken Johannes Nunstedt (1878–1944) senare mer känd som handlare. 1905 hölls en ny tiokamp även deå med Nunstedt som triumfator. I samband med detta anordnades även löpning från Kållered. Föreningen somnade dock av och in på banan kom Mölndals Idrottsklubb år 1907.  Samtida källor beskrivs en stor entusiasm för idrotten, men det som saknades var uthålligheten och man fick inte heller fram några riktiga ”stjärnor”. De bästa mölndalspojkarna sökte sig dessutom till Göteborg och en orsak var återigen bristen på bra tävlings – och träningsanläggningar.

Håll er på mattan! – Brottning

Många av föreningarna som bildades under denna period ägnade sig åt brottning, men på 1920-talet tog det fart på allvar med Krokslätts Brottarklubb (1923) och Mölndals Brottarklubb (1925). I Krokslätt hade man börjat med sporten under 1920-talet och efter att Brottningsklubben bildats 9/10 1923 fick man sitt hem i Gamla Folkets Hus. Krokslätt var dock en fattig arbetarstadsdel och man fick nyttja de resurser man hade. Ett exempel är brottarmattan som syddes upp av klubbens egna medlemmar. 4/12 1925 hade man äntligen fått en värdig lokal motståndare i Mölndals Brottarklubb då de båda gjorde upp med Krokslätt som vinnare. Den blivande Mölndals Brottarklubb hade också rötterna i 1920-talet. I början höll man bland annat till  i den s.k. ”Forshallen” i Götaforsliden. Se bild. 

Några andra idrotter

Föreningar med gymnastik på programmet var vid denna tid var Fässbergs Gymnastikförening (1912), Sörgårdens Gymnastikförening (1915), Mölndals Gymnastik – och Idrottssällskap (1919) och Krokslätts Gymnastikförening (ca 1924). När det gäller rodd så finns och fanns det flera lämpliga sjöar att utöva sporten och från samtida källor omnämns en roddförening, men jag har inget namn på denna och tror inte att den har lämnat något arkiv efter sig. Numera huserar u kommunen en av Sveriges bästa roddklubbar i Mölndals Roddklubb, men de bildades först år 1946. Det spelades tennis eller lawntennis  från år 1897. Enligt samtida källor fanns bland annat en sammanslutning som var verksamma 1897–1899. Den mest kända klubben var senare Tennisklubben Driver (1910) som höll till i Krokslätt och Tennisklubben Ready (1924)

Boxades gjorde man från 1898 hos Krokslätts Idrottssällskap. Matcherna på den tiden var inga snälla historier och vanns oftast på knockout. 1922 bildade Mölndals Gymnastik- och Idrottssällskap en boxningssektion. Den hade som mest 40 aktiva boxare och samma år som man bildades, 1922, hölls en uppvisningsmatch mot ÖIS och senare på hösten mot deltagare från ÖIS och Redbergslids Boxningsklubb. Tyvärr hade man en svag ekonomi och sektionen fick läggas ned. Vi slutar där vi började nämligen med atletik eller tyngdlyftning om ni så vill. Precis som när det gäller brottning så var tyngdlyftning något som utövades i flera föreningar. Fässbergs IK, Krokslätts IS, Mölndals Atlet- och Idrottssällskap, IK Thule (1907, senare IK Celtic), Krokslätts IK (1902) bland annat. I Thules första lag var kravet att utövarna skulle klara att lyfta 70 kg.

I nästa artikel kommer jag att titta lite på fotboll och bandy från denna tid, på återläsande.

Jonas Andersson, Föreningsarkivet