Så här år drömmer sig väl många mölndälingar iväg till Tomtens verkstad, men vem behöver Nordpolen när vi har Krokslätt?!
AB Pumpindustri
År 1918 startade handelshuset Ekman & C:o tillverkning av pumpar vid grundandet av företaget AB Pumpindustri. Det första året fanns man i en källare på Kungsholmen, men redan 1919 0kom man till Krokslätt i Mölndal. Efter en ganska trög start fick företaget ordentlig luft under vingarna i slutet av 1930-talet. Företaget kom därefter att förse en mängd olika verksamheter med såväl hand- som motorpumpar. Bland kunderna fanns såväl SOAB som otaliga brandkårer. Företaget ändrade namn till Scanpump AB hösten 1979. Därefter blev man en del av ABS Pump i början av 2000-talet. I samband med detta flyttades själva produktionen till Vadstena. Vid tiden för bilden, var man dock fortfarande AB Pumpindustri (API) och det ni ser är Gamla Verkstaden i september 1946. Den fanns i den gamla fabriken som sedan kom att kompletteras med en ny fabrik som stod färdig år 1949. Känner ni igen någon i arbetsstyrkan så tar vi gärna emot den informationen.
(I Mölndals Posten var rubriken ”Mölndals Sportklubb gånger 2?”)
Det är ju inte helt ovanligt att olika föreningar antar samma namn. Detta kan vara förvirrande för såväl arkiven som för den intresserade allmänheten. Ett sådant exempel är Mölndals Sportklubb. Två klubbar, ett namn.
Den första Mölndals Sportklubb
Den första föreningen med namnet Mölndals Sportklubb grundades 28/8 1932 på Augustas Café vid Mölndals Bro. Initiativtagarna var Nils Jansson, Matteus Olsson och Fritz Jakobsson. Det finns väldigt lite bevararat om denna förening, men jag vet att man ägnade sig åt orientering, friidrott, bandy, korgboll och handboll. Det mesta tyder på att föreningen avvecklades kring år 1956. Enligt en källa uppgick föreningen, eller åtminstone dess medlemmar, i Mölndals AIK som bildades samma år. Denna uppgift är dock obekräftad, men vi tar gärna emot mer information.
Lagfoto (antagligen från sommarfesten) 1957 Från. Vänster: Viktor Minfors, Paavo Miinonen, Väinö Pukonen, Pentii Pitkäniemi, Reineo Kakko, Eino Paakonen, Valdur Linkruus, Viktor Jakdal, Alarivi Vas Nedre. Fr. v. Reino Korkkinen, Kalervo Hippeläinu, Kaljo Linkruus, Niilo Jaarinen och Armas Paakkonen
Den andra Mölndals Sportklubb – med rötter i Ingermanland
Denna förening har en helt annorlunda bakgrund. Dess ursprung fanns i Ingermanland, numera Leningrad Oblast. Det ligger nedanför Karelska halvön i Ryssland. Området befolkades först av två finskspråkiga grupper (voter och ingrer). Ingermanland har oftast styrts från ryska statsbildningar, som i flera omgångar deporterat den finspråkiga befolkningen till andra delar av riket. 1617-1721 var Ingermanland en del av Stormaktssverige och då kompletterades den finskspråkiga befolkningen med folk från angränsande län i Finland. Dessa benämns som ingermanlandsfinnar. Ryssarna återkom dock och fortsatte processen med göra området mer ryskt. På 1930-talet deporterades 60 000 ingermanländare till Sibirien och Kazakstan. Det hela kulminerade under det s.k. ”Fortsättningskriget” mellan Finland och Ryssland 1942-43. Då tömdes Ingermanland på sin finskspråkiga befolkning. 63 000 personer togs emot av Finland. Efter krigets slut ”valde” större delen av ingermanländarna, att återvända till Sovjetunionen.8 000 stannade dock i Finland och av dessa flydde 4 500 vidare till Sverige. De som kom tillhörde gruppen ingermanlandsfinnar.
Idrott som kulturgemenskap
Så anlände man alltså till Sverige. Vissa av flyktingarna valde att flytta vidare, men de som stannade i Sverige fick inte lov att bosätta sig i någon av landets tre största städer. Värt att notera är att gruppen utgjorde en diplomatisk belastning för den svenska staten, som försökte balansera sitt humanitära ansvar mot Sovjetunionens önskemål om att få hem sina medborgare. Många hamnade industriorter i Västsverige där man fick jobb inom bland annat textilindustrin. Mölnlycke och Mölndal blev två av de orter som man kom att flytta till. I Mölnlycke anvisade Mölnlycke Väfveri AB ett antal flerfamiljhus åt sin nya personal och det var på dessa gårdsplaner som ungdomarna började spela fotboll. I början var det spontanmatcher, men de drog till sig ingermanländare från Mölnlycke och Mölndal. Det blev ett tillfälle att umgås och att tala sitt språk. Efter några år under olika namn valde man tillslut att bilda Mölnlycke Sportklubb 2/11 1954. Föreningen bestod ursprungligen enbart av ingermanländarna (från Mölnlycke och Mölndal), men snart anslöt även några estländare. Sportklubben var, från start, lika mycket en kulturförening som en idrottsförening. MSK var tidigt ett av naven i det ingermanländska kulturlivet i Göteborgsregionen.
Mölndal
Från 1948 började ingermanländarna i Sverige att anordna sommarfester. 1956 var man i Mölndal och då och där bildades Sveriges Ingermanländska Riksförbund. I samband med festerna anordnades även fotbollsturneringar. På bilden ser ni MSK:s lag som vann turneringen i Borås 1957. 1963 flyttade klubben till Mölndal. En bidragande orsak var att flera av ledarna bodde där, men framförallt att klubben ville ha tillgång till bättre planer. Den nya hemmaplanen blev Frejaplan. I Mölndal hade man för övrigt en god vän i form av Alf Skylberg som figurerade i min föregående artikel. Mölndals stad såg helst att man bytte namn och Mölnlycke Sportklubb antog i stället namnet Mölndals Sportklubb. Mölnlycke Väfveri AB bedrev ju verksamhet i Krokslätt och här fick MSK disponera lokalen ”Oskarborg” gratis. Här fanns man 1964-1966. Därefter flyttade klubben till ett litet pentry på Frälsegårdsgatan 7. Här kunde man med lite god vilja hålla styrelsemöte, förvara material och några priser. När nya Krokslättsvallen stod färdig 1972 började man att hyra in sig i Krokslätts FF:s nya klubbhus. Under dessa år startades även en dragkampssektion som kom att bli en framträdande del av verksamheten. Föreningen genomgick också andra förändringar. Man värvade in ingermanlänningar från varvsindustrin i Göteborg där man även hämtade skottar och irländare. Det började även dyka upp finländare och svenskar i lagen. I mitten av 1970-talet började vissa av ingermanländarna att bli oroliga för vad som skulle ske med det egna kulturlivet i Göteborgsregionen. Man valde då att bilda Göteborgstraktens ingermanländska förening 28/3 1976.
Slutet
1978 var sista året som Mölndals Sportklubb ställde upp i seriespel i eget namn. Från 1979 var man Sörgården-Mölndals SK; detta efter en sammanslagning med Sörgårdens SK. Mölndals SK:s namn fanns kvar till år 1985. Från 1986 hette föreningen Bifrost-Sörgården och namnet Mölndals Sportklubb är därmed åter ledigt. Kommer vi att få se en tredje förening med detta namn? Det står skrivet i stjärnorna…
Mölndal, Kållered och Lindome har varit och är genuina idrottsbygder. En av dessa idrotter är fotboll. Jag tänkte i denna artikel att försöka teckna bilden av damfotbollens framväxt i Mölndal. Jag skall göra detta utan att fokusera på Jitex BK, men jag återkommer gärna till denna klubb vid ett senare tillfälle.
De första stegen – IFK Mölndal
De första stegen mot etablerandet av damfotboll togs 17/9 1933 på Pensionat Mölndalsbro. Där och då beslutade nämligen IFK Mölndal att bilda en damsektion. Tanken var att sektionen skulle spela fotboll på sommaren och ägna sig åt gymnastik på vintern. Nu verkar det hela dock ha runnit ut i sanden och vi saknar tyvärr dokumentation om vad som hände därefter, men det visar ändå att ambitionen fanns.
Solängens BK tar upp bollen
Solängens BK grundades 18/6 1950. En av de mest divande var Alf Skylberg (1923-1904). Alf har ett personarkiv hos oss på Föreningsarkivet och var en viktig pionjär inom Mölndals och Göteborgsfotbollen. I sin kombinerade självbiografi ”Med bollen genom livet – Minnen och reflektioner av Alf Skylberg” (2000), beskriver han bakgrunden till att klubben valde att starta ett damlag säsongen 1966/67:
”På flera platser ute i distriktet i bl. a. Kungälv och ute i Gamlestaden hade man så smått börjat att intressera flickorna för bollspelet och det här fröet hade börjat att ge frukt. I Mölndal fanns inte någon klubb, som uppmärksammat den här företeelsen. Så inom Solängen såg vi chansen och hoppade på tåget- Det här var ju ett litet annorlunda grepp och vi insåg att det behövdes flickor i ledningen för experimentet. Det var ju helt och fullt sådant. Det har ju alltid varit så, att när det behövdes hjälp av olika slag så har Solängen alltid kunnat vända sig till familjen Erik ”Pytt”Johansson och där fanns dotter Viveca, som omedelbart ställde sig till förfogande. Vi drog igång en annonskampanj och fick en respons vi aldrig kunnat drömma om, Anmärkningsvärt var att merparten av de intresserade flickorna låg i de övre åldersgrupperna en stor del var gifta och hade familj och detta faktum var i allra högsta grad anmärkningsvärt. Det rådde en härlig entusiasm och det hela verkade synnerligen lovande.
Det fanns ju ett brett spektrum att röra sig på. När jag nu påstår att vi var först i Mölndal med damfotbollen invänder väl någon att Jitex var med. Men så var inte fallet, den klubben hade inte bildats. Den klubb som sedermera skulle ge vår stad så mycket ära och berömmelse, spelade fotboll under namnet IK Heim. Med andra ord var det handbollstjejerna i denna Göteborgsklubb som idkade fotboll. Då fanns Berit Andell och maken Stig i ledningen och som dessa var mölndalsbor kom Jitex senare att registreras som mölndalsklubb. Alltså var Solängen först och en av våra första matcher spelades just mot IK Heim på Kvarnbyvallen och våra oprövade flickor fick tömma nederlagets bittra kalk med hela 8-0. All vår början bliver svår heter det ju och det var alltför sant vid detta tillfälle. Det blev så småningom bättre och vi fick så småningom möjligheten att spela i Göteborgs-korpen och det var naturligtvis en bra skola. Visserligen bara sjumannalag, men att ha två sådana i aktion tyckte vi var ett lyckat resultat. Ett av lagen lyckades t.o.m. taga andraplatsen i serien. Det förde med sig en våldsam opposition inom korpen, som menade att vi var specialklubb som inte hade någon som helst rätt att deltaga. I viss mån hade man naturligtvis rätt, men man hade dock tillstyrkt vårt deltagande och därmed var väl saken klar, tyckte vi. Men fortsättningsvis skulle vi inte få vara med. Vi hävdade att det inte fanns några andra möjligheter till ordnat seriespel, men fan ingen förståelse för dessa synpunkter. Jag hade tagit upp problemet inom Göteborgs Fotbollförbund,
men där ställde man sig helt kallsinnig till förslaget och betraktade det hela som ett utslag av spex, med övergående natur. Den här inställningen var det nära att man kunde få ha ångrat. Damfotbollklubbarna samlades på Idrottskaféet vid Heden (1970 förf. anmärkning) och där bildades Göteborgs Damfotbollallians och jag fick förtroendet som ordförande i denna pionjärsamling. Vi såg detta som enda utväg att kunna bli etablerade och att kunna påverka förbundet.”
Fortsättningen – Seriespel
Pionjärerna stötte på många motgångar i form. Planer och domare var nästan omöjliga att få fram. Matcherna spelades nästan undantagslöst på söndagseftermiddagarna i Kungälv eller Landvetter. Man fick igång en distriktsserie år 1970 som spelades som enkelserie. Planer fanns på Öckerö, Kungälv och Bällskärsvallen i Tuve. Lagen som deltog i serien var: IF IFO; IK Götadal, Öckerö IF, Nylöse AIS, Kongahälla Sport, IK Heim, Tuve IF, Solängens BK och mölndalsklubben BK Randi som egentligen var en handbollsklubb. Överlägsna segrare blev IK Heim (var fotbollsdamer kom att bryta sig och bilda Jitex BK 25/1 1970).
Fortsättningen – Ointresse och klubbyte
Alla i Solängen var inte lika intresserade. Det klagades på att tjejerna tog plan- och träningstider och att satsningen tog medel från den övriga verksamheten. Det slutade med att man lade ner damlaget. Spelarna flyttade då över till Krokslätts FF som startat upp ett damlag. Krokslätts FF:s damlag kan ni se på den bifogade bilden från 1969. Krokslätts FF:s damlag gick in i seriespelet år 1972.
RIA-arbetet är inriktat på hela människan och hela hennes livssituation. Att utifrån en kristen grundsyn försöka peka på lösningar av enskilda människors problem. RIA tror på alla människors lika värde och rätten till ett värdigt liv.
RIA har en lång historia och deras första arbetsområde var inom opinionsbildning i nykterhetsfrågan och verksamheten som startade redan 1920. Då under namnet Riksutskottet för De Kristnas Förbudsrörelse, som 1931 bytte inriktning och namn till De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN). Under 1950-talet utvecklades ett arbete tillsammans med kyrkorna för rådgivning i alkoholfrågor vid Ria-byråer. RIA står för ”Rådgivning I Alkoholfrågor”.
Föreningen arbetar stärkande för och tillsammans med människor som lever i en utsatt livssituation och verkar för att minska utanförskapet samt ge människor möjlighet till förändring. RIAs öppna verksamhet vänder sig till människor som på grund av missbruk, hemlöshet, kriminalitet eller brist på fungerande nätverk befinner sig i socialt utsatt livssituation.
I Mölndal
RIA verksamheten i Mölndal startade 1973. Arbetet leddes då utav föreståndarparet Anna-Lisa och Gösta Arvedsson som var engagerade i Frälsningsarmén. Vi skall nu göra ett nedslag i verksamheten i Mölndal på 1970 och 1980-talen. Man bedrev bland annat värmstugeverksamhet, gemensamhetsträffar och uppsökande verksamhet. RIA anordnade servering där det bjöds på kaffe eller buljong varje dag till en frivillig kostnad. Andra aktiviteter som RIA hade var bordtennis, korpfotboll och sångstunder.
Föreståndare Anna-Lisa Arvedson kokar kaffe
Andra exempel på föreningens verksamhet var ett projekt som pågick under 1980-talet. Avsikten var att anställa en person på halvtid under 6 månader. Bakgrunden till detta projekt var att föreningen menade att det i kommunen fanns människor som inte vände sig till Socialkontoret för ekonomiska svårigheter eller begynnande missbruk. Syftet var att med utgångspunkt i församlingarna i Mölndal frigöra resurser i form av engagerade människor. Stödet skulle bestå av ett personligt engagemang för den enskilda människan eller familjen, ekonomisk rådgivning, kontakt med bankfolk, social samvaro och att förmedla kontakter med olika sociala myndigheter.
På tisdagar och torsdagskvällarna var det ”Öppet hus verksamhet” på Nygatan 15.
På bilden från väsnster: okänd man, Maria
Föreståndare har informerat om RIA-arbetet samt om alkohol och narkotikafrågor för ungdomar och äldre, samt att de deltog deltagit i gudstjänster.
Karl Bjernestad Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland
När Mölndal blev stad år 1922, gjordes en satsning på gatuupprusning. Detta arbete skulle utföras av arbetare i stadens tjänst. En arbetarlön låg vid denna tid på 1 krona i timmen. Försöket till organisering i form av en Lokal Samorganisation (en syndikalistisk fackklubb) år 1923 misslyckades. Nästa år gick det bättre och Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 bildades 27 februari 1924. Man var då tolv medlemmar med Algot Lund som ordförande. Hur lyckades denna förening överleva?
Under de första 20 åren var Josef Björklund och Harry Karlsson de drivande i styrelsen. Timlönen steg till 1,12 kronor under första året. Den mest brinnande frågan var dock arbetslösheten. I början av 1925 var 17 av de 33 medlemmarna arbetslösa. Organisationen växte ändå. De första kvinnorna tillkom år 1927 i samband med organiseringen av städerskorna vid folkskolan och kommunalhuset. 1929 tog föreningen ett steg utanför Mölndal, då man knöt till sig personal vid skol- och vårdhemmet Stretered.
Vid slutet av 1920-talet hade föreningen 45 medlemmar och för första gången vid ett årsskifte inga arbetslösa medlemmar. Under 1930 anslöt sig stadens renhållningspersonal till föreningen och det var nästan ständig förhandling kring avtal för någon av grupperna.
Blockad och strid
Ett återkommande problem var den ojämna tillgången på arbete, vilket gjorde att en del kommunalarbetare blev uppsagda vid julhelgen. Det blev också konflikter när staden anlitade entreprenörer för uppgifter som kunde ha utförts av kommunalarbetare. När detta hände utan föreningens medgivande kunde den anordna en blockad. Relationen med andra fackförbund kunde också vara komplicerad. Vid ett tillfälle hände det att Svenska Byggnadsträarbetareförbundet betraktade kommunalarbetarna som blockadbrytare, när dessa utförde byggarbete för lägre timlön än träarbetarnas avtal tillät. Sammanfattningsvis hade föreningen färre konflikter än många andra fackföreningar, vars verksamhet präglades av föreningsrättsstrider, lönekonflikter och strejker. Lönestrid ansågs onödig, då staden godkände att kommunalarbetarna var likställda med sina kollegor i Göteborg.
Solidaritet och uppfostran
Föreningen hade andan av att sprida solidaritet i samhället. Den tecknade andelar hos Folkets hus regelbundet och gjorde insamlingar för strejkande hos andra fackföreningar och för nödhjälp till Spanien, Finland och Norge. Ibland innebar solidariteten att föreningen iklädde sig en disciplinerande roll mot sina medlemmar. Vid ett möte rapporterades det om missämja mellan medlemmarna och att Algot Lund ”hade uppträtt på ett sådant sätt att styrelsen fann det lämpligt inkalla honom till styrelsens möte där han ångrade sitt beteende och bad om ursäkt.” Senare stöttade dock föreningen herr Lund i att kunna erhålla fri medicin mot sin diabetes (som år 1931 var konjak). Dock hade medicinalstyrelsen uttalat att den ej betraktade sprit som medicin. Styrelsen fick då uppdrag att skaffa ett intyg från behandlande läkare. Denna strid kom man dock att förlora.
I november 1943 anslöt sig Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning 97 till Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Mölndal. Det har hänt mycket sedan dess och föreningen lever i dag vidare som Mölndalsektionen av Kommunal Väst. Kommunal organiserar i dagsläget över en halv miljon medlemmar i landet.
Text av Arif Naqvi, publicerades i Mölndals-Posten 2020-05-28.
Bild från arkivet för Svenska Kommunalarbetareförbundet Avdelning 97 i Mölndal. Känner du igen någon? Maila gärna information till foreningsarkivet@molndal.se, annars får ni ringa vårt kontor på 031- 27 25 59.
Efterlystsbild
Herrarna i fråga var brandmän och tillhörde Svenska Kommunalarbetareförbundet Avd, 179 Mölndal. Vi vet att bilden är tagen innan 1942, med största sannolikhet på 1930-talet.
Två stycken av personerna har blivit identifierade. Nr 2 är Knut Berntsson (1893-1971). Knut var född i Mölndal och förblev hembygden trogen. Han arbetade som chaufför inom Mölndals stad och var gift med Hilda Berntsson (1893-1954). Ett av barnen var Per Olof (1928-2017) vars dotter Eva kontaktade oss. Detta har även bekräftats av dotterdottern Leona Blackedal. Näste person är nr 7. Det är Wiggo Andersson (1906-1988). Wiggo växte upp på Rygatan, som yngre bror till riksdagsmannen Gösta Andersson, porträtterades i Mölndals-Posten 4/6. I sin syskonskaran ingick även brodern Åke Andersson (f. 1908) som livnärde sig som murare. Han var en duktig brottare och spelade fotboll i Fässbergs IF.
1942 lämnade han Mölndal tillsammans med hustru Cecilia och dottern Ulla. Flyttlasset bar till Västerås där han fick tjänst som brandmästare på Centrala Verkstaden Västerås (CVV). Här föddes dotter Ingmarie. Där arbetade man med att reparera flygplan och radioutrusning åt Flygvapnet. 1944 flyttade den växande familjen vidare till Trollhättan där han fick brandmästartjänsten vid Svenska Flygmotor (senare Volvo Aero). Där blev han kvar till pensionen. Här föddes yngsta dottern Lisbeth. Wiggo var en övertygad socialdemokrat precis som sin äldre bror och dotter Lisbeth minns när hon följde med honom på första maj. Wiggo var även aktiv i den lokala politiken.
Stort tack till informanterna som var Eva Berntsson, Lona Blackedal, Lisbeth Eriksson, Ingmarie Bäckström, samt Gunilla Andersson (dotter till Gösta Andersson)
Om någon kommer på något mer så är det bara att höra av sig.
Övrig information: Fotot är med största sannolikhet tagen i en tillbyggnad till missionshuset som uppfördes år 1924. Missionshuset låg på en fastighet som tillhörde Balltorps Östergården 7. Fastigheten överläts aldrig till kommunen, däremot bildades den om och den del där Missionshuset låg såldes. Den andra delen såldes till en bror till Karin (nummer 1 i bilden) och han äger den fortfarande.
Personer i bilden: 1. Karin Andersson (född 29/5 1922). Född och uppväxt på Balltorp Östergården 2. Där kom hon att leva hela sitt liv. Sin syster Märta Andersson bodde på Balltorp Östergården 7. 3. Augusta Kristofferson (född 3/9 1892,på Balltorp Kongsegård 4). Bodde hos sin syster Rut på Östergården 2 innan hon flyttade till Taljegården 3 år 1948. 5. Elsa Andersson (född 8/9 1891 i Lundby): Uppväxt i Vommedal. 6. Ellen Karolina Johansson (född 12/2 1891 i, Fässberg). Hemmansägare bodde på Balltorp Östergården 4. Kusin med nr 3. När hennes bror Fritz avled 1955 tog hon och systern Klara över gården som de brukade tillsammans. 8. Villy Carlsson (född 9/9 19?4) Uppväxt på Balltorp Pålsegården 6. Gift 1942 och hette därefter Camitz. Dotter till Gottfrid Carlsson som drev Söndagsskolan i 60 år. Mamman hette Amanda. 13. Naemi Johansson (född Sand 21/11 1887 i Örgryte). Gift och boende i Bunketop. Bistod Gottfrid i Söndagsskolan. 17. Astrid Carlsson (född 30/3 1914 i Fässberg). Syster till nr 8. 18. Troligen från Taljegården. Nummer 2, 4, 7, 9, 10, 11, 12, 14, 15, 16, 18 och 19 är fortfarande okända. Kontakta gärna Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland med kompletterande information.
Informanter: Gösta Andersson (bror med Karin och Märta), Leif Andersson (Göstas son), Staffan Bjerrhede, Lennart Lexér och Carl-Olof Nilsson.
Den 10:e maj klockan 12-16 är det åter dags att uppleva Kvarnbydagen. Dagen bjuder på konst, underhållning, musik och mat, se programmet nedan för mer information.
Kvarnbydagen bjuder som vanligt på ett intressant schema som innefattar alla de ovannämnda kulturaktivitetsformerna. Exempelvis kan nämnas att Tomas Simons leder en debatt på temat ”Bostadssegregation- en tvåa för tre miljoner! någon?, ett tema som jag antar att många som bor i regionen kan känna igen sig i. Utöver detta bjuds det på många sevärda programpunkter, Föreningsarkivet kommer dock inte att delta.
Turisttåget går mellan Mölndals Station – Kvarnbyn – Stensjö Strandpromenad – Gunnebo
Apostlhästarna / fötterna
Från stationen på Mölndalsbro: Följ Kvarnbygatan åt öster genom den stora rondellen, förbi Kvarnbyskolan och gamla Papyrus. Efter 5-10 minuter är du på Gamla torget i Kvarnbyn.
Pendeltåg mellan Göteborg och Kungsbacka stannar vid Mölndal station, strax nedanför Kvarnbyn. Cirka 20 minuter från Kungsbacka och 8 minuter från Göteborgs central. Länk till västtrafik reseplanerare.
Buss
Närmaste busshållplats är Gamla Torget. Många bussar stannar även vid Mölndals station som ligger cirka 5-10 minuter gångväg från centrala Kvarnbyn. Länk till västtrafik reseplanerare.
Bil
Från Göteborg (Från Norr): Sväng av motorvägen mot Mölndals centrum. Kör genom stora rondellen och följ skyltar mot Pixbo, över bron. Direkt till höger efter bron finns parkering.
Från Kungsbacka (Från Söder); Sväng av motorvägen mot Mölndals centrum. Kör till stora rondellen strax före bron. Följ skyltar mot Pixbo, över bron. Direkt till höger efter bron finns parkering.
Parkera
Brända tomten – endast parkering för veteranfordon.
Idrottsklubben Uven bildades 1945-11-08 i Lindome. Föreningen bildades av medlemmar i IF Rigors Lindomesektion för att inrikta sig på orientering och skidåkning.
Intresset för skidåkning var mycket stort i början på grund av de kalla krigsvintrarna och IF Rigors Lindomesektion växte sig allt större och bröt sig så småningom loss. Föreningens namn fastställdes redan under det allra första mötet. Man ville ha ett namn som anknöt till skogen och slutligen kom man fram till IK Uven.
IK Uven är idag indelat i olika sektioner med olika ansvar, Stugsektionen, ungdomssektionen, motionssektionen samt OL-sektionen. Skidåkningen var tidigare en egen sektion, men intresset har minskat och idag ingår den i motionssektionen
Att ordna egna tävlingar har varit viktigt för föreningen genom hela dess historik, den allra första tävlingen som anordnades var dm-stafett på skidor i mars 1946. Idag ordnar klubben en nationell orienteringstävling varje vår samt lusse-loppet vid Lucia varje år för sig själva och klubbarna i närheten. IK Uven anordnade Ungdoms SM i orientering 1984 samt en av O-ringens etapper 2004 när tävlingen gick i Göteborg.
Genom åren har klubben haft en hel del framgångsrika idrottare och vunnit en hel del stora tävlingar, framförallt på 1960-talet.
Klubben har hållit till vid Bunketorp i Lindome sedan 1948 och sedan 1951 har föreningen haft nyttjanderätt till stugan. Stugan har ständigt byggts om och moderniserats genom åren och 1972-1975 byggde man en ny stuga, den som finns idag.
Den viktigaste verksamheten är idag orientering och föreningen ordnar träningar tillsammans med grannklubbarna varje torsdag samt klubbträning varje tisdag utöver träningarna. Klubbens övriga verksamhet är tipspromenader, TRIM-orientering och ett årligt midsommarfirande som ger pengar till klubbkassan.
Nils Hammar, praktikant
Stugan i bunketorp. Hämtad ifrån IK Uvens hemsida.
Gamla stugan i Bunketorp. Hämtat ifrån Bunketorps-posten nr 48
Hämtat ifrån bunketorpsposten nr 48, 1975. Ironisk reklam för TRIM.
Hämtat ifrån bunketorpsposten 48 1975. Notera att av 3000 anmälda startade det inte mindre än 84 damer!
Onsdagen 21/5 klockan 13-15 anordnas en bildvisning om gamla Mölndal på Bibliotekslabbet i Mölndal. Visningen är ett samarbete mellan Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland (Industrihistoriskt Arkiv), Studieförbundet Vuxenskolan Göteborgsregionen Sydost Mölndal, facebookgruppen Gamla goa Mölndal och Mölndals stad.
Mölndal på 1910-talet
Deltagarna i Studiecirkeln om AB Papyrus kommer att visa och berätta kring en fotodokumentation rörande miljöer i Mölndals Centrum. Detta är ju högaktuellt i och med de förestående förändringsplanerna,
Välkomna!
/Jonas
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
